På morgonen hoppade jag in i duschen igen. Bara för att övertyga mig om att jag hade nog varit lite över trött kvällen innan, då kan man kanske bli lite inbillningssjuk. 

Shit, kände samma sketna knölar igen. Rusade in och väckte maken, och frågade om han också kände knölarna? Han brukar inte alls ha något emot att jag kommer inrusandes och ber honom klämma mig på brösten tidigt på morgonen, den här morgonens klämmande gjorde honom inte glad. Han kände dom tydligt.

Så fort jag kom till jobbet så ringde jag till bröstcancersköterskan. Min största förhoppning just då var faktiskt att det var bröstcancer. Bröstcancer kan man oftast bota. Det kan man inte med Melanom. Tyvärr. 

Det jag fick var en telefontid om 2 dagar? Eh, jaha.

Ingen sömn denna natt heller.