Här står jag! I vårat nya hus och är så lycklig. Det känns magiskt.

Jag som inte trodde att jag skulle få vara med om detta. Jag som inte trodde att jag skulle få leva så länge att jag skulle få vara med om en flytt, eftersom en läkare sa till mig att jag hade som högst 1 år kvar att leva. Men det var inget han tog ur luften, prognosen var så usel då.

Det är nu 6 år sedan. Jag tar snällt mina bromsmediciner 2 gånger om dagen. Jag tar lika snällt mina biverkningar som medföljer, huvudvärken som känns som att någon hoppat på mitt huvud och febern på ca 40 grader som kommer på ett ungefär 2 gånger i månaden och sitter i ett par dagar. Ledvärken som gör att jag känner mig som en disktrasa som någon vridit hårt, runt, runt. 

Det är nu 5 år sedan Göran började bygga huset. Lång tid för tillvänjan. Lik förbaskat så blev flytten akut. Vi hade räknat med att ha året ut på oss. Icke. Det blev en månad. Huset var dessutom inte helt klart förrän dagen innan flytt, så vi kunde inte börja flytta in saker tidigare.

Ryggskottet eller låsningen, jag vet inte vad som händer med min rygg, kom som ett brev på posten dagen innan flytt. Det var bara att köra på, jag hade ingen möjlighet att känna efter. Febertoppen kom tack och lov inte förrän vi bott en vecka. 

Göran fick verkligen jobba skiten ur sig, att tömma alla uthus på Prästgården, det  tog drygt en vecka. Tack och lov är det en helt fantastisk och underbar barnfamilj som köpt gården. Samarbetet fungerar klockrent.

Jag fick åka många turer och hämta bästa Miss Julia innan hon accepterade sitt nya hem, hon vaktar dock fortfarande sitt gamla revir under sin vakna tid, sedan kommer hon hem och äter och sover.

Det händer ganska mycket i mitt liv för tillfället. Hela våren och sommaren har jag ”levt” ihop med SVT. Så mycket att jag saknar dom under semestern. Har till och med blivit kameravan, jag som alltid vänt ryggen åt en kamera. 

Allting började redan i februari med att jag fick ett samtal från SVT med förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att vara med i ett TV program. Dom hade hittat min blogg på nätet, därav samtalet. Häpnadsväckande 😳 Jag funderade länge, länge, pratade mycket med mig själv, med Göran, barnen och barnbarnen. Vad tyckte vi? Alla skulle ju bli inblandade. 

Vi bestämde oss till slut för att: Ja, vi kör! Ångrar det inte en sekund. Skriver inte mer om vad det kommer att handla om. Programmet kommer troligen att sändas våren 2021. Vi har fått lära känna så härliga människor 🙏 En anledning till att jag sa ja, var att det var SVT, inte någon reklamkanal, alltså INTE något förnedringsprogram. 

Min älskade skugga, Dino, blir sakta bättre, men jag misstänker att helt bra kommer han aldrig att bli. Han har skaffat sig ett jobb som är honom övermäktigt. Han vaktar, då menar jag verkligen vaktar nya gården. Tyvärr måste jag ha honom kopplad, (kopplad, och kopplad, är väl kanske en överdrift, jag hänger på honom en bit lina, läskigt, tycker han och stannar där han är) han som är van att få springa lös jämt. Han skäller så fort någon går förbi på vägen utanför, han låter verkligen livsfarlig 😱, är han inomhus med ett galler för dörren så släpper han inte in någon annan än familjen. Jösses vad tröttsam han är. Äntligen är semestrarna slut och folk har slutat vallfärda förbi oss. Det har varit rena rama E4an utanför tomten.

Nu är det bara tröskor och traktorer, ett ljud jag gillar 😂 speciellt när det inte är maken som måste jobba med skörden. 

Idag är en bra dag 🙏 Jag är glad och har inte ont. Har just ätit lunch med bästa X-svägerskan Ylva och maken Egon. Vi brukade ha lunchdate varje tisdag, så kom Coronan och vände allt upp och ner, så idag var första gången på nästan ett halvår vi sågs. 

Idag är Dinos bästis Bella här och busar medan jag packar upp, det lär jag nog göra länge än.

Tjejerna och jag har har gjort vårt årliga besök på Taxinge slott, där vi tar ett foto varje år på exakt samma ställe. 

 

Sonen är på väg upp på Kebnekajse.

Själv frossar jag i minnen när jag packar upp och rensar ❤️


❤️