Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Igår var jag med om något som man aldrig ska behöva höra. Igår var jag med om något som en 7 åring aldrig ska behöva säga. Aldrig. Igår fick jag höra hur en liten stackars 7 åring tänker, oj, vad jag önskar att hon inte skulle behöva säga så eller ens tänka så. Där och då brast mitt hjärta, det gjorde mig så ont så det går inte att beskriva.   

Jag åkte till tandläkaren, som bestämt. Var jag hade fått ifrån att jag hade en stor elak tand som var tvungen att åtgärdas eller ev dras ut, det vetetusan. Min mun var i toppskick  Behövde inte ens gå till tandhygienisten för att ta bort tandsten. En tacker  

Sen fort som tusan mot Finningeskolan och hämta Ida som jag visste trippade på tånaglarna väntandes på mig. 

Hon bestämde att idag skulle vi först till bibblan, hon skulle lämna igen och låna nya böcker. STOR tjej, har ju eget lånekort.

Efter det hoppade vi in på Röda korset, jag tittade på smycken, hon köpte en bok. Så behövde hon nya strumpor och nya trosor. Ok, mot Lindex och Kappahl. Inne i affären sa hon att hon ville ha riktiga trosor, inga sånadär som visade allt, med det menade hon spetstrosor. Jo, vi var faktiskt på hennes avdelning och då ska man tydligen använda spetstrosor, för dom hängde på långa rader. Till en 7 åring? Sen fick hon syn på stringtrosor i spets. Hon tittade på dom en stund och kom fram till att dom har man nog utanpå trosorna. String, till en 7 åring? Jag skrattade hysteriskt inombords, inte åt eländet utan åt hennes funderingar. Att ha förmånen att få vara med och höra hennes tankar är helt underbart.

Så fick hon syn på ett par hängselshorts, så fiiiina, ok, va sjutton, lönen har ju just ramlat in. Vi tog ett par och gick till provhytten. Jag trodde dom var felmärkta, dom var ju yttepytte små, mera i Lovis 4 års storlek. Jag hämtade ett större storlek, hon kom ut och visade att dom var lite små, men man kanske kan ha dom knäppta bara på ena sidan? Nej, sa jag det går inte, jag hämtar ännu en storlek större. 

Då säger en lite klen ledsen röst inne från provhytten -nej, mormor, gör inte det. Jag vill inte. Du förstår att det här är kläder som bara är gjorda för smala flickor, inte för mig. Så det är ingen idé. ..........................

Vad säger man då? I just det tillfället var det någon som sparkade mig i magen och mitt hjärta brast. INTE GRÅTA, INTE GRÅTA, INTE GRÅTA nu   Bet ihop mina fina tänder så dom höll på att krackelera. Jag ska bannemig gå någon annanstans, någon annan affär och leta hängselbyxor till henne, där hennes storlek passar henne.

Vi gick till stadens andra affär (vi har 2 "vanliga") och hittade ett par andra byxor med en likadan tröja till istället. Hon var överlycklig. MEN hur känner hon det inombords? Mitt stackars lilla barnbarn. Redan vid 7 års ålder har hon den hårda vägen fått lära sig att man SKA vara smal. Trådsmal. Vi köpte ett paket till Lovis också som aldrig får vara med på våra torsdagar. 2 par Frost leggings, 3 par Froststrumpor. ALLT ska just nu vara Frost   

Jag vet på ett ungefär hur hon känner, fast tvärtom. Jag var så mager så det skramlade om mig som barn, jag fick långt upp i åldern handla kläder på barnavdelningen. Kunde aldrig ha det som var inne, hade det varit idag, då hade jag också fått dragit runt i ett par Frost leggings, MEN jag tror inte det var hälften så fruktansvärt som att tvingas inse att enligt normen ska man vara smal. Ingenting annat än smal. Ingenting annat duger.

När vi var på bibblan så ringde min doktor Andreas för att höra hur det var med mig och min infektion, hosta. Han frågade om knölen i armhålan vuxit? Nej, det har den inte och jag tror inte detta har med cancern att göra, jag var mest bara orolig att jag drar med en lunginflammation. Jag skulle bara avvakta, om feber slår i taket DÅ är det dax för snabb färd till Eskilstuna, men så länge febern ligger snäll och fin under 38 strecket är det lugnt, då är det virus och ivarjefall fall inget att göra. 

Min fina Andreas ska vara borta och forska nu i en månad, men han skriver instruktioner till kollega om jag behöva åka dit. Känner mig lugn och trygg när jag har fått prata med honom. 

Åkte hem med Ida, vi hade gjort paket av både hennes och Lovis kläder, så det blev en lilla julafton för alla. 

Lämnade Finaste lilla familjen och åkte hem. Då kom tårarna, i floder, ingen hejd. Var tvungen att stanna bilen för att gråta färdigt, såg ju ingenting. Jag var så fruktansvärt ledsen för Idas skull   När jag var på väg därifrån så råkade jag svära. Svära får man inte göra. Om man svär måste man lägga en peng i svärburken. Jag hade väskan i bilen, och inte en endaste krona i jackan. Vad gör då min Prinsessa? Jo hon hämtar en av sina sparade guldtior och lägger i burken åt mig. 

Vad säger det? Jo, vad gör det att man är lite rund som barn när man har ett hjärta gjort av gediget guld. När man är så ödmjuk, snäll och omtänksam mot andra. Det finns garanterat endast ett fåtal av hennes sort. Älskade barn  

Ska det verkligen vara så, att när du är 7 år ska du ha stringtrosor i spets, och så ska du ha kläder som är så små att dom visar mer än vad dom döljer? OM du nu skulle lyckas komma i dom vill säga.

NEJ, jag vägrar! 

NU vill jag bli frisk, jaja, alltså jag menar frisk som i frisk. Frisk blir jag ju aldrig. 

Jag vill bli frisk från min infektion, det räcker för att göra mig nöjd. Jag blir så trött av att gå och dra på den, men den gillar uppenbarligen mig eftersom den vägrar släppa taget  

Göran och jag ville byta tapeter en sväng. Bara komma bort. Bara tänka på annat en stund. Bara vara. Göran bokade in en kryssning till Åland, tänkte inte på att det var sportlov. Han bokade bästa hytten, högst upp med ett panoramafönster, dessutom ingick frukost på sängen. Dock inte   dom veckorna det var sportlov. Nåväl. 

På morgonen vaknade jag med feber och mådde mindre bra. Ska vi eller ska vi inte? Boka av eller inte? Åka eller stanna hemma? Å ena sidan kan ju jag ligga sjuk i hytten som ändå var superfin likagärna som att ligga i vår säng. Å andra sidan så blir jag livrädd när jag tänker på att jag kanske vaknar upp på natten med 40 i feber. Vad fan gör vi då? 

Vi åkte! Jag sov hela vägen upp till båten. 

Skitsamma med frukosten, Göran gick och åt frukost, jag låg kvar i sängen. Jag kan ju liksom inte längre bara skutta upp och kasta på mig kläderna för att dra till restaurangen, speciellt inte när frukost inte ens lockar mig. Men gullegubben kom med en frukostbrickan till mig så jag fick sitta i sängen och mysa med en kopp kaffe. 

Hursomhelst så gick resan bra, det var underbart att få komma bort en sväng 

Jag misstänker att det är jag och min PidiPhu som delar bakterier med varandra, hon har varit hemma från skolan med samma skit som jag. Tar aningen längre tid för mig bara att bli frisk igen. Min doktor Andreas är inte förtjust i att jag umgås med barn, där har doktor Andreas fel, att umgås med mina barnbarn är livskvalitet, bakterierna får man liksom på köpet. Det kan komma en dag när jag av någon anledning INTE får umgås med dom, på grund av någon behandling eller annat, jag väntar i så fall till den dagen med att lyssna på honom.

Idag är det dax för tandläkaren. Förra gången jag skulle dit var samma dag som jag fick veta att min cancer var tillbaka, den dagen blev det inget besök. Tror inte ens att jag avbokade, hade ju ett helt getingbo i skallen, så att avboka tandläkaren fanns inte. 

Jag vet att jag har en elak tand som behöver göras något åt. Men jag tänker inte lägga en förmögenhet på den. Så att dra ut den och bygga en ny känns aningen onödigt just nu.  

Armband. Jösses, folks behov av mina armband tar aldrig slut. Dessutom är jag fortfarande lika road av att göra dom. En kollega beställde ett makram'e, så där på ett ungefär beställning. Jag gjorde 2 så hon fick välja, hon tog båda. Men jag var inte helt nöjd med ena som jag skickar ett 3 e till henne. 

Gun Lagestrand har varit här och hämtat hela väskan med armband. Hon är en försäljare av stora mått den damen. Du är en pärla Gun! Sen ska väskan vidare till bästa x svägerskan på paulinska skolan, några ur personalen vill kika på dom. 20.000 kr målet är spräckt. 

Våren har kommit till Aspö!

I går vaknade jag med en klump i magen så stor att den nästan inte fick plats. Ändå så syns den inte. Ingen utom jag vet att den sitter där och skaver och värker.

Det var dagen D. Besöket hos favorit doktorn Andreas, 09.45. Jag håller mig kall, pratar om allt och mest inget i bilen på väg till Eskilstuna, med maken. Bara slippa tänka. Vill inte tänka. Fast jag vet att han känner ungefär likadant, inte riktigt, men nästan. Han kan inte förstå helt fullkomligt hur jag känner. Jag är panikslagen. Måste ha full kontroll på mig själv. Inga tårar nu! Dom kan behövas om en stund. 

Andreas hämtar oss lika glad som vanligt, fick min kram jag alltid får. In på hans rum. Och han berättar att.........

ALLT ÄR SOM TIDIGARE! Ingenting har rört på sig, inte den minsta lilla metastas har ökat i storlek.   Det syns en liten fläck på en lungan, men det är förmodligen infektionen jag drar på. Ska vänta en vecka och se om den går över, annars kollar dom upp den. Jag känner hur klumpen löses upp och liksom bara flyter ut i kroppen som ett lyckorus. Inte gråta!

Det enda han har synpunkt på är min vikt. MÅSTE upp i vikt. Han vill att mina kinder ska fyllas ut lite. Jag hade klätt mig i en stor tröja för att gömma mig. Den luringen ser ivarjefall. Han skriver ut en låg dos med kortison som jag ska starta dagen med, den ger matlust samt gör mig piggare. 

Mitt lyckorus gör att jag inte minns så mycket mer av vad han sa. Han ska ivarjefall passa in nästa röntgen och besök så att jag är nykontrollerad innan vi åker till Turkiet. 

Jag pratade om olika röntgenvarianter med honom, han förklarar så klokt. Finns ingen som helst anledning att göra någon annan variant på mig i detta läge. Finns heller ingen anledning att gå till hud och kontrollera hudkostymen medan jag går på denna behandling. Han är klok som en gammal uggla, fast han inte är mycket äldre än min dotter. Jag har fullkomligt förtroende för honom. 

Lämnade av några armband som en av sköterskorna hade beställt! 

Nu har jag kommit över 30.000 kronors gränsen!

Tack min älskade make för att du är med mig på den här tråkiga resan, tack för att jag har dig. Men jag vet att om du mot all förmodan inte skulle kunna följa med till doktorn, att du låg i magsjuka eller liknande, då vet jag att jag har min älskade Elin. Nicke är också med, fast i tanken, han vräker över energier under tiden vi är hos Andreas. Dessutom så finns alltid världens bästa syrra att ta till   

Jag vet att jag är utrustad med världens finaste familj, och dom vet att jag uppskattar dom. Tack för att ni finns där för mig   

Resan hem var något behagligare än ditresan. Bilen var fylld med glädje.

Alltså kunde jag åka och hämta min MellanPrinsessa. Hon hade varit full av oro att jag inte skulle kunna hämta, att jag fortfarande var sjuk. Det var dubbel lycka när jag kom, för hon hade lyckats överföra sin oro på personalen. Vilket mottagande jag fick   

IdiPidi och jag åkte till café Prinsen och fikade. Jag vräkte i mig en semla, när jag ändå var på gång så stoppade jag i mig Idas bakelse också, den var tydligen inte god. Nu djäklar ska jag upp i vikt. Sen mådde jag illa  

Vi fortsatte hem till prästgården. Ida och Göran badade tunna, jag väntar tills min infektion är borta helt. Sen var det pyssel i vanlig ordning. Hon skrev ett brev till sin favoritmorbror, nu när han äntligen har en adress  

Kvällen avslutade vi med torsdagsmys, alla 3 kröp upp i soffan, inlindade i filtar, med pizza och tittade på Shrek. Jag var så trött, så ända in i märgen trött att jag hann somna innan jag fick i mig mina giftpiller. Tyvärr. 

.......... Är med och styr i mitt liv. Till viss del. Jag vet inte hur mycket och jag vet inte vem/vad du är. Eller ens om du finns. Vi kan säga, dessa energier som styr mitt liv åt olika håll då och då! Det lät bra   

Tack ivarjefall för att idag inte är igår. Eller tvärtom. Eller jur. Det nu blir.  Jag kände mig ju smårisig igår. Idag är jag fruktansvärt risig. Vaknade inte förrän 15.03 då av att Julia väckte mig, hon tyckte nog att, nej, nu får det räcka, ska människan aldrig kliva ur sängen. 

Tänk om detta varit igår? Då hade jag omöjligt kunna åka iväg med tjejerna. Vilken katastrof. Kanske värst för mig. Hade idag varit igår. Då hade jag nog gjort av med alla tårar jag har sparat ihop till nu, så till den grad att jag blivit uttorkad.

Jag var uppe en sväng i morse vid 8 tiden, jag ska inte ta till några detaljer, men jag tillbringade 45 minuter på toaletten. Alla kroppsöppningar användes. Förlåt min frispråkighet. Magsjuka? Vet ej. Hosta? Ja. Förkyld? Nja. Darrig? Ja. Huvudvärk? Ja. Feber? 38

Fick mer eller mindre krypa tillbaka till sängen, reste jag mig upp höll jag på att svimma. Skulle jag vara tvungen att ringa hem Göran? NEJ! Kan själv. Men jag tog med telefonen ner i sängen. Bara ifall att. Somnade.

Jag måste ta tillbaka lite av mitt lägenhetsbekymmer/ilska igår. Tror det blev både en tupp och en höna av ett ägg. Hursomhelst så är det nu utrett mellan mig och förra tjejen. Alla glada och nöjda igen. Men en sväng till Stockholm måste jag nog klämma in en dag inom kort. 

Ikväll har bygdegårdsföreningen sitt årsmöte. Utan mig.  Jag stannar där jag nu befinner mig, i sängen.

Sitter uppkrupen i ett hörn i soffan. Fryser, har ont i halsen, hosta, allmänt klen. Det enda jag skulle önska just nu är att det var min soffa jag satt uppkrupen i. Icke.

Jag hade nämligen lovat största Prinsessan att åka till Leos Lekland tillsammans med en kompis till henne på första dagen av sportlovet. Så här är jag nu. 40 gr feber hade väl ungefär varit gränsen för att kunna backa ur. Har man lovat så har man lovat  Bit ihop, knapra några piller så fungerar det. Ett tag. 

Är så glad annars, har hittat en grupp på fb för oss med malignt melanom, en sluten grupp, det är bra. För många lämnar ju ut sig där som dom kanske inte gör till sin omgivning.  

I den gruppen finns flera personer som går på den behandlingen som kommer att bli min nästa en vacker dag. Den som jag är ganska, fel, mycket rädd för eftersom biverkningarna inte är att leka med. Den verkar fungera skapligt bra på dom flesta. Endast 1 höll på på stryka med om jag läst rätt.

Samtidigt blev jag ledsen när jag såg i den gruppen en kvinna som jag träffade i höstas och åt lunch med, hon gick då på samma behandling som jag gör nu men den slutade fungera. Hon blev då strålad både här och där, men mellan dom 2 behandlingarna så fick hennes metastaser tokspel och förökade sig med blixtens hastighet så nu finns dom spridda i hela kroppen. Så ledsamt att höra  

Jag har nu sedan jag gick med i gruppen förstått hur fullkomligt galet jag har blivit behandlad på sjukhuset. Att det tog 3 månader innan jag fick komma till onkologen utan bara bollades runt på kirurgen, är en felbehandling som jag borde skriva en anmälan om. Dessutom borde jag ha kommit till onkologen redan första gången, alltså för 5 år sedan. Fel! Fel! Fel! För sent att göra rätt!

En annan sak är att jag för första gången fått lite problem med uthyrningen av min lägenheten, alltså den som Nicke hyr av mig och hyr ut i andra hand. Senaste året har det bott 3 tjejer där. Två i taget tror jag. Nu bor det en tjej där, med en pojkvän som veckopendlar och bor hos henne på helgerna. Så långt allt bra.

Tjejerna innan möblerade om, bytte ut möbler, stuvade in i förrådet mm, mm. Självklart trodde jag att dom skulle återställa lägenheten till hur den såg ut när dom hyrde den. Fel igen. Inte ens spisen var avtorkad tydligen, utan nya hyresgästen fick börja med att flyttstäda efter 3 tjejer. 

Har nu mailat förra tjejen som stod på kontraktet att jag kommer upp till Stockholm nästa vecka, då ska lägenheten vara återställd till befintligt skick. Dom äkta mattorna ska vara tillbaka på golvet och alla lampor, tavlor mm ska hänga där dom hängde.

Kan detta vara en generationsklyfta/konflikt? Jag, gammal som jag är, skulle väl aldrig komma på tanken att lämna en lägenhet i ett sådant skick, man städar väl efter sig? Eller tänker jag alldeles galet där?

Har nu umgåtts med 2 st 7-åringar hela dagen. Trött men nöjd. När jag varit hemma en halvtimme ringer en Stor Prinsessa gråtandes för att hon saknar sin mormor.   Jösses, tröttnar aldrig det barnet på mig? Finns det någon övre gräns för hur mycket man kan älska sina små Sessor? Svar:Nej.

När jag lugnat ner henne så bestämde vi att jag hämtar henne på fritids på torsdag, sen hittar vi på något mys och fortsätter hem till oss, där hon sover över för att få slippa fritids på fredag. Frid och fröjd, alla nöjda  

På torsdag är den torsdagen då vi ska träffa dr Andreas för att få besked. Besked om hur min framtid kommer att se ut dom närmaste 2 månaderna. Besked om vad min röntgen säger. Besked om hur jag mår. Jag mår illa av oro när jag ska träffa underbara Andreas. 

Nåväl, så låter jag inte livet stanna vilket besked han än kommer med. En Prinsessa väntar och en Prinsessa ska hämtas. En Prinsessa som garanterat förlänger mitt liv   

Idag är det 1 år sedan jag klev in i duschen och kände dom vidriga knölarna i höger bröst och i höger armhåla. Idag är det 1 år sedan jag inte sov en blund på natten utan bara låg och grubblade. Idag är det 1 år sedan som jag hoppades att jag hade fått bröstcancer. Bröstcancer går att bota.

Idag har jag levt 1 år efter upptäckten. Bra  

Igår infann jag mig på provtagningen i Eskilstuna kl 10, dom lämnade sådär lagom med blod kvar för att jag skulle kunna resa mig och gå därifrån. Satte mig på fiket för att invänta min massage kl 13. "Pratade" med sonen, direktkontakt. Tack godegud för mina barn. Han avslutade samtalet med att skicka över en låt med Rod Stewart som han hade hört på radion och då tänkt på mig. Ja, då brakade det loss, igen. Jag satt på fiket med tårarna rullandes utmed kinderna, folk glor, men jag bryr mig inte längre. Har vant mig efter 1 år. Tårflödet kan starta när jag minst anar och det går bara inte att stoppa  det är uppenbarligen en viss mängd som bara måste ut.

Fick en timmes taktik massage. Det gör så gott så det går inte att beskriva. Efter det var det dax att träffa min syster Marie, som var sjuk så jag fick träffa en ny sköterska. Helt fantastisk människa. Garanterat, dom är handplockade till onkologen. 

Chefen ringde och frågade om jag kunde komma upp till jobbet. Absolut. Agneta hade köpt en hel kasse med diverse pärlor och tillbehör ifall att jag kunde ha nytta av dom. Mycket bra att ha saker. Tack Agneta, du är också en pärla! Hängde på jobbet ngn timma, blir lite bekymrad, jag är sjuk, en har slutat, dom är väldigt underbemannade. Hoppas verkligen inte att dom jobbar sig sönder och samman  

Har nu en hel lista med beställningar på armband som jag måste göra. Kul. Så vansinnigt kul! Hann in en sväng på panduro för att bränna lite pengar. Inte svårt alls. Inte med deras priser   Min arbetshörna, maken tycker jag breder ut mig, jag förstår ingenting   

Tillbaka till lasarettet för röntgen, drack 2 l vatten på en timme. Tänk att vatten som är så gott, kan vara en sån plåga att hälla i sig. Jag får ju inte ha några smycken på mig, men, jag måste ju bara ha min Lyckosten med mig. Alltså gömmer jag den i strumpan. Den här gången tappade jag den inte när det var dax att sätta tillbaka den runt halsen.  Då hade jag väl hamnat på psykavdelningen iklädd tröja med ärmknytning på baksidan.  

När jag kom hem vid 20 tiden släppte jag bara alla kassar och gick raka spåret till soffan där jag kröp ner under filt och tvärslocknade. Sov ett par timmar tills Julia väckte mig och tyckte det var dax att krypa ner i sängen istället. Hon var lite rådvill, en låg i sängen och en låg i soffan? Hon då? Hon ska ju ligga på kudden mellan oss och det fungerade ju inte med en på varje våning. Släpade mig upp i sängen, tog hennes tass i handen och somnade om  

Precis där jag ligger och sover. Vi använder varken rullgardin eller persienner utan låter dagen komma in i sovrummet när den vaknar. Dessutom sover vi fortfarande med öppet fönster, ja, alltså bara en liten springa. Så där ligger jag med nästippen stickande ovanför täcken i ett svinkallt sovrum och en sol som strålar på mig när jag sover. Inbillar mig att det fyller mig med massor av energi  tron kan göra mycket. Det stör mig uppenbarligen inte. För jag sov ända till kl 11. 

Gårdagen började ju så bra, jag pratade med sonen. Bara det kan rädda en hel dag, men sen var det dax igen. Förmiddagen fortsatte sedan i  samma usla anda som dagen innan. Jag gick runt med tårarna rullandes och näsan snorandes. Kollade om jag hade feber, kände ju inte riktigt igen mig själv. Jag kanske var sjuk, alltså mer sjuk än vanligt   Men nej, toktermometern sa nej, i båda öronen. 

Göran kom med sin bil som jag skulle få låna. Jag var tvungen att köra tillbaka honom till dagens arbetsplats. Blev lite sen alltså. Grät hela vägen in till stan.

Sen vände det  

När det kommer en prinsessa i en sjöblöt vinteroverall, som kastar sig i min famn och frågar varför jag är så sen? Hon kan inte klockan än. Hon går efter en annan slags inre tidräkning och vet exakt när jag brukar komma. Då vände det och jag blev lycklig i hela kroppen. Jag riktigt kände hur jag fylldes av energi och kärlek ifrån henne, och jag sög i mig. 

Dagens aktivitet var redan färdig planerad. I ryggsäcken hade hon sitt EGNA lånekort på biblioteket, att få ett EGET är en milstolpe i en 7 årings liv. Så vi skulle börja på biblioteket, sen talade hon om att hon fick ont av sina vinterstövlar. Så mormor, skulle vi kunna titta efter ett par nya? Ja, svarar då mormodern, vi kan gå och titta. Såklart. Hon lånade 3 böcker och 1 film, själv, med sitt EGNA kort. Efter att vi fikat så låg vi i soffan och läste Bellmanshistorier. Jag läste tack och lov, för där gällde det att sålla hårt. Hon skrattade så hon tjöt. Ärligt måste jag erkänna att jag var inte riktigt lika road. Herreejösses vilken dynga  

Vidare till det lilla köpcentrat, där hon kom på att hon bara måste ha ett paket att ge pappa när han fyller på söndag. Ett alldeles eget paket, från bara henne. Hittills har han bara fått teckningar från henne. Ok, paket till pappa inköptes. Vidare till skoaffären, här i Strängnäs har vi ingen av dessa stora skoaffärkedjor. Utan bara en riktig gammeldans skoaffär. Dom använder sig inte av MinSko priser. Å andra sidan så är det kvalitet skor. Det blev ett par superfina Timberland kängor. Det fanns endast ett par i hennes storlek vilket avgjorde saken. Det var alltså meningen. Hon studsade sjungandes ut från affären i sina nya kängor. Hennes lycka är min lycka 

Sen gick färden vidare hem till familjen där maten stod på bordet. Mamman blev grön av avund när hon såg kängorna, exakt sådana ville hon ha. Sorry mamman, nu för tiden är det barnbarnen som kommer i första hand  Det där med att hon fick ont av hennes andra vinterstövlar var något nytt som mamman inte kände till   Smärta kan komma fort!

Hon for genast ut och lekte iklädd sina nya stövlar, och jag fick en egen stund med lillPrinsessan. Goa, fina, underbara lilla tjej. Hon fick ett makram'e armband av mig som hon själv hade bestämt vilka färger det skulle vara, men en pärla på. Det var lycka för henne, hon frågade 24 gånger om hon fick sova i det, jag svarade 24 gånger att hon får alltid ha det på sig, alltid.

Jag åkte hem, lika glad, lycklig och harmonisk som jag var motsatsen ett par timmar tidigare. Tack min älskade lilla familj för att ni finns i mitt liv. Ni är mina lyckopiller!

Idag mår jag bättre. Hoppas dagen fortsätter så för ikväll ska vi till goda vänner på födelsedagsmiddag.

Igår var en skitdag  så den plockas bort ur almanackan. Hade så fruktansvärt ont i kroppen när maken väckte mig för tablettintag. Kunde inte ens sätta mig upp själv, fan, fick hjälp med att gå till toaletten. Tycker inte om. Blir arg  Blir ledsen  Blir förtvivlad  Hela dagen fortsatte likadant, gjorde väl av med en hink tårar, men kroppen behövde väl tömmas antar jag. Men 2 bra saker hände. Var på vattengymnastiken, det var exakt vad min kropp behövde igår. La dessutom ut på fb ett nytt armband jag gjort. Såldes omgående. Fick dessutom beställning på 3 till, men icke. Hade bara material till 3 st. Det är det som är bra, det ska inte finnas en uppsjö av likadana armband.  

Idag däremot ska bli en bra dag, har legat i sängen och "pratat" med sonen på morgonen. Han är lycklig. Då blir jag lycklig. Tyvärr så kan vi inte beställa flyg till Sydney så här långt i förväg. Vi måste beställa med avbeställningsskydd eftersom vi inte vet något om min kondition i oktober. Det går inte försäkringsbolaget med på. Eftersom jag vet att jag har en sjukdom idag som kan försämras så vi inte kan åka då, så går dom inte med på det. Nehe. Så det får istället bli en "sista minuten" biljett när den dagen kommer. Kanske likabra det. Vem vet, han kanske befinner sig någon annanstans då varje fall.

Igår kväll ringde IdiPidi, -mormor du hämtar väl mig i morgon! I morgon? Men varför i morgon, jag hämtar ju dig på torsdagar? - ja, och i morgon är det torsdag! Hon hade redan på morgonen talat om för sin mamma att i morgon behöver inte du komma mamma för då hämtar mormor mig  Hennes mormor kan ibland vara en virrpanna som inte ens har koll på dagarna. Alltså, idag är det tydligen torsdag och jag ska hämta en Prinsessa och ha en alldeles underbar dag, återstår att se vad vi hittar på  Jag har ingen bil idag för den har jag lånat ut, men jag får låna Görans så det löser sig.

Sitter fortfarande i sängen och väntar på att kroppen ska tillåt mig att kliva upp, men snart ska det bli full rulle kanelbulle! Det känner jag på mig  

Känns märkligt. Jag brukar ha något inbokat varje dag. Ibland för mycket så det känns som att jag bara vill skrika, NEJ, låt mig vara ifred idag. Jag vill inte. Jag vill inte träffa någon. Jag vill inte åka iväg på något sjukhusbesök. Jag vill bara vara ifred och umgås med mig själv. Idag får jag göra det  

Jag ska ut i ovädret och gå! Dagens plan!

Medan jag låg och sov var maken ute och snöplogade så att alla som bor här ute ska kunna ta sig till jobbet. En del personer är märkliga. Speciellt dessa som inte måste iväg på morgonen. Det viktigaste så tidigt på morgonen är att vägarna är plogade, först den stora, sedan dom mindre. Ändå ringer makens telefon, - Varför är inte min infart plogad än? Hur ska jag kunna öppna grinden för att hämta tidningen? Varvid han försöker förklara att jag kommer tillbaka, men först måste vägarna plogas. Då kan det dessutom vara personer som inte alls betalar för någon plogning, utan maken plogar där bara för att han är snäll, enligt mig åt helsike för snäll ibland   Tack för det. Eller - vem är det som plogar idag? Den personen har lagt snön åt fel håll! Själv skulle jag aldrig kunna hålla mig lugn och fin i dessa samtal, utan skulle upplysa personen om att ta snöskoveln och ta bort snön själv. På våran gård får han INTE komma och köra med plogen. Jag skottar själv upp gångar där man ska gå, och så har jag en bil som tuffar och tar sig fram hur mycket snö det än är    (Golf TDI). Anledningen är att det är smidigare att skotta upp gångar än det är att kratta tillbaka allt grus i vår. 

Fick ett meddelande från sonen i går kväll. Lycka  Det känns så konstigt, han skickade över sin adress, hade varit på IKEA och handlat. Det känns så definitivt. Han bor i Australien, har lägenhet i Stockholm och posten går till mig. Sicken röra  

I lördags morse frågade maken mig om vi ska åka till Sydney i oktober? Herregud vilken fråga  Blev helt ställd. Han hade redan tittat på flygresor. Business class. Eftersom det är en så vansinnigt lång resa så anser han att det är enda alternativet för att jag ska orka. För då kan jag sova och inte sitta inklämd i en ministol med kroppen framåtlutad. Jag blir rädd, livrädd. Oktober. I vilket tillstånd är jag i oktober? Men å andra sidan kan jag inte tänka så, jag får inte tänka så. Tänk om, tänk rätt!

I fredags var jag som sagt inte med på pub kvällen. Istället så kom min IdiPidi hit och höll mig sällskap. Fredagsmys i soffan. Kl 21 sov vi båda som utslagna. Resten av helgen har varit så lugn och skön, har gjort en massa makram'e armband i olika varianter. 

Idag har jag en bra dag!