Nix! Himlen får faktiskt vänta!

......... Trött. Skönt trött.

I tisdags slog jag rekord ej fungerande envishet. Jag, Marie "kan själv" Hennerstedt, hade en resårmadrass låg upp och ner ute på veranda golvet, ville få undan den. Sköt under fötterna, samma sak med händerna, tar tag med alla krafter för att lyfta upp den. Något tog i mot, så madrassen fastnade. Jag tippade framgår, men hade ju då både händer och fötter satt fast under madrassen. Vilket innebär att jag for med ansiktet rakt ner i plankorna, utan att ha något att ta emot mig med. 

På, ren svenska: djävlar vilken smäll. Jag försvann nog för omvärlden en liten stund, och sen fick jag ligga en stund till för att fundera vad jag skulle göra, jag satt/låg ju fast. Fick även invänta att alla stjärnor skulle försvinna innan jag fick tråckla mig loss från madrassen. 

Under dom 2 nästkommande dagarna hade jag inte en tanke på biverkningar. Huvudvärken vann med hästlängder.

Jag hade ramlat med näsan rätt över kanten på en planka. Hade nog tur eller så hade jag någon som vakade över mig, för tack och lov knäckte jag inte näsan. Men jag hade ett stort skärsår, borde nog så här i efterhand när förståndet återvänt kanske besökt vårdcentralen för att bli ihopsydd eller tejpad. Gjort är gjort. Ida var med till en affär en sväng dagen efter och upplyste där om att mormor har nästan tappat halva näsan.

LillSessan har sovit hos oss 1 natt och pysslat oavbrutet i 2 dagar. Vid något tillfälle köpte jag glitter till henne i regnbågens alla färger. Vårat kontor och kök glittrar nu i dessa färger. Skiten går inte ens att dammsuga upp  . 

Dagen har varit bra fram till 5 tiden. Eftermiddagen lallade jag runt i skogen och plockade svamp. Åkte till Hornudden och bytte till mig tomater. 

Sen slog det dåliga samvetet till som en fotboll i magen. Vi skulle på födelsedagsmiddag. Ikväll fredag trodde jag. Men så upplyste Göran mig om att det inte var idag utan i morgon kväll. Lördag. Faaaan. Jag som lovat Ida att få sova här på på lördag. Nåja det skulle nog lösa sig, trodde jag, ända tills hon ringer och frågar mig när jag kommer och hämtar henne i morgon. 

Bryt. Tårar. Dåligt samvete åt alla håll och kanter. Vem/vilka ska jag svika? Frågade Göran medan tårarna rann, självklart tyckte han som jag. Man sviker inte Ida!

Så får det bli. Livet leker igen. Tårarna torkat och Ida och jag har en tjejmyskväll i morgon. 

I onsdags frågade Ida mig när mitt onda i fötterna ska sluta göra ont? Jadu lilla hjärtat, vad svarar man på det?

Ja, då är besöket hos Andreas överstökat och jag är så LYCKLIG. Maken till underbar och positiv läkare. Han e min!

Mina metastaser har inte rört på sig. Enligt Andreas är det mycket bra. Behandlingen fungerar fortfarande. Der brukar alltid vara första gången som dom krymper och får lite panik. 

Vi hoppas nu att det fortsätter så, för någon gång under 2015 kommer det en ny medicin, MEK hämmaren. Eller kommer och kommer, den finns redan men är inte godkänd i Sverige än. Så fort det är tillåtet kommer han att sätta in även den på mig. Kombo. Så jag kommer att äta båda samtidigt, och han hoppas att min kropp kommer att klara av det. Självklart blir biverkningarna fler. När kombon sedan lägger av att fungera, ja, då kör han på med immunterapibehandling. Jag är glad så länge allt annat fungerar pga immunterapins biverkningar. 

Jag pratade med honom om tjejen, min namne Marie, som blivit frisk, den första som blivit. Men där håller han inte med mig tyvärr. Inte frisk, metastaserna borta, ja. Men inte frisk. Man blir inte frisk. Tyvärr.

Lika ledsen, bedrövad och tårsprutande  jag var i morse, lika lugn och harmonisk känner jag mig nu. -Jag kände dina tankar och kärlek du skickade över Nicke  och du Elin hade redan bäddat in mig i positiva tankar! Tack ungarna mina! Göran hade jag självklart med mig för att dela oron och glädjen .

Nu ska jag bara softa och ta det lugnt, sätta mig och sticka vantar och titta på Sopranos, G ligger i soffan och tittar på Bron. Båda är vi ganska slut, spänningen tar på både psyke och kropp.

Nu är det bara att invänta nästa röntgen i början på dec, tyvärr får jag träffa en annan läkare som ska berätta svaret, men om det inte är akut, den här gången heller, kanske jag kan få vänta tills min doktor kommer tillbaka från sin pappaledighet. Hoppas!

Igår fick jag ett brev från Trygg Hansa. Brevet berättad att det dras automatiskt 512:- i månaden för min sjuk och olycksfall försäkring. Tja, varför inte tänkte jag och ringde. Efter alla knappval så kom jag till slut fram till en ung dam, som sa att det var henne jag skulle prata med. Istället för att dra hela storyn om och om igen så frågar jag numera om jag har kommit till rätt person direkt. Det första den unga damen frågar mig om mitt personnummer? Varför frågar hon efter mitt personnummer? DET fattar jag helt enkelt inte? Jag har ju knappat in mitt personnummer redan. Via telefonen! Vid det här laget tror jag inte att det har någon som helst roll vilken siffra du knappar in, någonsin, eller vilket personnummer du knappar in. Alla samtal går till samma person! LURAD!!!! 

Nåväl, väl framme så talade jag om för denna unga dam att jag har en sjukförsäkring sedan 25 år tillbaka. Jag har nu fått malignt melanom, så vad kan Trygg Hansa nu göra för mig? Vilken hjälp kan jag få av Trygg Hansa nu när jag behöver dom? 

Jag har ju går igenom detta med Trygg Hansa förr, så jag vet ju vad svaret ska bli, ändå försöker jag, kanska någon ny regel kommit till, jag har nu sett en sak som nu borde gälla mig. 

Den unga damen harklar sig, det hörs att hon nog tycker detta ät lite pinsamt. För hennes svar blir, nja, det är i så fall om du hamnar på sjukhus 1 natt. Då får du ersättning för den natten.

Jaaaaaha, är det allt? Hm, ja, jo, så är det nog. Då tar jag upp stycket där det står att vid längre sjukskrivning, alltså, 90 dagar, har jag rätt att få 1000 kr/mån i ersättning. Nja, njäe, det är inte 90 som det står, utan det är först efter 365 dagar. 

Det finns något som heter ekonomisk invaliditet, det kan man få om man får sjukersättning från försäkringskassan, alltså om man aldrig mer kan komma tillbaka till arbetet. MEN först ska Trygg Hansa kontrollera att det inte finns något som helst arbete i hela världen som jag kan göra. Glöm. Dom kommer säker fram till att jag kan sitt hemma och ringa runt till folk och sälja tallrikar med något speciellt mönster på. 

Det jag eg vill säga är att INNAN du tar en sjuk och olycksfallförsäkring. Kontrollera vad som ingår! kontrollera väldigt noga. När du har kontrollerar det noga, då ska du läsa det finstilta! NOGA, för dom försöker friskrivit sig från allt.

Den enda nytta jag har av min sjuk och olycksfallförsäkring är i dagsläget livförsäkringen. Någon hjälp what so ever får jag inte ifrån dom!

Sakta och makligt knallade jag runt i skogen i tisdags. Blev nog ett par timmar.  Plockade 2 påsar kantareller. Lämnade 1 kasse på Hornudden, och fick en otrolig lön för mödan, jag som älskar att plocka svamp. Vilken bonus då att få betalt  

På hemvägen fick jag punktering på Görans bil som jag lånade. Hm. Var tvungen att nedlåta mig till att ringa efter honom  för att få hjälp. Inte min grej. Att vara tvungen att be om hjälp. Nu är det nya tider. Tyvärr.

På måndag är det dax. För mitt återbesök hos Andreas. Är faktiskt lite nervös. Jag vill ju höra att mina tumörer har krympt eller försvunnit. Inte bara att dom inte vuxit och inte blivit fler. Måste också komma ihåg att fråga varför dom bara röntgar bålen på mig och inte huvudet. Det är ju vanligt att man får tumör på hjärnan när man har malignt melanom. Nåja, som vanligt har jag nedskrivet massor av frågor till honom. 

Idag borde jag sätta mig ner och titta på flygresor till Wien, för att hälsa på bonusdottern. Det är bara det att jag kommer mig liksom inte för. Jag fattar bara inte, och jag känner inte igen mig. Det kanske är så att jag först vill träffa Andreas? För att höra vad han har att komma med. Jag vet inte. 

Snart är det dessutom dax att åka på min rehabiliteringsresa som Cancerfonden sponsrar mig med. Även det känns sådär just nu. Vara hemifrån 1 vecka. Hoppas schemat är ganska lugnt eftersom jag har en lång startsträcka på morgonen. 

Ja, så är det nog. Inte en skvätt tårar har runnit på senaste veckan. Annars kan det ju braka loss när som helst, i bland helt utan anledning. Var som helst. Stackars Nicke fick vara med om det flera gånger. 2 av gångerna satt vi på fik/restaurang när tårarna började spruta, mitt bland alla människor. Han blev härdad.  

Jag har hittat en sida på Facebook som heter alternativonkologen. Intressant. Jag har ofta fått höra och själv läst studier att cannabis är bra mot cancer. Nu är det ju förbjudet i Sverige så jag får nog nöja mig med mina gift piller  .

När jag väl har kommit igång så tänkte jag ta en riktig lång prommis. Hoppas jag orkar så lång, för där någonstans på vägen hittar jag Göran och hans bil. Beroende på hur slut jag är kan jag ta hans bil hem. Det jag INTE gillar är att i den skogen kryllar det av älgar. Förra året stötte jag där på 3 st som kom springandes rakt emot mig, brydde sig inte det minsta om att jag stod mitt i vägen för dom, ca 10 m från mig vek dom av, då gallskrek jag och hoppade runt som en stolla. Rädd, är det rätta ordet för det tillfället. Eller skitskraj. Numera har jag alltid koll på att det finns en stor sten eller ett träd som går att klättra upp i i närheten. Men jag älskar att gå för mig själv i skogen, så jag får inte låta en sån sak hejda mig. På't igen bara!  

Älg på tomten! 

Jag såg nu att jag har skrivit blogginlägg, men jag hade inte publicerat dom. Därför kan det se lite rörigt ut.

Men nu skärper jag till mig och börjar skriva ordentligt igen.

Igår såg jag att Melanomföreningen hade ett inlägg från en tjej som heter Marie Andersoon. Hon fick "min" sjukdom 2010.

Skörde och hantverksmarknaden vid Aspö Handel. 12.00-16-00

Ska bli kul, hoppas jag får sälja! 

Jag har min MellanPrinsessa här, fick ett samtal igår, - mormor, får jag sova hos er inatt. Vad svarar man? Finns bara ett svar. Självklart! Så på Prästgår'n hade vi en underbar fredagsmys kväll igår. Hon lyser upp tillvaron både för mig och Göran. 

Hon ska följa med mig, för hon ska hjälpa till, hon ska jobba  

Nu är det ju så att mitt älskade barnbarn vet inget om min sjukdom. Som jag sagt tidigare så ska hon inget veta heller. Inte än! Så hennes mamma kommer och hjälper oss också, så mamma Elin kan vara beredd att gå iväg med henne eller distrahera henne om det dyker upp några frågor. Det enda hon vet är att mormor har problem med sina fötter, att hon har svårt att gå. Det räcker bra så!

Febern låg på +- Bra. Ont i huvudet, annars mår jag bra!

Idag skulle jag, syrran och våran pappa ut i skogen och hämta svamp. Av det blev nada.

Vaknade med en fruktansvärd huvudvärk, mer ont i kroppen än vanligt, tog febern och jaha, 38 grader. 

Avbokade RUT som skulle komma idag, vill bara vara ensam hemma och ligga i sängen.

Vill inte  

Men det är också en turdag. Jag har haft direktkontakt med sonen i Nepal på morgonen. Han är på bättringsvägen. Det är så härligt att "prata" med honom i telefonen utan att prata. Teknikens under.   Varje gång jag går upp för trappen slänger jag en tanke till sonen. Där hänger en av hans utstälningstavlor som han gav till mig istället för att sälja 

Nåväl, bara att göra det bästa av dagen. Sova. Se på film. Göra armband.

Var hos Marie igår, hon hade menat något speciellt. Det var jag som var inbillningssjuk. Bra. Har gått ner ännu mer i vikt. Skärpning Marie  

Förklaringen är att Idas kusin Ellens pappa dog när Ellen var 10 månader. I leukemi. Syrrans kommentar om att han gillar ballonger är att när Niklas var ca 5 år och hade fått en ballong så tappade han den och den for upp i himmelen. Vi förklarade för honom att det var nog Micke som ville ha en ballong. Det tyckte Niklas var ok, han kunde få den, vi köpte en ny ballong till Niklas. Efter ett tag tappade han den också, då fick det vara nog, Niklas vände sig mot himmelen och ropade - Nej Micke, nu får du inga flera ballonger! Kanske borde ha köpt en ballong på marknaden och släppt upp till Micke, det var längesen nu han fick en ballong 

Snart är det dax att åka till onkologen igen, hämta nya piller, ta prover och vägas in. Måste försöka få ur Marie lite mer vad hon menade när hon ringde. Det går ju bara inte att sluta grubbla. Det är något jag är bra på. Att grubbla. Tyvärr är jag också bra på att oroa mig. Man kan hyra in mig som oroare om man behöver.

Helgen är över, har som vanligt varit trevligt med huset fullt med folk, och som vanligt skönt när alla åkt hem  tillochmed Göran var med till marknaden/tivolit, tror det var småtjejernas förtjänst, annars skippar han gärna Strängnäs just den dagen.  

Igår satt jag hela dagen och gjorde armband, nu på lördag 18 (tror det var mellan 12-16) är det ju Skörde och hantverksmarknad vid Aspö handel och jag har ju blivit tillfrågad att vara med och sälja armband. Det vill jag. Ska bli jättekul! Kom dit och bidra till barncancerfonden vetja!

I morgon ska syrran, jag och pappa ut i skogen en sväng igen. Hämta svamp! Jag älskar att hämta svamp, men jag hatar att ta reda på den när jag kommer hem. Därför brukar jag ge bort det mesta. 

Favoritbonusmorfar och LillSessan pusslar 

Min syster Marie ringde för 5 minuter sedan och berättade att min röntgen var klar, jag behöver inte träffa någon annan läkare utan kan vänta tills Andreas är tillbaka  Hon ville inte läsa upp vad som stod, för då då skulle jag komma med en massa frågor, men hon kunde berätta att läget är stabilt, inga nytillkomna tumörer, och inga som har vuxit. Nu får jag alltså hålla mig till mötet med Andreas med alla frågor. För när hon säger så känns det som att det är något som  jag kommer att undra över ? Nåväl, nu är framtiden lite enklare för mig, jag kan hitta på något om jag vill, för det blir tydligen ingen annan behandling än, utan jag fortsätter med samma giftpiller som vanligt. Bra! 

Jag har numera noll koll på veckodagar. Spelar eg ingen större roll.

Sonen finns kvar o Pohara, fick i sista sekunden den medicin han var tvungen att ha. Tack Lara, för att du tar hand om min son  Tack för att du finns! 

Igår vad en av dom bästa dagarna på mycket länge. En sådan där dag som förlänger livet med många flera dagar. Jag hämtade Ida efter skolan. Hon får alltid bestämma vad vi ska göra. Det blev bibblan denna gång. Vi tog oss varsin snabb fika, sen rusade vi in till barnavdelningen. Du som inte varit på bibblan på många år, eller ivarjefall inte varit på barnavdelningen har verkligen missat något. Dagens bibbla är inte vad bibblan har varit. Mys faktor hög! Soffor, saccosäckar, och div myskuddar. Man måste inte var tyst, det finns ingen som hyschar på dig att vara tyst. Man får vara glad.

Ida hämtade ett antal böcker så kröp vi ner i soffan och hon läste för mig som om hon inte gjort annat. En helt fantastisk upplevelse som bara en mormor kan förstå 

Vi glömde både tid och rum, så tillslut efterlyste hennes mamma oss. Då tog vi en sväng förbi Ica Bengtsson och köpte en glass. Bara för att det ska vara så! Någonting har hänt med henne, nuförtiden kastar hon alltid halva glassen, orkar inte 

I bilen hem pratade vi (hon) om döden, hon har helt klart för sig hur det fungerar. Hon har så skön inställningen till döden, det är absolut ingen otäck sak. Det känns underbart för mig.

Vi pratade om hennes kusin Ellen som har sin pappa i himlen, och Ida berättade hur han sitter där uppe på molnen och slänger med benen, hoppar runt på molnen och bara har det bra, men ramlar aldrig ner. Hur han ser Ellen hela tiden, han kan vinka, men hon kan inte se honom eftersom han är osynlig. Men det går inte att hoppa ner, för då är det som att hoppa på ett golv, det tar liksom stopp där. 

Det är en illusion jag aldrig tänker ta ifrån henne. Eller, vem har sagt att det är en illusion. Jag rycker det låter väldigt förståndigt 

Hann även med att träffa Mini Prinsessan en sväng. Dagen var alltså fulländad! 

Idag kommer hela stora familjen hit och sover och vi har en storfamiljekvällmed middag, för att starta tidigt i morgon bitti med marknaden. 

Själv har jag ingen panik in dit. Åker någongång när tivolit öppnat för att gå med småtjejerna en sväng, kanske tillochmed får med Göran en sväng.

Inte ett ord i från mina ungdomar i Nepal har jag fått.  

Inget kan jag göra annat än att vänta på besked om hur läget är heller. Bara att sitta fint och vänta.

Men syrran är på väg, vi ska försöka ta oss ut i skogen, trots allt regn som kommit. Får ta med gummibåt. Speciellt som syrran är nyopererad. Det blir nog bra. Henne får jag sätta på en hög sten, så hon håller sig lugn. Sen får jag plocka och gå och lassa av hos henne. Hon får väl sitta och rensa  Huvudsaken hon får komma ut i skogen och få frisk luft! 

Sitter ff i sängen och dricker kaffe och väntar på att kunna använda mina fötter. Tack säger jag bara, tack för försvarets gummistövlar. Absolut det bästa man kan ha. I dom får jag plats med ett par 2-3 st mjuka sockar, sen klarar jag mig, och kan stappla runt ganska ok. 

Min enda önskan idag är att få ett positivt besked från Nepal!

Jag har alltid sagt att mår barnen bra, ja då mår jag bra!

Alltså mår jag skit nu. Pokhara Nepal är underbart. Om man är frisk. Nicke är inte frisk. Han har fått steptokoker i ett öga. Farligt. Ser förfärlig ut. Läkaren sa tydligen till honom och Lara att han skulle låta bli att äta chili och vitlök så skulle det nog ordna sig. Lara är en tuff brud och snart färdig läkare, alltså vet hon vad hon pratar om. Hon kontaktade sin far i Australien med bilder på Nicke, han är läkare och kontaktade SOS i Australien med bilder. Dom ville skicka iväg Nicke till Katmandu och ett annat sjukhus. Han är försäkrad via Lara under resan. Efter att Lara använt sig av sina röstresurser och hotat med att bränna ner sjukhuset fick han tydligen den medicin han behövde, så än så länge är han kvar i Pohhara.

Nu har han dessutom fått en infektion i ena benet, ingen hejd på eländet för tillfället. 

Han berättar inte så mycket för mig, utan förminskar sitt eget och vänder på saken och frågar istället om mig och min röntgen, när svaret kommer mm. 

Helvete! Hoppas allt kommer att gå bra och hans mediciner fungerar så han inte behöver flyga till Katmandu. Dom behöver nu få njuta av allt det vackra och fina och av varandra istället. 

Röntgen igår gick smidigt, det svåra är att tvinga i sig 2 liter vatten innan bara. Jag räknar kallt med att röntgenbilderna är ännu bättre än förra gången. Mm. Gick sen en kort sväng på stan, tömde Eskilstuna på reasmycken och secondhandaffärerna på sina. 

I morgon ska ivarjefall jag och syrran ut och hämta svamp i skogen, många säger att det inte fins någon? Då underbar jag vart tusan dom letar? Det finns massor!

Idag blev det lunch med bästa X svägerskan Ylva. Sopplunch på kyrkan! Ylva är en av mina goaste vänner och hon gör mig alltid så glad. Det är nu 20 är sedan hon gick från svägerska till X svägerska. Men vi har aldrig släppt kontakten, och kommer aldrig att göra  

Sitter nu och väntar på svar från Lara om hur min son eg mår. Hoppas på positivt svar. 

Men känner mig ännu inte helt redo för dagen ännu. Har sovit 11 timmar. Fast jag vet inte om jag sover eller om jag ligger medvetslös eller i koma. Uppenbarligen är jag omöjlig att väcka. Ibland lyckas inte Göran få liv i mig för att jag ska ta mina piller. Jag förstår att det varit en sådan morgon när tabletterna ligger kvar bredvid mig när jag tillslut vaknar. 

Igår träffade jag en fantastisk kvinna, numera ordförande i Melanomföreningen. Vi behöver få ut ut den föreningen mera så den blir känd. Vi är ju tyvärr fler och fler som får den cancerdiagnosen. MEN det finns ingen som upplyser om hur farlig den är, och att den är obotlig om man får tillbaka den. 

Jag tycker sjukvården är alldeles för dåliga på att upplysa om det. Många, dom allra flesta tror, att nu är det smittade födelsemärket och kanske den smittade lymfkörteln borta. Ja, då är jag frisk och allt är frid och fröjd. NOT! Fel! Oftast är det så! För 80%. För en del av oss alltså vi 20%, har dom inte lyckats få bort allt. Då kommer det tillbaka som spridd melanom, som inte går att bota, bara bromsa, hur länge är olika. MEN dom forskar som tusan på denna diagnos nu. Bra. Mycket bra!

Sen går man på kontroll 1 gång/ år då en sköterska tittar på dina födelsemärken och känner på dina lymfar. Thats it. När jag gick på min sista kontroll, man går på 5 st, sen blir man friskförklarad, då lyckades hon alltså missa min tumör i armhålan, trots att den hade storleken 5x1 cm. Hon trodde, idag häpnar jag, TRODDE att det var ärrvävnad. Hon borde omgående ha skickat mig på röntgen, och inte sagt Tack och hej, leverpastej. Jag har tittat i min journal och där har hon inte ens nämnt den knölen. 

Så SNÄLLA, SNÄLLA alla med småbarn, SMÖRJ IN, OCH SMÖRJ IN kidsen. Strunta i att dom blir fly förbannade, ta den stunden av gap och skrik, och SMÖRJ IN. Det är som liten du lägger grunden för denna förbannade sjukdom. 

Min generation blev inte insmorda, så många gånger jag solat mig sönder och samman i tonåren. Som att åka runt på moppe, endast iklädd bikini en heldag i Grekland, och när kvällen kom var kroppen så full av blåsor att man inte kunde röra sig. Såna smarta  saker har jag gjort MÅNGA gånger. Idag har jag fått resultatet av det. 

Nog!

Jag borde verkligen samla ihop mig och ta mig upp till Aspö bygdegård, där har vi höstens städdag. Kratta, måla, mm. Vi är tyvärr alltid samma gäng som kommer och jobbar, alla andra har alltid något annat för sig, just denna dag, varje år . Jag gick dit. Jag gick hem. Noll energi idag. Känner mig febrig, men tror inte jag har feber. Har nog bara en skitdag.  Försöker oftast knuffa in sådana dagar i garderoben och fort som tusan slå igen dörren. Misslyckades tydligen med det. Men det känns nog snart bättre 

Sonen verkar ha det gott i Pokhara, Nepal  Mår mina barn bra, då mår jag bra, alltså kunde det varit värre idag 

Vaknade 06 alldeles av mig själv. Skyller på att jag ville vara en av dom första som grattade världens absolut bästa chef som befinner sig på annan ort för att fira sin 60 års dag. Ha en underbar dag chefen! Det är du värd 

Sen drar jag till Enköping för att äta lunch med ordföranden i Melanomföreningen. (melanomforeningen.se). Ska bli både kul och intressant, det kommer nog att mera likna en utfrågning, för jag har massor av frågor att ställa till Ingela. Hon ligger ju en bit före mig i sjukdom och behandling. Blir bra att träffa och äta tillsammans, för igår åt jag ingenting. Alls. Det bara blev så. Glömde helt enkelt bort att äta 

Var på som sagt på droppin fika på Idas skola igår. Hon visade allt hon gjort i skolan. Hon läser nu som hon aldrig gjort annat. Gullinge  Hon är dessutom helt nöjd med att mormor är med när hennes mor/ far inte har möjlighet. Då. Blir man stolt och lycklig! 

Igår kväll hoppade våra goa, nya vänner T&T in på en fika. Dom flyttar ner till Schweiz en sväng. Inte tycka om. Jag vill ha dom HÄR. Jag är en person som inte är så lätt att komma in på livet. Släpper endast in ett fåtal personer. Men både T&T fick omgående varsin plats i mitt hjärta. Men vi kommer snart och hälsar på! Jag kommer dessutom att vakta erat hus som en blodhund. Jag ställer mig och vinkar vid en av kamerorna så blir det nästan som att skypa 

Nu börjar mina fötter domna bort så att jag kan kliva upp ur sängen och sätta igång med dagens bestyr. Full rulle, kanelbulle! Not. 

Lite nya armband från igår kväll!

Har nu sålt för 10.550:- Satan i gatan vad kul!

Igår fick jag så mycket motion att jag står mig hela veckan på det tror jag   Upp tidigt för "min" pärla RUT kom, för att fortsätta röja bort flera års damm. 

Jag kastade på mig kläderna och tog en promenad till Aspö handel för att köpa 1 l mjölk. Sen kom min kära, fina syster och hälsade på, hon är nyopererad och alltså åxå sjukskriven. Vi tog en promenad, måste sett galet ut när 2 kvinnor i sina bästa år staplar runt på bygden. Det bjuder vi på!

Sen låg syrran i soffan och vilade, jag satt och gjorde armband och så tog jag in min utekatt Tjorven som inte vågar gå in i huset sedan många år tillbaka (tack för det Julia). Julia fick stanna utomhus och Tjorven fick stanna kvar inne i flera timmar, dom sista timmarna låg hon tillsammans med Göran i soffan, den ena snarkade, den andra spann, båda av välbehag.  

På eftermiddagen ringde tillslut min syster Marie, om man inte själv har cancer tror jag inte att man förstår att varje timme man väntar på ett samtal är en plåga, även om man arbetar på en canceravdelning. Egentligen blev jag inget klokare, men hon sa som så:

Hon och Andreas hade kommit överens om att, nu på måndag gör jag min röntgen, eftersom Marie har rätt att läsa min journal så håller hon koll på när svaret kommer. Är svaret ok, alltså min tumörer fortsätter minska i storlek och inte ökar i mängd, så fortsätter jag äta samma piller som idag. Men om svaret säger något annat, knappt jag vill skriva det, men alltså istället ökar, då ringer hon till Andreas som är på kurs och dom bestämmer hur akut det är med att sätta in nya behandlingen. Då bör jag träffa en läkare, alltså en annan än min Anderas, för att starta behandlingen. MEN om jag absolut INTE vill träffa annan läkare så är det ok, då väntar jag helt enkelt till den 26/10 då Andreas är tillbaka, för att vara med vid starten. Jag är lite orolig för den behandlingen, den är inte snäll. 

Sammanfattning: jag vet ingenting mer än tidigare. Jag vet inte om jag och maken kan åka på en kort semester. Eller jo, vi kan åka. Men då kan jag få ett samtal om att jag omgående måste in till onkologen. Jag är alltså lika snurrig som tidigare. Saken är dessutom den att om vi inte åker innan jag får röntgensvaren, ja då kanske vi inte alls kan åka. Börjar jag ny behandling (vilket jag förutsätter att jag inte gör) då blir det inget fara hemifrån alls. Jag vill ju så gärna åka, för vi ska och hälsa på fina bonusdottern i Österrike, och så tänkte vi hinna hälsa på våra nya härliga vänner T&T i Schweiz en sväng. JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL!

Rörigt va? Mm, så rörigt är det i min skalle  

Nåväl, sen tog jag nästa promenad, ner till Aspö handel igen, tog bussen till stan, gick ut till Elin för att hämta min bil. Kom tillbaka hem, åt dagens måltid, satt alldeles för länge med mina armband (kan ju inte låta bli, är ju så kul), tog på nattlinne, la mig i sängen och föll omgående i koma, sen befinner jag mig i koma tills Göran kommer vid 6 tiden och ska försöka få i mig mina tabletter. Jag misstänker att jag är riktigt surrig då, och pratar gallimattias med honom. För jag befinner mig då fortfarande i min koma. 

Idag blir en bra dag! Jag ska till stora Prinsessans fritids för droppinfika, sen hittar vi 2 på något i ett par timmar innan det är dax att lämna tillbaka henne. Egentligen skulle jag även hämta LillSessan åxå, men det klarar jag inte själv längre så då skulle Göran följa med, nu blir det inte så för hon är hemma med sin pappa och är sjuk. Tyvärr för henne, Göran är nämligen DEN STORA favoriten av alla favoriter. När den lilla trollungen med stora blå ögon och, stora yviga lockar överallt säger - Jag älkaj dig Öjan, ja då smälter det mesta, och han skulle lätt kunna hämta ner månen till henne. Göran ligger över prispallen när det gäller att vinna priset Årets Bästa Bonusmorfar  Man får vad man ger, och han ger henne full uppmärksamhet när vi träffas, och vi träffas ofta!  (Barn gör inte som man säger till dom, barn gör som mamma gör, alltså sminkar sig)

Klockan är 01.03 och jag sitter med en kopp the, borde egentligen gå och sova istället.

Var på onkologen som sagt i måndags. Inget nytt under himlen där.

MEN på måndag ska jag göra nästa röntgen. Bad att få en tid till Andreas för att få röntgensvaren. Han blev mycket förvånad att jag inte fått någon tid än   Hos någon annan? Jag blev om möjligt ännu mer förvånad. Vadå hos någon annan? 

Tyvärr så är det så att han själv finns inte där och kan ge mig svaret. Han ska vara borta i 3 veckor. Så jag måste träffa någon kollega till honom. JAG VILL INTE TRÄFFA NÅGON KOLLEGA TILL HONOM.   Det är Andreas jag känner nu och som jag känner mig trygg med. Eftersom jag dessutom är en av två personer som går på denna behandling så kanske hans kollega inte känner till något om den. 

Om det ser bra ut, ok, då är det bara att fortsätta behandlingen, MEN, om behandlingen inte tar längre måste jag byta, och då kanske hans kollega inte alls vet vad jag nu ska få och hur övergången till den behandlingen ska ske. 

Jag pratade med min sköterska Marie som skulle prata med Andreas om jag möjligen kunde vänta en vecka till med att få svaret, för att få komma till honom, för då är han tillbaka. Vilket innebär att jag alltså måste vänta 3 veckor på att få veta hur det ser ut. Marie borde få gå in i min journal för att se om det verkar positivt eller akut, och genom det ta beslutet, vänta tills Andreas är tillbaka eller en akuttid hos kollega.

Hon skulle ringa mig och berätta, hon har inte ringt än. 1, 2 eller 3 dagar kanske inte spelar så stor roll för henne, men för mig är varje dag jag väntar på hennes samtal en plåga. Skickade ikväll ett meddelande till onkologen att jag vill att hon ringer upp mig i morgon. 

Måtte nu inte allt börja strula igen, jag har haft nog av sjukvårdens strul. Nu när jag äntligen känner att allt fungerar så bra. 

Usch vad tankarna snurrar nu. Jag är trött på snurrande tankar. För dom går inte att styra och bestämma över. Kontrollfreak som jag är blir jag då ännu tröttare när jag inte kan kontrollera/styra mina tankar. Det är mina tankar och då tycker jag att jag borde få bestämma över dom.  

Dessutom hade faktiskt Göran och jag tänkt oss några dagar semester, innan Göran fullkomligt glömmer bort vad det ordet betyder. Först hade vi tänkt 10 dagar, men, ok, vi kanske kan åka bort en vecka, nu är vi nere på att dra en helg ivarjefall. Allt är beroende på vad, när, och hur Marie tänker ringa och berätta vad.

Varje år i oktober brukar vi åka bort, i vanliga fall på solsemester, när skörden är inne och höstsådden är klar. Då åker vi iväg och bara laddar oss, eftersom Göran går på ytterst lite sömn hela hösten så brukar han sova igen en del då. Han måste komma hemifrån för att kunna vara ledig, annars ringer telefonen hela tiden med saker folk vill ha hjälp med och saker som dyker upp som bara måste göras. Om han är bortrest kan han inte göra annat än att vila. Nytt ord kanske. Tvångsvila?

Just nu trampar jag luft och vet ingenting om någonting