Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Jag skrev lite felformulerat igår. Har ändrat lite. Jag menar absolut inte att jag inte vill höra mina vänner berätta om dom inte mår bra, och jag berättar givetvis för mina vänner hur jag mår.

MEN sen finns det den sortens personer vars största intresse är sina sjukdomar, eller sjukdomar i allmänhet. Där tar mitt intresse slut. Jag orkar inte lyssna. Jag blir tom på energi  

Speciellt som i detta fallet när det är en person, visserligen en vän, men tillhör inte närmaste kretsen. En person som troligen har alldeles för mycket tid för att känna efter. För mycket tid att leta efter aj. Men en person som jag ändå tycker mycket om. 

Jag har för mig att det var Astrid Lindgren som när hon ringde sin syster började med att säga " döden, döden, döden" så var dom klara med alla krämpor och elände. 

Jag som inte alltid är så mycket för att prata, skriver istället av mig här. Men det gör jag bara för att jag har en obotlig sjukdom, en ovanlig sjukdom. En sjukdom som ett fåtal än så länge har, men en sjukdom som fler och fler får. Tyvärr. 

Jag har fått väldigt mycket positiv respons på bloggen av personer som har samma sjukdom, ofta sådana som just fått besked och ger sig ut på nätet och letar. På gott och på ont. Hittar man fel sak på nätet kan man bli fullkomligt skräckslagen, och börjar omgående skriva "vita arkivet" Därför kan det vara bra att fråga någon som faktiskt står mitt uppe i skiten. Fråga om hur det började, hur man går till väga, vad som kommer att hända, vilka behandlingar som finns, vilka biverkningar får man. Det finns miljoner frågor. Jag kan svara på några. Men "vita arkivet" borde vi alla skriva.

Min sjukdom tar stor plats i våra liv, alldeles för stor. Därför försöker jag knuffa undan den så gott det går. Med olika resultat olika dagar. 

Vi försöker planera för framtiden, men jag blir rädd. Men jag vet att jag måste göra det. Igår kväll pratade vi om sommarens semester. Vandra i alperna   Kanske inte riktigt något för mig, men Göran älskar att kuta runt i bergen. Jag kan kan gå småsträckor, och hitta på annat. Inga problem! Hur rädd jag än blir så bara måste jag planera. Måste. 

Speciellt med tanke på att jag tänker bli sjukdomsfri!

Igår var vi i Eskilstuna och lyssnade på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Herreejösses vad bra. Dom var klockrena.

Nu ska jag göra mig iordning för att träffa min kurator. Ännu en resa till Eskilstuna. Min bil går på autopilot dit numera.

Somnade som en prinsessa igår efter att ha fått ett långt meddelande från sonen. Han låter glad, harmonisk och lycklig. Har fått jobb på en helt nyöppnad krog och har jobbat varje dag sedan öppningen. Trivs som fisken i vattnet. Dessutom så ramlar pengarna äntligen in. Men jag visste det. För det löser sig alltid för den grabben. Kan bero på att han är supersocial och inte är rädd för att fråga. 

Är mina barn glada, då är jag glad. Är mina barn lyckliga, då är jag lycklig! Osv

Jag tycker mig känna mig som en människa igen. Ivarjefall del av. Det känns konstigt, jag tror jag mår bra igen. 

Men varje morgon jag vaknar upp känner jag att, nej, en resa till Turkiet kommer jag inte att klara av. Inte en chans. På kvällen känner jag att, jodå, det kommer att gå så bra. Göran och jag delar ju lägenhet med min lilla familj. Det innebär att jag kommer att bli den ständige barnvakten på kvällen. Jag lägger mig samtidigt som barnen, så då kan föräldrarna får följa med dom andra vuxna för att att slappna av utan barn en stund. Bara sitta och vuxenprata. Det har jag gjort i så många år nu så det unnar jag mina småbarnsföräldrar att göra. Nu finns jag där för barnbarnen. Passar mig perfekt. 

För några dagar sedan fick jag besök av en energitjuv. Det är en person jag träffar ibland men som helt enkelt suger musten ur mig. Dom flesta energitjuvar har jag valt bort, men det är inte alla som det fungerar med. Jag blir på dåligt humör redan en timme innan. Jag blir otrevlig och sur. Efter besöket måste jag gå och lägga mig en stund och bara ladda om batterierna, med ett fruktansvärt dåligt samvete.

Jag är sjuk. Jag vet att jag är sjuk. Jag vet att jag står med ena foten i graven. MEN jag vill inte prata sjukdomar. Jag accepterar inte min sjukdom. Jag ska bli sjukdomsfri. Därför vill jag inte älta varken min eller andras sjukdomar. Vill inte. Vägrar. Det drar ner mig. Det innebär att jag ramlar ner i det där stora svarta hålet och måste kravla mig upp igen, det är jobbigt, för kanterna rasar när jag klättrar upp. Visst, ibland måste jag dra en snabbversion av läget. Det är helt ok. Nu ska ingen bli rädd för att fråga hur jag mår! Det är en helt annan sak! Det är omtanke. Dessutom skriver jag av mig det mesta här så slipper jag prata  

Idag mår jag bra. Fått kaffe på sängen av maken. Nu ska jag försöka hålla mig undan folk som är förkylda, antar att jag är extra känslig när jag äntligen efter 5 veckor så sakteliga frisknar till. 

Ska försöka träffa så lite folk som möjligt nu innan påsk. För på påskafton har vi som alltid släktträff här hos oss. Det får bli som det blir, alla hjälps åt både med mat, disk och allt annat. Alla vet ju läget, och jag har möjlighet att gå undan och lägga mig en stund om det blir för mycket. Känns helt ok   

Och jag gör ingenting. Nästan. Febern hänger kvar. Någon dag är jag feberfri och tror att NU är jag "frisk" för att nästa dag vakna upp med feber igen. Tröstlöst. Tråkigt. Deprimerande. Gråtmild. 

En dag satt jag i min fåtölj och läste, maken satt i fåtöljen mitt emot. Så säger han: vad vacker du är! En vanligt människa skulle då le och svara tack   Vad gör jag? Börjar gråta  Han kunde ju inte veta att det var exakt det jag behövde höra just då. Jag hade ju precis passerat spegeln och undrat vem fan det var jag såg. Jag såg en person som var blek och såg emlig ut. Helt förfärlig faktiskt. 

Jag pratade med syster Marie igår, men det är bara att hålla ut. Men jag har så ont bakom mitt vänstra öga, har haft nu dryga månaden. Självklart inbillar jag mig att det är en tumör som sitter och klämmer. Måste tänka om, det är förmodligen bihålan som är full med virus. 

Igår skulle vi till Stockholm, Melanomföreningen hade ett möte där som vi ville vara med på. Tänkte då att vi åker tidigt så kan vi strosa runt på stan en sväng. Not. Eftersom jag hade feber så åkte vi lagom för att hinna till mötet. 

Intressant. Först var det en sjukgymnast som berättade om lymfarna och dess system. Jag hade faktiskt ingen aning om att vi har ca 1000 lymfar i kroppen. När man sen börjar bråka med dessa och plocka bort en massa för att kontrollera om dessa innehåller cancer kan man få lymfödem. Det blir stopp i systemet och arm eller ben som är närmast stället där lymfarna tagits bort har då en tendens att fördubbla sin storlek. 

Efter det var det en kvinna där och berättade sin Melanom historia. Hon hade testat dom flesta behandlingarna som finns, men just den som jag har klarade hon inte av utan var tvungen att avbryta. Hon är med i en studie på KS så hon får nu en behandling som vi andra inte kan få än.  

Hon berättade om att tänka positivt när man ramlar ner i dessa djupa hål som man ramlar ner i då och då. Hur man kravlar sig upp igen. Hon sa något som jag redan vet, hur otroligt viktigt det är att ha nära och kära omkring sig som bara finns där hela tiden. Som är det bästa stödet man kan ha. Även när man inte är sprudlande glad, vilket man sannerligen inte är alla dagar. Ibland inte ens några dagar. 

När hon hade det som djävligast, hon hade dessutom metastaser i hjärnan, då, ja då lämnar hennes man henne. Han orkade inte längre? HAN orkade INTE längre. Stackars krake. Eller rättare sagt, fy fan vilken råtta! Där stod hon med 2 barn och var dödssjuk. 

Hon har skrivit en bok om hela hennes historia som jag nu håller på att läsa.

I lördags var det födelsedagskalas igen. Utan mig. Jag hade ju som vanligt feber och då får man stanna hemma. Det gör ont. Jag vill ju också vara med och träffa våra vänner. Att få annat att tänka på och skratta gott en hel kväll. Istället fick jag sitta hemma och tycka synd om mig själv  

Idag är jag faktiskt feberfri. Jag ska ut i trädgården och kratta. Inte kratta mig sönder och samman utan lite lagom till att börja med  

Ber om ursäkt chefen! Jag brukar inte vägra order. 

Min storchefen är militär, jag har arbetat 15 år nu i det militära och är van att ta order. För första gången gör jag en ordervägran. Chefen beordrade mig i förrgår att NU var det dax att bli frisk. Det var en order! 

Idag är det fredag, jag ligger i sängen och dricker kaffe. Har drygt 38 i feber. Det här kanske är mitt normaltillståndet numera  Det värsta med att ha feber på en torsdag är att jag då måste svika min Prinsessa, jag kan inte hämta henne på fritids då. Då värker det i mitt hjärta. Jag frågade hennes morfar om han möjligen kunde rycka in för mig. Tyvärr så kunde han inte för han jobbade den torsdagen  

Jag avvaktar över helgen och ser åt vilket håll det barkar av. Så länge febern inte överstiger 38,5 är jag nöjd. Jag är fullkomligt livrädd för att dom ska bryta min behandling. 

Igår kväll satt jag i min göra armbands fåtölj och "jobbade" på beställningar. Somnade tydligen   Vaknade kl 03 med ett stort ryck, pärlor i mängder for åt alla håll och kanter, det bara smattrade pärlor över hela golvet, släpade mig upp i sängen till gubben och Jullan. Jullan hade tydligen saknat mig för hon kom krälande upp på min kudde och la tassen på min axel, och la sig så där nära att hennes morrhår kittlade mig i ansiktet. Så gott  

Har nu tillbringat en halvtimme i telefonen med kollegan Yvonne. Vilken fantastisk människa hon är. Oj, vad jag saknar dig tjejen. Oj, vad jag saknar alla mina underbara kollegor. Oj, vad jag saknar mitt jobb. 

Men det är bara att gilla läget, ni är där och jag är här. Fast det snart gått ett år sedan jag gick hem med chocken under armen, så håller dom mig fortfarande och alltid uppdaterad. Varje vecka är det någon som ringer eller mailar. Jag ger inte upp. En vacker dag SKA jag komma tillbaka. En vacker dag har dom hittat en behandling som tar död på cancern, inte bara bara tillfälligt klubbar ner dom metastaser som pluppar upp. 

Nu ska jag jag ta tag i jobbet med att plocka pärlor som ligger utspridda över hela golvet. Sen ska jag sätta mig och lyssna på Ring P1. Är det ett ålderstecken? 

Doktorn ringde upp mig efter en kvart. Han ville att jag skulle komma in till onkologen så han fick undersöka mig och ta prover. 

Jag åkte dit, raka spåret in på doktorns rum där han lyssnade på lungorna osv. Kallade på en sköterska som tog akutprover, beställde en akutröntgen. 

Fick sitta och vänta i 10 minuter på röntgen, sen var det bara att åka hem. Stoppade som vanligt Lyckostenen som jag har fått av Nicke och mitt fyrklöverarmband som jag fått av Elin i strumpan   när jag röntgades. 

Jag fattar bara inte, ALLT fungerar så klockrent på onkologen, allt, hur kommer det sig att det förmodligen är enda stället på hela lasarettet som fungerar? Dom har ett sätt att samarbeta som är makalöst. Dessutom är dom så vansinnigt trevliga, så jag antar att varenda en av den personalen är handplockad. 

Efter 2 timmar ringde doktorn och berättade att min röntgen såg jättebra ut och mina prover visade inte på något annat än virus. Jaha, bara att bita ihop och vänta. Men det känns så mycket bättre när jag har blivit kontrollerad. Jag känner mig tryggare då. 

På kvällen blev det hämtpizza och tidigt sängläge.

Onsdag morgon. Helvete. Mår verkligen inte bra. 38,4 i feber. När febern går över 38,5 bryter dom min behandling. Det är det absolut sista jag vill. Jag avvaktar tills i morgon och ser vad som händer. Det här innebär alltså att jag för 4e gången måste avboka min massage och att det inte blir någon vattengymnastik för mig idag. 

På ett sätt var det bästa onsdagsmorgonen. Vaknade till ett meddelande från Nicke. Han lät glad. Hade fått provjobb som bartender. Hoppas, hoppas att han får jobbet. Han vill verkligen ha ett jobb, men det är så svårt eftersom han bara får jobba i 6 månader, för att sedan jobba som volontär på ngn farm. Jag förstår mig inte på deras regler. 

Nu ska jag pimpla i mig en kopp te för att sedan sova en stund igen. 

Förbaskade sk...t. Efter att ha dragit med infektion, som jag antar att det är (egendiagnos) i 4 veckor nu,så kände jag mig bra för 3 dagar sedan. Igår till och med mådde jag bra. Feberfri och pigg. Krattade i trädgården. 

Det var då det  

Idag vaknar jag återigen med feber, hosta, huvudvärk och ont i kroppen. Det kropps onda kan ha att göra med krattningen. Men knappast febern. 

Jag blir så besviken, skulle ju äta lunch med min Ylva idag  sen ville jag hem och fortsätta kratta. Det var så underbart att röra på kroppen och resultatet blev så fint. 

Dessutom har det hänt något mycket tråkigt. Jag lärde känna en kvinna vid namn Ingela i november. Vi träffades över en lunch i Enköping. Jag skulle följa med henne på en internationell Malignt Melanom träff över en helg i Uppsala. Folk från hela världen skulle komma. Jag kom aldrig iväg på grund av att jag blev sjuk. Dagen efter vår träff åkte hon iväg till sin dotter i canada för att hälsa på i en månad.

I fredags dog Ingela. Hennes behandling slutade fungera. Tumörer och metastaser tog med blixtens hastighet över hela hennes kropp. 

Har nu pratat med onkologen, väntar på att jourläkaren ska ringa upp mig. Själv tror jag, återigen egendiagnos att detta inte har med min sjukdom att göra. Men det visar sig väl snart. Hoppas att jag får komma in för ordentlig provtagning och ev röntgen. 

Fortsättning följer snart!

När jag vaknade hörde jag att Göran var hemma. Jag stapplade ner och frågade varför han var hemma och slöade? Svar: söndag. Ok!

I fredags kom Lilla familjen hit. Tacofredag beställt. Tacofredag blev det. När barnen somnat satt Elin och jag och tillverkade lite armband. Så underbart att få umgås bara jag och min älskade tös ibland. Det blir inte så många tillfällen till det. Göran var på middag, Tom var chaufför. 

Vi startade dagen med frukost hela högen i våran säng. Smulor? Ja, massor. Går att åtgärda!

Sedan åkte Ida med sina päron till generalrepetitionen av Mello. Hon var så lycklig och finklädd att ingen hade slagit hennes klädsel  svart och glitter.

LillSessan skulle vara kvar hemma mos mojmoj och Göran själv. För första gången. Hon har tjatat hela veckan om det  . Nu åker vi skrek pappan, NEJ skrek liten, inte jag. Verkade som att det här skulle gå klockrent! Och det gjorde det. Hon bakade ca 8 gånger. Själv som Ida. Hon får hållas, ca 75% av allt hamnade utanför. Men vad gör väl "lite" kladd? Så städade vi i lekstugan, tvättade mattor och dukar, hon är nu expert på min tvättmaskin.

Jag har ju alltid varit lite orolig att vara själv med henne, hon är bara 3 1/2. Jag och min kropp är ju inte på topp liksom. Men Elin hade pratat ihop sig med sin bästa bonuspappa, han skulle vara hemma och vara med oss. Göran och LillSess låg nog ca 1 timme i badtunnan.  

Vi hade en alldeles underbar dag. Det var ju inga problem alls. Hon bjuder på så många skratt så hon förlänger livet för mig. Dessutom hade jag en bra dag, ingen feber, så allt kändes så lätt. Jag var så glad, lycklig och nöjd hela dagen  

Rätt som det var stod resten av Lyckliga familjen i dörren. Nu? Redan? Hm.

När dom satt fastspända i bilen skrek LillSessan att - mojmoj, jag kommer till dig på söndag, då ska jag vara själv hos dig! StorSessan såg måttligt road ut.    Hon har ju faktiskt ALLTID haft ensamrätt på mig. Kan bli en spännande framtid. Nåväl. Ida och jag har ju ivarjefall alltid våra torsdagar. Dom är heliga!

Jag har faktiskt världens finaste familj, varenda en av dem. Jag har varit låg en längre tid nu, men nu är det dax för förändring. Positivt tänkande. Jag kan ju inte ha det bättre än vad jag har. Tja, förutom all skit, men den sopas nu under mattan!

Håller på att förbereda min utesittarplats! 

Undrar om skönhetssömn har någon slags gräns, om man går över den gränsen så blir det tvärtom? 

Har just vaknat efter 12 timmars sömn. Ser ut som ett vrak? Jag måste ha överskridit gränsen. Fan

Jag förstår inte riktigt, är så ända in i bängen trött. Men som vanligt antar jag att kroppen tar vad kroppen behöver. 

Igår var jag förbi min pärla Gun och hämtade ett antal beställningar på armband. Sen vidare till skolan och hämtade PidiPhu. Ibland ställer jag till det för mig själv, jag lånar ut min bil. Med glädje till dottern för att förenkla deras tillvaro. Men då står jag ibland utan bil när jag behöver den. Då går jag till grannen och lånar deras. Sådana grannar växer inte på träd  

Planen var först biblioteket. Det är stort. Hon har ju eget lånekort och är oerhört noga med att lämna tillbaka böckerna och låna nya böcker. Tog en snabb sväng förbi Röda Korset. Där var det 2 st män som fångade min uppmärksamhet, direkt. Jag hade min väska öppen, plånboken syntes. Jag visste om det. Körde en test. Gick till skåpet med smycken, ställde väskan bredvid mig. Genast blev en av männen väldigt intresserad av smyckena i skåpet. Ställde sig på den sidan där jag hade väskan och hände över mig. Jag satte mig på huk och sköt in min väska under mig, under kappan. Fanskapet insåg att det var kört att komma åt den och gav upp. Undrar hur mycket dom fick med sig på vägen ut därifrån. Helst hade jag velat stanna för att spana in männen lite bättre för att kanske komma på dom. Vågade inte eftersom jag hade barnbarnet med mig. Satan vilket liv jag hade kunna ställa till då.

Eftersom jag inte är som tidningen, alltså livrädd att lämna ut signalement, och inte skriva mer än att det var 2 män, mellan 20-98 år, iklädda byxor. Så kan jag tala om att det var 2 män, troligen i 30 årsåldern, afrikaner eller liknande, dom var hursomhelst svarta. Dom var människor som syntes i mängden. 

Vi for vidare till lekparken vid björkvägen. Supertrist där, så vi åkte istället ner till lekparken vid visholmen. Där finnas kompisar för både Ida och mig. 

Fick ett låååångt meddelande från sonen. Som vanligt började tårarna spruta på mig. Jag gick undan lite för att inte Ida skulle se mig. Han är lycklig med sin flickvän. Han har det både bra och dåligt. Svårt att få jobb. Kommer hem till vintern. Så ser planerna ut just nu. Kan säkert ändras. Även om tårarna rinner i floder så är det Lycka med stort L varje gång det kommer ett meddelande. 

Lämnade av min Sessa, sådär i smyg, vill inte att LillSessan ska se mig, för hon är sjuk, och då vill jag inte träffa henne. Åkte hem, satte mig i min goa fåtölj och gjorde ett armband. Orkade inte mer utan gick upp och kröp ner i sängen. Vet att jag surrade med Göran i morse, vet inte vad jag sa. Men jag tror han fick i mig mina tabletter för dom låg inte kvar när jag tillslut vaknade. 

Nej, nu måste jag kliva upp. Gubben kommer hem och äter lunch om några minuter, kan inte vara kvar i sängen då!  

Jo, det är sant, fick den frågan härom dagen. Vad svarar man på den? Har faktiskt fortfarande inte kommit på något bra svar. Annars brukar ju bra svar dyka upp i mängder efteråt. Antog att munnen gick fortare än hjärnan. Har nu förstått att så var det inte, eller så går alltid den munnen fortare. 

Mår fortfarande skrutt. Varannandagsfeber hela tiden. Ingen energi. Trött. 

Igår var det 20 år sedan min systers make dog i leukemi. Han blev dryga 20 år. Deras dotter var 10 månader. Hade det varit idag hade dom nog klarat honom. Hade jag fått spridd melanom för 5 år sedan, då hade dom inte klarat mig. Forskningen går framåt med blixtens hastighet. Tack. Tack. Tack.

Dagen som deras dotter föddes kommer jag aldrig att glömma. Vilken upplevelse. Eftersom pappan gick på behandling och var fruktansvärt sjuk så låg han i en egen säng i förlossningsrummet. För att få se sin dotter födas. Jag var den som fick förlösa henne  När hennes lilla huvud började titta fram sa barnmorskan till mig - varsågod, nu får du ta över. Och det gjorde jag! Vilken upplevelse. Så faktiskt är jag delägare i Ellen!

Som mormor har man vissa privilegier. Man får skämma bort sina barnbarn. Det gjorde jag i måndags, jag gjorde en Prinsessa så lycklig att det bara bubblade av lycka i mig själv. Telefonen ringde vid 5 tiden, det var en Prinsessa som ringde och grät så hon nästan inte kunde prata. ALLA utom hon hade cykel. Livet var fruktansvärt orättvist. Hennes mamma visste vad jag hade i bilen. På förmiddagen hade jag köpt en ny cykel till Sessan. När jag hade fått henne att lugna ner sig lite sa jag, men du, vet du Ida vad jag har i bilen. Neeeej, det vet jag inte. Jag har en cykel ligger där till dig. Knäpptyst. Åhhhhhh mormor, kan du komma med den nu med en gång? Självklart. Men den måste monteras ihop lite grann först, hade tänkt göra det innan överlämningen, men nu blev det ju panik. Åkte in med cykeln, pappa Tom och jag monterade ihop den. Sen var det full fart. Full lycka. Jag tror vi var lika lyckliga båda två   

Tackochlov är lillsyrran lika lycklig än så länge av att få släpa runt på syrrans gamla cykel. 

Har man bara 2 barnbarn kan man skämma bort dom med tex cyklar. Men en vän till mig har 12 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Då får man hitta på andra saker att skämma bort med om man inte vill hamna hos fogden  . Dessutom tillkommer kärlek. Den kostar inget att ösa över dom små liven   

Jag bli galen. Nåväl, jag hann ivarjefall med min torsdag med PidiPhu innan febern slog till igen. Hon stod klar och väntade. Dagens plan var, först fika på bibblan. Vi lånade en bricka och gick ner till lekparken och fikade. Där fanns 2 tjejer i hennes ålder som bodde hos sin mormor denna vecka så dom passade på lekparken just denna torsd em. Oblyg som som mitt hjärta är så gick hon helt sonika fram och frågade om dom skulle leka. Hon är en kopia på sin Nickebror när det kommer till att vara blyg eller inte. Han har helt oblyg och Elin hade fått all blyghet. Vi gick bort mot hamnen där det finns en liten strand. Tjejerna kastade stenar på isen och hade vansinnigt roligt. Ända tills Ida hoppade upp på en sten en bit ut i vattnet. Och. Plurrade  Det blev tvärtyst. Sen började jag gapskratta. Vad gör väl en liten plurrning i strandkanten. Att bli arg finns inte på kartan. Vad skulle bli bättre av det  Slutlekt. Tjejerna gick hem och vi gick mot bilen. Hand i hand, skrattandes. Du och jag mormor. Lycka   

Hon vill att jag ska komma och titta på när hon har gymnastik på söndagsmorgonen. Jag sa att det är svårt eftersom det är så tidigt och jag har ju så ont i kroppen då. Då gick vi igenom saken igen. Det är bra, att ta det i lagom doser. 

Jag förklarade att när jag var lite så smorde man inte in sig när man var i solen, och bara därför så fick jag en sjukdom i ett födelsemärke, du vet det där stora märket jag har på ryggen. -Ja, jag förstår. Men tydligen fick dom inte bort allting så nu har jag fått tillbaka sjukdomen och måste nu äta medicin, helknäpp medicin som gör att jag får så ont. -men varför måste du då äta den medicinen.  Jo, det måste jag göra för att inte sjukdomen ska bli värre. Jaha. Men när ska du sluta äta den då? Du förstår lilla hjärtat att jag kan inte sluta äta den, den kommer jag alltid att vara tvungen att äta, så jag kommer alltid att ha ont i kroppen. Jaha, jag förstår. Så var vi klara för denna gången. Jag tänker ta det i små doser med henne, så att hon kan ta in det. Jag kommer att ta det i hennes takt, när frågorna kommer så svarar jag på dom, på hennes nivå.

På kvällen var jag och Göran på teater/musik på thomasgymnasiet. Minns inte vad det hette. Men jag mådde inte bra. Somnade innan dom hann starta. Sov mig igenom hela föreställningen. Hem och kröp ner i sängen och somnade. På morgonen skulle vi till lägenheten i Stockholm för att byta badrumsskåp.

Det blev inget Stockholm för mig, vaknade med 38 i feber och ännu en gång hade tåget tagit en sväng genom vårat sovrum på natten och försökt krossat mig. Lyckades ganska bra faktiskt. Göran fick åka själv. Jag stannade hemma och grät. Han är ju så snäll så jag bryter ihop. Han behöver ju inte åka och fixa i min lägenhet. Jag tog tårarna med mig och kröp ner i soffan. Sov i 3 timmar nästan.   

Han köpte med sig Mc Donalds mat med hem. Så vi kröp ner i soffan och hade lördagsmys. På natten vaknade jag av att Julia prompt skulle dricka ur min flaska med vatten. Hon ger sig inte. Hon har ju till och med ett eget glas, men bara ska dricka ur min flaska. Det slutade med att hon slog omkull hela flaskan, fan vad mycket vatten en flaska innehåller. 

Nu är det lördagsmorgon och jag känner mig bättre igen. Hoppas dagen fortsätter så  

Idag skulle jag äntligen få gå på min taktila massage. Jag har ju varit tvungen att avboka dom 2 tidigare gångerna på grund av feber och hosta. 

Jag ställde in klockan på 2 olika tider eftersom jag har svårt att vakna på morgonen. Förresten, svårt var en stor underdrift. Möjligt men inte säkert att en jordbävning skulle väcka mig. 

Jag försov mig! Har absolut ingen aning om att klockan ringt. 2 gånger. Men eftersom jag hade 37,9 i feber så hade det ivarjefall inte blivit någon massage för mig. FAN 

Onsdagen fixade jag. Åt lunch med X svägerskan Ylva, Egon samt X svärföräldrarna. 20 år sedan jag skilde mig, men vi har fortfarande en bra relation hela högen. Ylva har alltid varit en av mina finaste vänner. 

Torsdag. En tid att passa kl 13 i Eskilstuna. Kuratorn. Det ska väl ändå gå bra. Klockan ringde flera gånger. Som den skulle. Jag vaknade inte som jag skulle. 11.30 slog jag upp ögonen. FAN. Måste åka 12. Jag hann. Visserligen droppade håret fortfarande när jag rusade in till henne. Vi pratar om allt och inget. Sjukdom och privat. Tankar och känslor. Jag som inte är väldens pratsammaste får denna timme att försvinna i ett nafs. Hon hör och reagerar på hur vansinnigt mycket jag saknar mitt jobb och mina kollegor. Bra. Mycket bra. Att jag dessutom hela tiden hålls uppdaterad är ännu bättre. Att jag fortfarande räknas med. Denna timme innehåller både skratt och tårar. Vi ska fortsätta träffas. Det gör gott.  Vi pratar tex om hur jag hanterar tankar som "-men då kanske inte jag lever". Om jag vågar planera. Hur Göran hanterar mig dessa vidriga 2 veckor mellan röntgen och läkarbesöket. Hur Göran själv mår. Jag berättar att vi inte tjatar om min sjukdom dagarna i ända. Den finns ju där med oss hela tiden. Vi måste lära oss att leva med den och försöka att inte tänka alltför mycket på den. Fast den egentligen styr hela vårt liv. Den påminner oss ju redan direkt från morgonen att den finns där "hallå, tro inte att ni kan glömma mig" eftersom Göran måste hjälpa mig att sätta mig upp för att sen stoppa i mig piller efter piller, piller efter piller som fastnar i halsen, så vattnet rinner ut ur munnen eftersom det är tvärstopp i halsen och vi blir livrädda. Fick just veta att i morse lyckades han inte få i mig mina piller. Det gick helt enkelt inte att få liv i mig. 

Hann med en väldigt kort snabbis på Myrorna. Varsin jacka till tjejerna, samt en påse smycken. 

Iväg på vattengymnastiken som jag missat ett par gånger på grund av infektionen som nu börjar bli bättre. Så skönt, så vansinnigt skönt   

Igår kväll ringde min PidiPhu för att påminna mig om att det är torsdag i morgon, -du kommer väl och hämtar mig då? Ja, min Prinsessa, nästan inget i världen skulle kunna få mig att inte komma. Förra torsdagen var jag lite sen pga tandläkaren, så nu gjorde vi fullkomligt klart när jag kommer. 

Just nu har jag så många beställningar på armband så jag satt uppe till 03 inatt. Gunnsan fixar beställningar på löpande band till mig. Del av min samling har nu lämnats till paulinska skolan. Återstår att se om någon är intresserad. Gun själv ville ha en variant med dubbla rader armband med pärlor emellan. Jag hade så jag kunde göra en. MEN så hittade jag en ny variant pärlor i mina gömmor så jag gjorde en till, fast annan sort. Hon tog båda. 

Nicke har klarat provet för att få jobba som bartender i Australien. Grattis knodden min  Nu har du snart ett jobb!