291 dagar har gått sedan jag började blogga. 291? Jag har varit sjukskriven i 7 månader. Jag fattar ingenting?
Men jag lever fortfarande, och jag mår förhållandevis bra. Det som gör att jag mår som om tåget kört över mig vissa dagar, det som gör att tårarna aldrig slutar rinna vissa dagar, det som gör att jag inte kan använda alla kroppsdelar vissa dagar och det som gör att håret så sakteliga faller av mig tror jag inte har något med min sjukdom att göra utan det är nog helt enkelt mina mediciner som gör mig allt detta. Tack och lov har jag ju en del hår att ta av, så det dröjer nog innan det börjar synas att jag tappar stora tussar vissa dagar.
Men allt detta gör mig ingenting alls, så länge som medicinerna fungerar. Ingenting. Jag kan se ut som en flintskallig halta Lotta så länge min behandling vinner över mina metastaser och tumörer. Om den dagen kommer då mitt hår försvinner så finns det läckra schalar att använda
Igår hämtade jag min IdiPidi på fritids. Torsdagar är våra torsdagar. Alltid. Först följde hon med mig till labbet på vårdcentralen, jag skulle ta några prover, spännande värre, oooooj, vad mycket blod du tar, blir det något kvar? -Mormor gör det inte ont? - Nej, Pidi, det bara sticker till lite. Bra för henne att vara med och se hur det går till, och att det inte är det minsta läskigt. Sen blev det en fika på Solberga, lite lek bland pyssel och blommer. Hittade några kantstötta stora doftljus på billighyllan som jag passade på att ta för mig. Pengarna som blir över när jag köpt pärlor/stenar. Dom lägger jag på ljus. Jag älskar att ha tända doft ljus omkring mig.
På kvällen mötte jag upp en B-O, vid tåget han är en gammal kollega från Stockholms tiden, en underbar grabb. Han hade med sig armbanden som var kvar och pengarna. HerreminGud, tack alla gamla kollegor från T64, ni har köpt armband för 4.000:-!
4.000:- som går till barncancerfonden. Helt fantastiskt
Idag känner jag att det är en bra dag, vilket innebär att jag ska hämta min Ida efter skolan och ta med henne hem. Vi ska göra pepparkakshus. Igen. Förra året lyckades vi väl inte direkt så där jättebra, men i år så!
Att ha mitt stora barnbarn här är ingenting som är jobbigt eller tar på mina krafter. Tvärtom. Hon är otroligt hjälpsam och omtänksam och hjälper mig med det mesta. Dessutom är jag lycklig när hon är här. Hon fyller på min energi! Dessutom snyggar hon till "bonusmorfars" kontor, till oigenkännlighet. Han bara ler
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS