Nix! Himlen får faktiskt vänta!

......... Men hemma är bäst  

Tack finaste dotter och syster för en fantastisk helg på Yasuragi! Kan ingen med ord beskriva hur underbart jag har haft det.

Gårdagen började inte så bra. Så den kunde ju å andra sidan bara bli bättre. Allt jag tog i tappade jag, eller slog omkull, eller spillde ut. Sa Göran något snällt grät jag, sa han något jättesnällt grät jag ännu mer. Alla känslor låg utanpå kroppen. Och så dölja allt för Pidi som inte ska behöva se mig ledsen. 

Innan jag lämnade av min MellanSessa hemma hos sig, så åkte vi till leksaksaffären och hon fick 50 kr för att köpa kulor och dankar för. I fickan hade hon några slantar som hon fått av Göran. Dom tar hon upp och ger mig - dom här får du mormor för att du alltid är så snäll mot mig. Jaha, hur lätt är det då att hålla inne tårarna? Igen! Pust. Satan att jag blivit så känslig. 

Lämnade tösen och plockade upp hennes mamma istället. For vidare till Stockholm, vet inte vad jag hade i tankarna, för jag tog fel väg, skulle ju hämta syrran norr om Stockholm och jag åkte mot söder. Suck. Efter mycket strul kom vi fram till Hasseludden. Checkade in och hann vara med på ett par olika aktiviteter och ett långt skönt bad innan middagen. Detta var exakt vad som min numera trista kropp behövde. 

Elin och syrran tog ett fotbad med dessa firrar som gnager rent fötterna. Jag vågade inte, tänk om firrarna inte hade klarat av gifterna jag trycker i mig, lagt sig på rygg, flutit upp till ytan och dött? Hur populär hade jag blivit då på en skala? Den första i historien som blivit utslängd från Yasuragi pga mord av fiskar. Nej, vågade inte riskera det, ville stanna mitt dygn som jag betalt för. Lite snål är jag nog  

21.30 tror jag att jag sov som ett barn. Stackars Elin fick sova mellan 2 personer som snarkar, kanske lite mer än dom flesta gör. Det visste hon och borde ha tagit med sig öronproppar, hon tyckte att det skulle vi hålla med. Vi har inte diskuterat färdigt det än. 

Upp halv 8. Inte helt lätt att umgås med personer som avlider om dom inte får frukost senast 30 minuter efter att dom vaknat. Jag avlider om jag måste äta frukost inom 30 minuter efter att jag vaknat. Hur är det möjligt att vi kunde bli så olika? 

Hann med ett yogapass och ännu ett bad innan det var dax att checka ut. DÅ upptäckte jag hur mycket jag har saknat min yoga som jag upphörde med för 1 1/2 år sedan. 

Blir alltså mitt nästa projekt, att leta på en bra yoga, helst i Strängnäs. Någon som har något bra tips? Jag gick flera år hos Helen, på Erikslundsvägen, sen slutade hon. Stort, stort tyvärr. 

Min kropp är ju inte riktigt som den brukar vara, så jag känner att lite yoga skulle passa för att mjuka upp den. SNARAST!

Nöjd, trött och egentligen helt slut efter detta dygn. 1 besök i veckan skulle passa bra. Men jag får nog nöja mig med vartannat år eller så.

Hämtade MellanPrinsessan som ville sova hos mormor igår eftermiddag. Kände att jag var i hyggligt skick för det. Dessutom är hon ju allt utom besvärlig. Hon ger mig många goa skratt hela tiden. Det första hon sa när vi vaknade imorse var -mormor, jag sover hos dig i natt åxå. Japp, så var det klart. Det var ingen fråga utan ett påstående. 

Hon har nog badat i tunnan 15 ggr idag redan, däremellan leker, och leker hon. Jag fick en släng av illamående, men då la jag mig på en filt och halvsov när hon lekte med Barbie, dom fick nya frisyrer, hm, alla är nu kortklippta, sen sminkade. 

Nu ligger vi i varsitt soffhörn, hon ser på en film, jag passar på att blogga.

Just det, jag skrev ju till Stygga Hansa för en vecka sedan, med frågan om vad vi gamla trogna kunder får för förmåner, eftersom nya kunder uppenbarligen får det. 

Fått svar? NEJ såklart inte. Om några dagar är det dax att gå på dom igen. Skithögar 

Imorgon är det dax för Yasuragi   Herregud så gott det ska bli. Bara jag, StorPrinsessan och käraste syster. 

Sen står på tur att åka till Selma tillsammans med våra nya, goa, härliga grannar Tina o Thomas. Inget inbokat än, men snart hoppas vi. 

Imorgon kommer dessutom mina Australien kids tillbaka hem fr storstan, innan dom fortsätter till Holland. Några dagar med dom att se fram emot  .

Allt för idag, om inga sensationer dyker upp.

Livet känns ganska gott idag!

Posten blev inte hämtad förrän Göran kom hem så där vid 6 tiden, hade jag sett till att släpa mig till postlådan tidigare, så hade jag fått det glada beskedet tidigare. 

TACK Cancer och Rehab Fonden! 

Jag ansökte och blev beviljad ett rehabiliteringsprogram   Dock inte förrän i höst. Det jag ansökte om att få vara med på heter Foodpoower på Österlen. 4 dagar som fokuserar på mat, yoga, kropp och själ.

Så glad!

Det blev en hemmapulardag igår. Kroppen pekade med hela handen och sa till mig att det kan nog vara lagom och dax för en sån dag. Helahandenpekning lyssnar jag alltid på, eftersom jag kräver att andra lyssnar på mig när jag kör den varianten. Måste bero på alla år inom det militära. 

Frissan bokar man alltid in i mycket god tid, jag bokade alltså dagens tid innan jag visste att jag var sjuk. Att det blev just idag beror på att jag skulle ha arbetat halvdag. Men nu har jag ju ett tillfälligt uppehåll från jobbet   Jag hade bokat både klippning och färgning, valde bort färgning igår, fan vet vad mina giftpiller kan ställa till med, vågar inte chansa. Jag har faktiskt ingen lust att kliva ut från Ninni med en hårfärg jag absolut inte tänkt mig. Det skulle få både mig och henne att bryta ihop. 

Tja, det var dagens program. Mitt liv är stressigt värre   men å andra sidan så är det ju faktiskt därför jag är hemma. För att peta i mig giftpiller som nockar mig, men som ska boosta mitt immunförsvar, som i sin tur ska ska nocka elaka celler. Jag hoppas verkligen att alla sköter sitt jobb i min kropp. Så det inte blir nickedocka varianten. Ni vet den där dockan som är rund under, när man petar omkull henne så reser hon sig upp igen. 

Åhnej, jag känner att det pågår ett krig i min kropp (därigen, jobbat för länge med militärer) och jag vet vilka som kommer att vinna. Eller åtminstone hela tiden ligga i framkant, kriget kommer troligen att pågå därinne för alltid.

Tänk vad livet kan förändras över några dagar  

För 1 månad sedan skuttade jag upp ur sängen, skitlycklig för att få gå till mitt nya jobb och mina nya underbara kollegor   Mådde som en Prinsessa ska må. Livet var på topp. Glad, nöjd och lycklig. Kände inte det minsta av att jag tydligen var sjuk.

Nu sitter jag som en 100 åring i sängen och väntar på att min dos med piller ska börja verka. Efter att lätt ha sovit i 10 timmar. Finns ett ord för min trötthet: fatigue. Ett ord jag aldrig tidigare har hört talas om. Nu vet jag till och med vad det betyder. Med råge  

"""Människor med cancersjukdomar drabbas mycket ofta av trötthet och kraftlöshet som är så överväldigande att det är svårt att få andra att förstå hur det känns. Den här tröttheten som beror på cancern och cancerbehandlingarna har ett medicinskt namn – fatigue.""" (http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Nar-nagon-nara-dig-har-cancer/Vardagen-forandras/Trotthet-vid-cancer/)

Hursomhelst, det blir nog en bra dag!

I morse kom Göran upprusandes för trappen för att höra vad det var som hände. Tror han blev orolig. Det som hände var att jag läste mitt måndagsmail från Jalle, och skrattade så jag grät. Ok, han blev lugnad, men varför var jag vaken så tidigt? Klockan var ju inte ens 07. Jo, jag vaknade och gick på toaletten, gick tillbaka till sängen och var ju tvungen att kolla om mitt mail kommit, det hade kommit, då kan jag ju inte somna om, jag måste ju bara läsa om veckan som gått, och helgen som just tagit slut. Har gått och småfnissat hela dagen. Tack Jalle.

När en 3e del av dagens pillerintag börjat verka så jag tex kan börja använda fötterna så var det iväg till banken, träffa en jurist som behöver hjälpa mig att reda ut vissa saker, ifall att om. ALLA borde fixa i ordning saker och ting, i fall att om. I fall att om, kan hända vem som helst när som helst. Några saker klarnade, andra måste fixas. Ev nytt besök beroende på om jag själv har lust att göra jobbet, eller låta henne göra det åt mig. Har inte bestämt mig än.

Direkt vidare till onkologen för att träffa "min syster", även det i god tid, det går inte snabbt att gå mellan parkeringshuset och avdelningen, allt måste numera planeras med god marginal. Vi gick igenom min dagsform, samt veckan som varit med febern som gav mig ännu ett antal   flera piller att stoppa i mig. Herregud, inte undra på att jag inte är hungrig, blir ju mätt på alla piller jag stoppar i mig. En "snabbis" med Dr Andreas. Ska till honom för en riktig undersökning om 2 veckor. Jag måste fortfarande vänta ca 2 månader innan jag får veta om giftet gör sitt jobb. Eller inte. Denna evinnerliga väntan på allt hela tiden.

Direkt vidare till fotvårdsvännen Helen, som gjorde ett fantastiskt jobb med mina sköra fötter. Ska försöka boka in ett antal behandlingar hos henne. Men då måste jag få betala! Överens? Vore även trevligt att få till ett möte med Helen och Modde, utan fötter i fokus. 

När jag kom hem var det kallt som satan och blåste liten storm. Kastade av mig kläderna och kröp ner i tunnan. Åhhhhh så gott för en trött kropp.

Nu är min dag slut. Dax att natta kudde. Snart är det helg igen. Visst är det skönt   säger en som knappt vet vilken veckodag det är längre. Ljusare blir det också, så snart kan jag väl inte ens hålla koll på dag eller natt. Myggdj…..a finns ju där i överflöd vilken tid det än är  på dygnet.

Vaknade upp och kände mig stark idag. Innebär nog att penc har tagit. Eftersom maken var ute med sin Herrklubb igår så var det för en gång skull min tur att fixa frukost på sängen och ta hand om honom. Tycka lite lagom synd om sådär  

Idag är det mors dag, då bara måste man få träffa sina barn och barnbarn. Varesig man bör eller ej. Till min stora lycka så kom dom inrullandes på gårdsplanen på fm. Lycka!

Efter en liten lunch, och dopp i tunnan så for dom vidare. Men inte MellanPrinsessan. Hon ville stanna hos mormor. Det säger man inte nej till. Ikväll åker vi över till dom på morsdagsmiddag. Blir väl tvungen att återlämna Sessan då misstänker jag.

Igår var ingen bra dag. Hade troligen fortfarande feber, det man inte kollar vet man inte om. Fick emellanåt för mig att, nej nu måste jag ut i det vackra vädret. Stapplade ut genom ena dörren för att gå vidare in i nästa dörr och återgå till soffan. Nej ork. Inte till något alls. Skittrist. Avskyr att inte orka. 

Låg mest och gjorde ingenting tills klockan var 23 då maken ringde och undrade om jag orkade hämta honom i stan, han var färdigfestad då. Såklart jag gjorde. Tiderna har förändrats, för så där en 10 år sedan, då ringde han vid 02 tiden och bad om hämtning. Kan det vara  åldern som tar ut sin rätt? Eller kan det vara så att förståndet äntligen har fattat att åker man inte hem förrän vid 2 så är hela söndagen förstörd. En kombination kanske. 

Dagen present av Elin var ett par underbara mönstrade mjukisbyxor, Som inte ser ut som mjukisbyxor, eftersom mjukisbyxor är något av det fulaste jag vet. Dom är här superläckra. Passar perfekt varma dagar eftersom jag inte får exponera mina vackert vita ben för solen, och dessa är svala och luftiga. Och så fick jag ett doftljus, som inte är av stearin, utan det som smälter är olja som hon tänkt att Göran ska tillbringa kvällarna med att smörja in min trasiga fötter. Mammas Stora Prinsessa  

Tack älskade unge, du vet vad mamma behöver. <3

Tillbringar denna stund på den innätade, svala verandan med 1 kopp kaffe. Myggen har kommit. Tyvärr. Den sorten som fullkomligt skiter i vilken tid det är på dygnet, inte heller bryr dom sig om att solen gassar på dom. Bitas ska dom ändå. HATAR!

Glad, lycklig och nöjd. Det är min dag idag  

Vaknade med 38.3 i feber. Hosta. Samt mina blåröda, onda dj....a fötter. Mitt humör verkar inte direkt vara på topp idag hör jag 

Faaaaan. Vädret är underbart, helt fantastiskt, jag vill ut och klippa gräs. Inte ligga i sängen för att jag inte orkar annat.

Men nu förstår jag varför gårdagen var som den var. Jag trodde att jag inte klarade av värme. Troligen hade jag feber redan då. Orkade inte annat än att går runt i huset och byta platser att ligga och vila på. 

Var bjudna på kräftor och räkor hos en granne igår, jag liksom inte hoppade av glädje, jag som älskar räkor, i första hand. Något fel alltså.

Efter en dryg timme fick jag ge upp och åka hem för att krypa ner i sängen istället, svårt illamående. Verkligen Skittrist Brud. Men, men. 

Väntar nu på att onkologen ska ringa upp, eftersom mitt gift är helt nytt så måste jag kontakta dom så fort något är som det inte ska vara. Just så känns det nu. Något är som det inte ska vara 

Ett krav för att få arbeta som sköterska eller läkare på onkologen i Eskilstuna står att dom kräver ett trevligt, glatt bemötande. Vilken fantastiskt personal. Har träffar en person som inte uppfyller dessa krav, men hon jobbar med annat. Tjafsa inte med mig i onödan när jag inte mår bra'

Nåväl, sköterska x ringde upp mig, bad mig omgående att komma dit för provtagning. Ringde hem min bästa Göran som släppte allt för att kasta sig i bilen hem till mig. Till onkologen. Snabbtest av mina prover, sen in till doktorn. 

Hur kan det komma sig att logistiken fungerar så otroligt bra på onkologen, och resten av sjukhuset verkar vara kaos? 

Det kan och det verkar vara infektion. Dom vågar inte chansa, så det blev penc. Svagt. Är jag inte bättre, har feber i morgon SKA jag till min vårdcentral för att få annan sort. INTE tänka att, äsch, jag kan vänta, jag ska ju tillbaka på måndag. Basta. 

Jag har fått en massa röda prickar utanpå halsen som han såg, det här var inte min vanliga doktor Andreas utan en annan lika trevlig doktor. - Hm, vad är detta för prickar? -Jag vet inte! -Myggbett? -Nej! Fästingbett? -Nej! -Kliar? -Nej! -Har du haft dom länge? -Nej, ca 4 dagar! 

Hm.

Jag ska prata med din doktor om detta så kommer vi alla 3 att ses på måndag.

Jag tror aldrig jag har varit så påpassad, uppmärksammad och omhuldad i hela mitt liv. Jag säger det igen: dom är fantastiska . Jag vet ju att den här medicinen ger på ett ungefär samma biverkningar som vanliga cellgifter, MEN jag trodde i min enfald, (eller om det var en önskan) att jag kunde umgås som vanligt med folk, inga restriktioner alls, kör på bara. Träffas och umgås. LÅNGSNOK! 

Förkylda personer och snoriga barn är som härdsmältor för mig. Det är ju omöjligt, LillSessan har ju alltid en 11 under näsan. MellanSessan borde jag väl ivarjefall kunna umgås med, det barnet är ju aldrig sjuk. Äsch. Det löser sig nog

Idag har mina arma fötter fått mycket stryk eller massage, beroende på vad man väljer för ord. Just i denna stund; stryk.

Undrar om jag sover vad jag behöver eller om jag sover mer än vad jag behöver, men har kommit fram till att jag ska nog sova vad jag behöver. Glasklart va? Larmet gick 09.00. Dax att peta i sig giftet. Satt i sängen och läste tidningen på paddan, men det gick bara inte. Somnade om. Kl 10.30 ringer Göran för att kolla att jag har stoppat i mig min smoothie. Då väckte han mig  OMG jag som skulle åka med 12 bussen in till Strängnäs. 

Panik, i vanliga fall räcker det med 15 minuters promenad för att hinna till busshållsplatsen. Inte nu. 45 minuter går det åt för att ta sig den sträckan. Upp ur sängen på med jeans och t-shirt. Öppnade dörren för att släppa in KF och kände att nehejnej, det här går inte, det är ju skitvarmt ute. På med en lång sommarklänning, problem, klänningen hade bara tunna axelband, jag får inte exponeras för solen pga giftet jag käkar. Hittade en vit, tunn schal att vira om axlar och armar. Superfint. Hann med bussen.

Klev av vid tågstationen och kände att jag var tvungen att låna muggen där innan jag skulle gå vidare till Finningeskolan för att hämta Mellan Prinsessan. 

Fick en smärre chock, VEM är det som ansvarar för städningen av den vidriga toaletten? Svar; troligen ingen. Ringde faktiskt till Strängnäs kommun och frågade, dom hade ingen aning. Hoppas att det inte är dom som driver kaféet, för dom gillar jag skarpt. Det borde inte vara dom eftersom vänthallen med toalett har helt andra öppettider, vad som helst kan ju hända, och händer under dessa tider. BLÄÄÄÄ 

Så fortsatte jag då min promenad mot Finningeskolan, tog ca 1 timme. Skam den som ger sig. Inte jag!

När jag hämtat Sessan så var det meningen att vi skulle gå ner till Västerviken, det var då jag starkt började tvivla på mitt eget intellekt, det finns ju grader av galenskap, jag tror jag toppade där idag. Det skulle bara inte fungera att gå ända dit. Då kom Ida på den kloka idén att mormor vi kan väl ta bussen ner till stan istället   min smarta, älskade lillunge, såklart vi gör. Hon känner ju dock inte till mina onda fötter, ja, faktiskt så känner hon INTE till något alls om mitt nya liv OCH det ska hon heller INTE göra. Hennes anledning var nog helt enkelt lathet. Jag tackar.

Vid Västerviken mötte vi upp mamma Elin och Lilla Prinsessan. Efter varsin mjukglass lagom stor som till en hungrig grovarbetare, åkte vi hem till Lilla Familjen. Där plockade Göran upp mig.

Egentligen är det läskigt vad dåligt man känner sin egen kropp, idag såg jag ett ganska stort födelsemärke i den icke sönderskurna armhålan. Och jag VET INTE om märket är nytt eller om det har setat där i mina dryga 50 år? Man kan ju bli mörkrädd för mindre. Jag visade märket för Göran, men, nej, han satt inte heller inne med svaret? Det är ju liksom inte ett millimeterstor litet osynligt märke, utan ett brunt ca 6 mm stort märke. 

Fick ett mail från kollegorna som satt och skulle äta gemensam middag, jamen visst, gör det, sitt ni där uppe i Arvidsjaur och ha det gott, jag tar under tiden hand om alla dj….a myggen, för dom har väl inte kommit dit upp än. Ni ska få igen. Lovar.

Dagens lärdom, "Tänker man inte får fötterna lida". MEN, satan vad motion jag har fått. Bra. Nu måste jag bara ta tag i en fotmassörska.

Bra dag. Glad dag!

Idag åker mina kollegor till Arvidsjaur. Jag önskade dom en fantastisk resa. Det menar jag. Men så sa jag att jag är inte avundsjuk.  Jag ljög mig både blå och grön. Jag VILL vara i Arvidsjaur med dom NU och inte ligga i sängen och vänta på att mina fötter ska tillåta mig att använda dom    Men    annars är jag ganska glad.

I morse fick jag en kram av sonen min, han höll om mig en bra stund, sen frågade han, mamma, hur mycket har du gått ner i vikt egentligen? Svar, jag vet inte, en del.

Skjutsade ungdomarna till Stockholmståget och drog vidare till mitt möte med min "psyko" även hon tog upp mina matvanor. Men nu är det faktiskt så att jag har aldrig känt mig beroende av mat, äter ibland för att jag måste, dels så har jag NOLL aptit. NOLL.

Fick en rejäl uppsträckning eftersom min kropp just nu behöver bränsle för att orka kämpa mot vad den ska kämpa emot, då måste den ha hjälp med att få energi till rätt sak. ÄT MAT ORDENTLIGT, det räcker inte med en flaska proteindryck eller hälsodryck. Hon fortsatte med att -förstår du egentligen varför din son frågade om din vikt. Njaaaaa, han kände väl att jag magrat av något. -Ja, just det, det betyder alltså att han är orolig för dig. Skärpning! Hm.

Ok, ska skärpa mig.

Fasen vad knasigt livet är. Tänk att man ska behöva bli sjuk för att man  äntligen ska ta tag i dessa möten då man alltid bara säger, att vi måste ses snart. Sen kan det gå månader eller år, så möts man och säger, men, nu måste ses snart.  

Idag blev ett sånt möte av, mina kära gamla vän, (inte hon som är gammal, utan vår vänskap) Cicci Anduri kom hit och hälsade på. Blev så glad, hade så vansinnigt trevligt, massor (saker och andra människor) att ventilera. NU är det min tur att åka till henne och hälsa på, och det ska ske inom en vecka. Så ere bara.

Idag sa min Mellan Prinsessa till sin mamma, som lånar min bil ett par dagar att -mamma, i morgon måste du faktiskt låta mormor få ha sin bil, så hon kan hämta mig efter skolan   UNDERBARA UNGE!

Hittills, en toppendag! Lugn stillsam morgon, tar snällt mina tabletter. Ligger kvar i sängen nån timme efter det och läser tidning och mail. OCH det viktigaste mailet hade kommit. Har en fantastisk kollega, en singelkille i sina bästa år (30) skickar alltid ett måndagsmorgons mail där han berättar om helgens bravader. Stillsam gift kvinna i mina bästa år som jag är tjuter jag av skratt när jag läser hans mail. Helt galet. Tackgodegud för att man har detta bakom sig :-) Mina måndagsmornar kunde inte börja bättre, jag lever på dom hela veckan. TACK Jalle  

Till banken för att lägga om ett lån. Tack, min fantastiska bankkvinna. You made my day. 

MEN det kommer mera.

I morse ringde "min" sköterska Marie, bara för att kolla min dagsform, berättade om att något elakt väsen placerat krossat grus under mina fotsulor. Min feber är numera  som bortblåst. Hade faktiskt ingenting att klaga på. Hon var så nöjd med mig  

På eftermiddagen ringer "min" doktor Andreas, bara för att höra hur jag mår! Han hade hört om mina krossade glasfötter. Tyvärr så är ju det en av biverkningarna, till det krossade glaset kan det dessutom tillkomma ett antal blåsor som jag får lära mig att studsa runt på. Men än så länge gnäller jag inte, ja, det ska vara lite här då, men det är inte så illa att jag behöver någon slags hjälp. Tofflor är en bra medicin. 

Snacka om att man är i goda, omhändertagande händer. Å andra sidan kan jag behöva det efter alla stolar dom knuffat ner mig emellan innan dess.

På väg hem från stan ringer telefonen, jag blev så glad så jag höll på att köra av vägen, var tvungen att stanna på en busshållsplats. Det var Putte som ringde (många av mina nära vet vem). Har inte pratat med honom på måååånga herrans år, förutom endast några ord för 3 år sedan. Han hade varit hemma en sväng i Sverige och hört att jag blivit sjuk och ville bara ringa och prata. Putte, om du läser detta: You made resten av min dag   Tack!

Vaknar upp med huset "överfullt" av hela goa härliga familjen. 13 övernattande personer. Våra fantastiska nya grannar låter Nicke och Lara sova i deras hus   Tina & Thomas, love you!

Ni vet skillnad på grus och grus, viss grus går bra för ömma vinterfötter att stappla runt på, sen finns sånt där krossat elakt grus. Någon/t elak väsen har placerat sånt där elakt krossat krus under huden på mina fotsulorna. Har ännu inte bestämt var som är värst att stappla runt på, en golfboll under trampdynan eller krossat grus. Det får dagen utvisa. Så länge jag går runt i mina "oerhört vackra" rosa Foppa tofflor, så tar jag mig fram ganska ok. Värre att vara barfota. Ska försöka mjuka upp min tjuriga kropp i bubblet när den senare under dagen blir ledig. Jag tror att det är det som kroppen försöker skrika till mig. BUBBLA!

Så snyggingen på Prästgår'n stapplar för tillfället runt i ett rosa nattlinne, och ett par rosa Foppa tofflor. Tur det bara är familjen som vimlar runt omkring mig   Vi står ut med det mesta vad gäller varandra. 

Hade en helt fantastisk dag igår, som slutade med veganmats middag som var så god att till och med gammelmormor Kerstin var salig. Nicke "slängde ihop" en veggo smörgåstårta. Där gjorde han sig en otjänst, för den lär han få göra många gånger. Satan vad god. Puss på dig sonen. 

När vi gamlingar kröp ner i sängarna placerade sig ungdomarna i bubblet. 

Heter man Elin och får en bikini i födelsedagspresent så måste din invigas omgående, kan inte hjälpas att klockan endast är 07.30

Ida badar med alla och däremellan badar hon själv.  Hon kommer att simma i säng inatt. 

 Lycka var när Nicke kom hem från jobbet och hoppade ner till henne.

Mår toppen idag, känner inte av några biverkningar alls. Så ska hela dagen fortsätta  

Varit på begravning idag. Jag förstår ingenting. En ung kvinna, 33 år, 2 småbarn. Bröstcancer. Jag förstår helt enkelt inte meningen    

Ingen id'e att lägga in någon morgon bild. Alla ser likadana ut. Jag, smoothie , kaffe och KF.  Jag har TRÅKIGT. Även idag så där lite lagom feber, 37,7.  (Varför nu det skulle vara lagom?)

Bölat en skvätt för mig själv, så är det klart för dagen sen. Tycker nog eg synd om mig själv. Jag vill inte ligga i sängen för att invänta krafter och energi. JAG VILL VARA PÅ JOBBET JU. Inser dock att det inte skulle fungera. För det första sover jag ca 10-12 tim/dygn. För det andra så tappar jag det mesta jag tar i, stapplar och snubblar och blir arg. Fumlig av någon anledning.

Jag gissar på biverkningar, lederna är inte riktigt som dom brukar. Men den nya dosen verkar fungera bra. Glad  Hoppas den gör vad den ska också! Boostar och slåss! Men det får jag nog inte veta än på 3 månader, vid nästa röntgen. 

Men så fort jag känner energin återkomma, den gör det snart, då ska jag ut i trädgårn och snygga till. Där finns jobb som kan hålla mig sysselsatt hela dagen. 

OM jag känner att jag ff har kraft kvar i em, ska jag åka och hämta IdiPhidiPhu på förskolan. Kanske göra ett besök på bibblan.  Lovar inget, men OM  

Nicke och Lara stack iväg till Stockholm igår, bra, jättebra, dom kan ju inte bara sitta hemma hos mig på Prästgår'n.

Nejnu djäklar känner jag att den är på väg, energin, ut och jobba och röra på kroppen!

Det är den målsökande behandlingen dom kör på mig!

http://melanomforeningen.se/?page_id=22

Så startar då ännu en dag i sjukskrivningens tjänst :-( Ska det nu prompt vara så så är det åtminstone en bra start, min vapendragare finns ALLTID spinnandes bredvid mig, med eller utan fästingar, hon finns där hos mig.

Igår var en ganska behaglig dag, orkade dra en sväng med dammsugaren. Helt rätt tajmat. För när jag var klar så kom mina Fina kollegor Yvonne och Agneta och hälsade på. Satan i gatan vad glad jag blev  . Den vackra orkidéen tänker jag placera i sovrummet så jag vaknar till den varje morgon. Eller kanske inte? Då blir jag ju omgående påmind om att jag gått miste om ännu en dag med dom. Hm, tål att tänkas på.

Tur att dom hann åka innan tårarna brakade loss, jag tror jag håller på att bli knäpp, gråter jag inte för att jag är ledsen, ja då gråter jag för att jag är glad. Får nog ta det med min psykolog, är jag normal, eller bara lite normal? 

Kl 17 ringde min Största Prinsessa Elin och berättade att Små Prinsessorna hade namnsdag. Ingenting som vi någonsin har firat, men detta var tydligen oerhört viktigt för Ida. Hon önskade sig en "rör mig ej" blomma. Resultatet blev att mormor kastade sig i bilen mot Solberga, hann kasta upp dörren innan tjejen hann vrida om nyckeln. Kom lyckligt ut med 2 st "rör mig ej" och 2 st håvar. Lovis var väl måttligt intresserad av blomman, men håven upptäckte hon att man kunde använda till att i ett svep vräka ner alla skor från hyllan i hallen.   Till hennes föräldrars stora glädje, och min, dock olika glädje. Det är vid såna tillfällen en barnfamilj märker att dom har ca 90% för många skor. 

Idag har jag lite feber, har nu ätit 4 omgångar piller, hoppas febern stannar på lite denna gång. Har verkligen ingen lust att vara tvungen att avbryta ännu en gång. Nu vill jag köra på, gå igenom biverkningarna, och sen vara klar med dom, för att kunna knapra mina piller i lugn och ro. Dessutom har vi STORA barnkalaset här på lördag. Men ligger jag däckad så fungerar det ivarjefall. Elin fixar det galant. Hon och Lara ska baka tillsammans. Det blir spännande kan jag lova. Lara är vegan :-)

Nicke får ta den del han hinner med, han har fixat ett jobb, underbart, eftersom han kommer att bli här hemma hela sommaren.  Så han jobbar lörd fm. (Tack  Mats). Han får väl ta disken efteråt :-). Det var dagens barnkalas. På kvällen fortsätter sedan kalaset, då mer vuxenvariant. Dock bara med närmaste familjen, alltså middag för 15 pers :-).  Minst 10 kommer att sova över, men det brukar lösa sig. 

Justja, hade mitt samtal med Stygg Hansa igår. Noll nytta av dom. Känns lite onödigt att ge dom mina pengar varje månad, men få noll och inget tillbaka. Eller ursäkta, jag får ju faktiskt 200 för en natt på sjukhuset. Dom har ju dessutom en ny regel som säger att vid sjukskrivning mer än 30 dgr, ska det betalas ut en summa på 3000. Gäller dock inte mig. Förklaringen var, någonting liknande att regeln är ny, jag är gammal kund, och detta är fortsättning på min förra släng av melanom? Ähhhh? MEN om jag tänker mig vara sjukskriven i minst 365 dagar, då kommer dom ersätta mig med en tusing i månaden. Jag studsar av glädje  

Efter att återigen påbörjat behandlingen så känns det lite nervöst. Klockan ringer för jag måste ta tabletterna vid viss tid. Stoppade i mig dom och somnade om. När jag sen vaknar flera timmar senare ligger jag en stund och känner efter, jo, jag lever, jag kan röra på mig, gott tecken, kliver sakta ur sängen, ser brickan med dagens smoothie och kaffe bredvid mig som min älskade make ställt där innan han drar till jobbet. Min bästa, sådana som han finns inte många av <3 Tänk inte ens tanken, honom delar jag inte med mig av 

Skottskadan är lika illa, men får jag halta runt en sväng så känns den bättre, eller så kanske jag vänjer mig. Spelar roll. Kontentan så länge är, att jag börjar dagen som en 150 åring, men blir yngre ju längre dagen går. Gott så!

Likabra att jag delar med mig av KF också. KF är min älskade KattFan. Efter att idogt försökt pressa sig ner under mitt täcke, jag lyckades parera, gav hon upp, men lämnade 3 st fästingdjävlar krypandes på mig. Jag vann, jag hann, först. Nu ligger dom och plaskar i något rör någonstans under marken. Haha.  

När den sjukvården fungerar som den faktiskt borde göra, då fungerar den klockrent.

Jag, Nicke och Lara drog mot Eskilstuna, släppte av ungdomarna på stan och åkte till lass. 

Fick träffa min "syster" Marie, och min underbara doktor Andreas. Jag berättade om golfbollen under trampdynan och skottet i benet, dom höll med om att jag gjorde rätt som inte ringde 1177, då kanske även psyk hade blivit inkallat i mitt fall. Vi bestämde att jag håller mig till onkologen och bara onkologen nu, möjligen ett eller annat besök på akuten, men helst inte fler nu. 

Fick ny dos, en lägre styrka och så hoppas vi på att den fungerar bättre. Golfbollen kunde han inte förklara, däremot kunde han tala om att gårdagens skott i knät, som idag gör att jag inte kan stödja på knät skulle kunna vara en biverkning, det är vanligt att det slår sig på lederna. MEN det gäller inte i mitt fall, det slår sig INTE på en led, utan då hänger alla lederna på. 

Han skrev omgående en remiss till röntgen, och så ville han även ha en röntgen på mitt hjärta. Gick till röntgen, blev omedelbart röntgad, gick till nästa röntgen, dit var det inte helt enkelt att hitta, ligger långt ner i källaren, så när jag väl hittat fram, då höll krakarna på att släcka ner och avsluta för dagen, men dessa fantastiska människor startade upp igen, för min skull. Tack snälla söta! Jag fick dock hålla koll på mina nya, svarta boots som jag fick i present av Göran. Sköterskan var helsåld på dom, var lite orolig att hon skulle ta dom och springa iväg. Hon var mäkta avundsjuk på vilken kanonkarl till man jag har  

Om nu behandlingen kan uppföra sig, så ska jag inte dit förrän om 2 veckor. Så får det bli!

Hämtade kidsen som kände sig mer än färdiga med Eskilstuna efter 2 timmar. Matshopping och hemfärd.

Spontanshoppingbubbelpoolen har ikväll blivit ihopmonterat, och elmonterad, står nu bara och värmer upp och klorerar.

Så i helgen när vi har barnkalas, (ja, dom är faktiskt fortfarande mina barn fast dom fyller 25 och 29 den 20 maj) då ska jag både bubbla och spela burken! Bannemig  

Vacker kväll, jag ligger i sängen och lyssnar på näktergalen och känner mig, tja, ganska lycklig, och övertygad. 

Härligt slut på en skitstart!

Idag plussar vi på åldern. Tänkte säga det dubbla, men är nog säkrast att spara dom åren tror jag, plussar på med 10 så länge.

För 1 vecka sen kutade jag runt i bergen i 3 timmar, tillbringade 1 maj med att spela burken, älskar att spela burken. Dock en stor utmaning med en snart 3 åring som är med och skriker, mojmoj, varför ligger du där mojmoj, det var när jag låg bakom växthuset, jag tillsammans med gårdens myror upptäckte jag. Nåja lite får man tåla,  spelar man burken gäller det att vinna. Om man nu hittar burken vill säga, kunde hända att snart 3 åringen bestämt sig för att ta den med sig på sin upptäcktsfärd  . Att spela burken gör livet längre, för alla, ivarjefall i min familj, vi skrattar så vi rasar ihop i högar. Men, ja, jag vet, vi är inte alltid som andra människor, eller som andra vuxna människor bör uppföra sig. Och det, ja, det trivs vi alla stollar med, barn som vuxna. Även om något barn ibland kan få lite småblessyrer när dom blir omkullsprugna. 

Idag klev jag ur sängen,  och rasade som en fura, bra med trägolv, gör inte så ont att ramla på. Golfbollen under foten har minskat något, men jag har å andra sidan fått ännu en i mitt högra knä, där jag trodde jag hade blivit skjuten, VAFAN  Jag har ju förtusan bara ätit medicinen i 3 dagar, redan upphört med den, och ändå djävlas kroppen med mig. Jag blir sur, verkligen riktigt skitsur. Och fortfarande hoppas jag att dom fortsätter ge mig piller idag. Knäpp eller knäpp? Tja, nåt mittemellan antar jag.

Jag tar detta ras av min kropp, gärna, OM den gör nytta någonannanstans. Japp, så ere. Bara jag innan sommaren är slut kommer att få spela burken igen! 

Hm, detta är vad min kära make tycker jag ska dra i mig på morgonen, ok, jag gör det, men jag vill INTE, nerver ever veta vad den innehåller!

Göran serverade en hysteriskt grön smoothie och 1 kopp kaffe på sängen. Den mannen vet vad en kvinna behöver  

Ingen feber. Bra. Däremot en trampdyna som någon pillat in en golfboll i? Kändes väldigt onödigt, upptäckte att det är omöjligt att gå på en sån fot. 

Inte nog med det, dessutom hade någon under natten skjutit mig med något hårt i benet, ett par cm stort område. Inbillningen blir då såklart, propp. 

Jag insåg att man ringer inte sjukvårdsupplysningen och säger att jag har nog en golfboll under vänster fot, inbyggd, samt att jag troligen har blivit beskjuten inatt på mitt ben. Nej, jag vägrar. Haltar istället runt och väntar tills i morgon när jag ändå ska till onkologen och träffa min doktor. Efter alla kramar han har fått av mig nu så kan han gått få stå ut med lite galenskap i morgon. 

Har haft hela stora, lilla underbara familjen här idag. Finns inte en chans till egna lite skruvade tankar då. Tack mina Prinsessor! 

När vi återigen blev en liten familj (numera bestående av mig, Göran, Nicke, och Lara) så ville jag bara hoppa ner i sängen och blunda en sväng. Men, nej se, det blir det inget av med, min fantastiska väninna som jag känt nu i många år, fast eg inte på riktigt, har lärt mig (hon har mkt att lära mig, stoooor erfarenhet) att det är när det känns som att kroppen helst vill göra sängen, det är då man ska tvinga den ut och röra på sig. Så fick det bli. Hoppas inga grannar såg mig när jag stövlade runt i yogabyxor, turkos batikklänning, försvarets gummistövlar, samt en regnjacka utanpå allt. Iså fall bjuder jag på måndagens samtalsämne på bygden 

Nu börjar sängen ropa, imorgon ska jag gå en av dom vanliga dusterna med Stygga Hansa. Åka till onkologen och jag hoppas verkligen dom startar upp med min behandling igen, kanske med annan dos tills vidare. Hade lovat kollegorna tårta, är rädd att jag får skjuta på det fram i tiden en sväng. Återstår att se :-)

Det var dagens dag!

Dagen började med att Bästa Susanna kom över med blommor och 2 burkar av deras egenframkallade honung. Mums. Mina veganer använder mycket honung, även i matlagning. 

Idag är den stora koutsläppardagen. Göran, Nicke och Lara åkte och mötte upp familjen Alriksson för vidare färd mot stenkista. En upplevelse att se hur lyckliga dessa varelser blir av att få komma ut efter en vinter inomhus. 

Lovis var mest intresserad av bussresan fram sista biten, samt att dom bajsade och kissade   Lara som vegan var väl sådär imponerad av instängda djur. Men trevligt, och lerigt hade det varit. 

Själv fick jag snällt stanna hemma, i sängen jag som längtat efter att se detta fenomen. MEN jag räknar med att få vara med och se nästa år. RÄTT gen som jag har  .

Nicke och Lara värmde sig med en bastu vid hemkomst, dom var smått nedkylda. Detta väder är KALLT väder för Lara. 

Nu ligger alla huller om buller i huset och sover verkar och låter det som. 

På em kom infektionsöverläkaren in och skakade om mig , hon hade då pratat med onkologläkaren, som i sin tur sagt att jag omedelbart skulle sluta med min behandling. Snopet. När jag till slut hade fått den efter 85 dagar. 

Sen fick jag åka hem om jag ville, OM jag ville. Jättegullig personal, men jag föredrar att vara hemma hos min Göran. 

Bästa, goa, fd kollegan, Farbror Mats ringde idag och frågade hur läget var. Det gjorde mig glad  Han gör mig alltid glad!

Smått slak kan nog vara ett lämpligt ord för dagen. Dels har jag fortfarande lite feber. Men det mest irriterande var att när jag gick upp på toaletten vid 01 tiden i natt så passade jag på att öppna dörren för att kalla in Julia. DÅ hör jag att dieselpumpen står och går,  VAFAN någon djävul snor vår diesel. Igen. Rusade upp och väckte Göran som tog på sig kläder och smög ut. Men troligen hade någon redan skrämt iväg dom, för allt var bara kastat på backen. Med tanke på vissa omständigheter är man nog tvungen att kalla krakarna för Dunder-Karlsson och Blom, jag tror nattens herrar hade en intelligensnivå strax under Pippis vänner. 

Tillbringat hela dagen i sängen, surfat, sovit, ja, det är nog typ allt. På kvällen kom Nicke och Lara tillbaka från Stockholm, hade inhandlat en MASSA nya nyttigheter för mig och för oss andra. 

Min cancersköterska Marie ringde idag för att kolla läget. Jag ska tillbaka dit på måndag, kan vara så att medicineringen måste justeras. 

Där slog första biverkningen till. 

Vaknade kvart över 00 av att jag höll på att skaka ur sängen, den värsta frossa jag varit med om. 39,5 i feber och alltså på väg vidare upp.  I "instruktionsboken" står att om man får feber som överstiger 38,5 skall man OMEDELBART till läkare. Bad Göran ringa, men han fibblade så förbannat och ringde fel nummer så jag fick ta hand om saken själv. Fast jag knappt kunde prata. 

Ambulans, nej tack, ambulans är för folk som inte kan ta sig till bilen själva, och Göran kunde faktiskt ta mig till bilen, själv, inlindad i fleecetröjor och filtar. Min onkolog hade talat om för oss att personalen på akuten skall veta hur dom ska prioritera och ta hand om oss som går på cancermedicin. Dom som jobbade den kvällen visste nog inte om att dom skulle veta om det. TackGodeGud så var det en lugn kväll. En fördel som cancerpatient är dock att man slipper sitta i väntrummet eftersom immunförsvaret ofta är sämre än sämst. Så det var omgående rusch in i första lediga rum som var ett barnrum. Tror inte att jag snodde det från något stackars barn, ingen som skrek därutanför i varjefall. 

Sen började det, stickandet alltså, min kropp gillar inte att få nålar instuckna i sig så den gör allt för att slippa undan. Så nu är jag sönderstucken mest överallt och dessutom blå och vacker, jag gillar blått.  Jag vet inte hur länge eller hur många gånger dom for ut och in i rummet och tömde och stack mig, jag sov mest hela tiden. Till slut sa jag till Göran att åka hem, han skulle ju upp och jobba och det lät inte som att dom skulle våga släppa hem mig, och var han inte kvar, ja, då hade dom inte mycket att välja på. 

Efter x antal timmar drog dom iväg med mig till infektionskliniken, dom kulvertarna skulle kunna vara med i vilken skräckfilm som helst. Säkerhetstänkande som man är så var jag ju tvungen att höra mig för, nej, dom fick inte gå därnere själva, om det bara fanns en personal att nyttja, då var Securitas tvungna att följa med. Hualigen.

Väl framme hängde dom på mig dropp med näring, mat har ju liksom inte varit mitt största intresse senaste tiden. Tyckte väl jag såg klen ut. Sen for dom ut och in i mitt rum ungefär fram till 13 tiden, jag brydde mig inte, jag bara sov, och sov, och sov

Vaknade av att familjen kom med frukost på sängen   Jag fick ett par blommiga trädgårdsbyxor ( tack för tipset Elin) dom har jag sneglat på länge, ett par finbyxor ifrån Gudrun Sjödén och ett par supersnygga svarta boots också från Gudrun Sjödén . Min älskade make är banne mej makalös på att köpa kläder till mig, både storlek och tycke. 

Tog dos 4.

Någon hade spelat fotboll med min skalle på natten, antagligen hade samma skitstövel gett mig 38 i feber. 

Skulle till min psykolog, var tvungen att avboka, mådde för dåligt. 

Skjutsade Nicke och Lara till stationen, dom skulle till Stockholm. 

Jeje och Kicki kom förbi med blomma, så gjorde också Stefan och Ingamaj, jag orkade inte bjuda på varken kaffe eller annat gott, strök omkring i nattlinne hela dagen. 

Härliga Marie Grenander ringde, ååååh vad längesen jag pratade med henne. Det var upplyftande  

Somnade som en klubbad säl, tidigt.

Intogs kl 08. Det ska gå 12 timmar mellan doserna. Somnade om till 10.30. Tog en kort sväng till stan, en kort sväng i trädgårn. Då tog krafterna slut, la mig i soffan och sov i 4 timmar? 

Kändes som jag ev hade lite feber.

Idag är dagen D. Egentligen vill jag ha alla mina med mig. Göran, bästa maken som finns, Elin, min outstanding dotter, Nicke, min fantastiske son, Lara, snart läkare, som kanske kunde komma med frågor vi andra inte tänkt på.

Men eftersom vi inte är en Z familj så blir det Göran och jag som åker för att träffa våran härliga doktor Andreas. Hann med 4 toalettbesök innan vi blev inkallade.

JAG HAR RÄTT GEN!!! Jag har den genen som behandling eventuellt kan bita på   

OCH på grund av allt strul, det sista med labbet, så innebär det att jag kommer att få en ny medicin, jag blir den 2 à personen som får prova den. Det positiva med den är att den ger inte riktigt lika elaka biverkningar. Den heter Tafinlar (Dabrafenib) och kallas för immunterapi. Det är inte en slags cellgift, eftersom cellgifter inte biter på denna cancer, utan en variant som boostar upp immunförsvaret som i sin tur ska slå ner och hejda cancercellerna. Sen finns det ännu en behandling som Andreas vill ge mig. Den heter Ipilimumab. Men han måste tydligen börja med Tafinlar . Misstänker att anledningen heter, ekonomi. Tyvärr.

En sak som gjorde Andreas väldigt imponerad av, var att den senaste röntgen visade sig bättre än den jag gjorde för 1 månad sen? Några metastaser hade minskat, ngn försvunnit, och det verkade som ingen tillkommit. Inga andra inre organ hade heller blivit smittade, typ, lever, njurar, och allt annat som ligger därinne och skräpar. Mycket glädjande  

Å andra sidan kanske det är bra att börja lära sig leva med elaka biverkningar först, för Ipilimumab är riktigt hemsk. Tyvärr hade jag en usel kväll och satte mig och läste om biverkningarna jag hade framför mig. Hur tänker man när man ger sig på en sådant fullkomligt idiotiskt sak? Fan vet. Men jag förstod då att överlever man biverkningarna av Ipilimumab, DÅ, ja, DÅ överlever man ALLT annat.

Jag var så lycklig så jag vet inte hur många kramar jag plågade stackars Anderas med. 

Jag bölade så att folket omkring antagligen trodde jag fått min dödsdom. 

Sen fick vi sätta oss och gå igenom hur, när, var, vad, som gäller ang tabletterna.

På hemvägen blev det spontanshopping :-)  

Ifall ni märkte att luftfuktigheten steg en aning i måndags så berodde det på alla tårar som skvätte från mig, mina barn, och fan och hans moster. 

Jag tog första dosen på kvällen. 

Satan i gatan, jag mår ju så bra så jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk  

Sjukt   

Jag, Göran, Nicke och Lara packade matsäck och drog iväg på en långpromenad i skogen. Högst upp på ett berg satte vi oss och åt och njöt av utsikten. Lara är helt fascinerad av hur vackert vi har i Sverige. Dom kom ju verkligen hem den absolut bästa årstiden. 

Det är helt obegripligt att jag som mår så vansinnigt bra är så sjuk? Jag fattar ingenting. Det här känns löjligt. 

Jag tror att dom har tagit fel på person och blandat ihop mig med någon annan  

Utflykt till Mariefred stod på dagens schema. Jag, Elin, Ida, Lovis, Nicke och Lara. 

Problemet med Mariefred den 2 maj är att INGENTING mer än typ ICA är öppet 
 

Så det blev lekpark, glass, och en tur runt slottet. 

Och självklart, bus, lek och kull.