Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Varför? Jag förstår bara inte? Dessa vattenblåsor som slår upp på min vänstra fot hela tiden. Igår gjorde jag inte mycket mer än att ligga i min fåtölj, vilade, sov och vädrade blåsor. Hade lite feber och kände mig inte på topp. 

Dom kliar, dom spricker och blir sår, och kliar ännu mer. Idag har jag fått en tid till min dr Maria på vc. Hoppas blåsorna håller sig intakta tills dess. Jag behöver inte hjälp med att packa in dom. Det är jag van att göra själv vid det här laget. Jag vill veta varför, vad det är som gör att dom blossar upp. Jag vill att dom sticker i en blåsa och tar ut vätska för att göra en odling. I vanlig ordning blir jag rädd att det har med cancern att göra. En annan sort kanske? I helgen fick jag även hela gommen och halsen full med små, små blåsor. Brände som eld. Jag fick bedövningssalva att smeta på. Men ingen kollar orsaken. Det fanns ett piller jag kunde få. Läkaren misstänkte att blåsorna kunde ha med min svamp att göra. Ett riktigt elakt piller. Han läste på medans jag satt där. Pillret kan göra så att all annan medicin jag äter kan ändras i styrka, en värktablett kan istället bli dubbelt så stark. Min cancermedicin kan även den förändras i styrka. Om den istället blir dubbel i styrka, ja då stryker jag med. Jag började ju med en styrka som var högre än den jag nu äter. Det slutade med inläggning på sjukhuset, och dom var tvungna att avbryta behandlingen helt för att sedan försöka med en svagare variant. Den klarade jag. Jag tackade NEJ till pillret  

Hoppas jag orkar stå på mig idag att dom kollar upp ordentligt. 

I helgen var vi återigen på påsklovskryssning. Med min lilla familj. Full rulle. Bada (inte jag), bingo, kareoke, mm. Dagen efter vi kom hem ser Elin att Ida fått vattkoppor. Inte bara lite vattkoppor. Hela kroppen full, hela hårbotten full. Dessutom feber. Stackars lilla barn. Hon skulle eg ha sovit hos oss. Vi väntar med det. Misstänker att en del barn på båten kommer att få vattkoppor om 2 veckor. Nåväl, barn ska ha vattkoppor. Ju tidigare desto bättre. 

In i duschen. Måste ha rena, fina, rosendoftande fötter när jag ska till doktorn.

Just det. Familjepåskfesten gick jättebra! Vi blev bara 15 st   och hade en underbar dag. 

Har mått otroligt bra senaste dagarna. Varit lycklig. Njutit av livet. Sonen har dessutom bott hemma eftersom han håller på med superintensivutbildning i körkort. Han åker bara hem på helgen för att jobba på krogen. 

I onsdags var vi till Eskilstuna, han skulle skriva teorin. Jag hoppade in på jobbet och hälsade på. Även ett besök på jobbet förhöjer lyckonivån i kroppen. 

Sedan gick jag ner på stan en stund. Nicke ringde och frågade var jag var, jag vågade inte fråga hur det gått. Mötte honom på gågatan där han kommer gåendes med tummarna upp i vädret. Då kunde jag släppa taget om min tumme som jag hållit i handen, bara för att hålla tummen för hans skull. Han hade fixat teorin.  

Skärtorsdag, skjutsar in Nicke som nu ska köra upp. Lugn och harmonisk sitter han bredvid mig, endast ett litet pirr i magen. Jag åkte hem under tiden och väntade. Glömde hålla tummen, så hade han missat uppkörningen hade det varit mitt fel  Han missade INTE, inte en endaste anmärkning. Satans imponerande. Han har inte ens övningskört sedan har var 16 år, nu är "knodden" 26. Men på 2 1/2 vecka fixar han kortet. 

Han skulle nu hem till Stockholm för en jobbnatt. Jag VET att det enda man vill när man just klarat körkortet är att köra, och köra. Så han fick köra till Södertälje och ta pendeln därifrån. Jag släppte av en glad och överlycklig son. Hoppade in i bilen för att åka hem igen.

Ringde ett samtal som dränerade mig fullkomligt. Jag blev helt tom. Inergibehållaren slog i botten. Lika glad jag var innan, lika ledsen var jag efter samtalet. Jag måste lära mig att inte låta mig slås ner, jag måste lära mig att säga ifrån. Jag måste lära mig att inte låta påverkas av en annan människas negativa attityd. Jag vill att mitt liv ska gå i ljusa färger, inte svarta. Jag vill njuta av mitt liv, jag vill tänka positivt. Det är inte alltid så lätt med det bagaget jag har i ryggsäcken. Men jag måste. Annars kan jag lika gärna lägga mig och dra täcket över huvudet och bara invänta. Men se det gör jag inte! Det vägrar jag! Inte en chans! Därför tänker jag från och med nu inte låta någon slå undan benen för mig! Basta!  

Nu kan Nicke börja koncentrera sig på ALLT ANNAT, som att packa ner lägenheten, sälja/ge bort alla prylar. Fixa visa, köpa biljett, nytt pass mm, mm. 

Igår kväll var vi hos våra supergrannar T&T. Ena T hade en kompis som packar ner lägenheter, kastar det som ska, spar det som ska, och kör hem lasset till oss, och dessutom städar lägenheten. Den tjänsten låter väldigt frestande att använda sig av. Jag vet inte om jag orkar städa ur en lägenhet längre, även om jag har hjälp, och även om den är ganska liten.

Nu till rubriken! Nu har jag mått så bra en längre tid. Men i morse vaknade jag kl 11, med en hals som var alldeles för trång, och en riktigt elak huvudvärk. Jag kände igår kväll att det var något, men trodde att det berodde på allergi mot deras hund, eftersom jag brukar reagera så. 

Jag får INTE bli sjuk   får helt enkelt inte. För i morgon har vi vår årliga familjepåskfesten här. 20 personer dyker upp på eftermiddagen då vi börjar med lekar, för att sedan laga mat tillsammans. Alltså, jag får inte bli sjuk! Men OM jag nu skulle bli det. Mot all förmodan. Så vet jag att jag kan gå och lägga mig. Eftersom läget nu är som det är.

3 år i rad har jag och Ida vunnit påskägget på coop i Strängnäs. Helt otroligt  Men jag har helt enkelt gissat mest rätt. I går ringde telefonen, - hej, jag ringer från coop, och jag vill bara berätta att Ida Alriksson har vunnit en resväska som ni kan komma och hämta i receptionen. Elin nästan ramlade ihop av skratt, -ni är banne mig helt otroliga! 

Jag sitter och funderar. När jag blir tömd på all glädje, och på mitt fantastiska goda humör. Då kanske min kropp reagerar med att bli sjuk?

Idag ska bli en bra dag också, gårdagen var ju egentligen helt underbar. Den började bra, och den slutade så bra. 

Jag känner mig pigg? Jag mår bra  När sonen återigen flyttade in igår sa han att jösses, vad pigg och fräsch du ser ut. Då kom jag ändå direkt från gastroskopin. Då blir jag glad. Sådana kommentaren lyfter mig verkligen. Nicke lagade till middag på "vad som fanns hemma", vilken tur att jag har kantareller i mängd i frysen. Men i år måste jag fylla på förrådet.

Gastroskopin gick bra. Personalen är helt fantastisk. Jag tackar alltid ja till bedövning i halsen. Men den här gången sa jag att ni brukar alltid fråga om man vill ha lugnande? Ja, det brukar vi, men du har aldrig tagit det, du har alltid tackat nej. Jag fnissade lite och sa att jag tänkte att det kanske kunde vara kul att testa, kanske behagligt  Nej, du behöver inget lugnande, och jag lovar, det är inte behagligt efteråt. Min läkare såg ut som att hon tagit ledigt en vecka från gymnasiet för att jobba som läkare  

Vi var klara på några minuter. Magsåret hade läkt, inte ens ett spår efter den. Vi vill alltid göra en efterkontroll, för att se så det inte är cancer istället för magsår. Tack. Cancer har jag så det räcker ivarjefall. 

Våran kryssning med Birka var ljuvlig. Vi tog en svit. Då får man egen lounge, man får gå på tidigare, har en egen hyttvärdinna och blir bortskämd med champagne på rummet mm. Hytten är en 2 rummare, till och med bubbelbadkar finns  På morgonen kom dom med en vagn med frukost. Kan varmt rekommenderas. 

Nu får jag lägga till sömnsjuka till allt annat jag dragit på mig. Hur mycket kan man sova?

Vi åkte till grannarna och åt lunch. Jag var trött, så trött. Dessutom frös jag trots att jag lånade tröjor. När jag kom hem var jag nerkyld ända in i märgen. Tände en brasa i öppna spisen och kröp ner i min fåtölj under en filt. Sov ända tills Göran kom hem från jobbet. 

Tänk vad pigg man känner sig efter ett par timmars sömn på eftermiddagen. Not  

Dax att göra sig iordning för nästa evenemang, middag hos Görans bror och fru. Mellan middag och efterrätt var jag tvungen att gå ut för en promenad runt huset för att piggna till. Vi förflyttade oss sedan till soffan, jag kröp ner i en fåtölj under en go filt. Inte bra. Mig borde dom sätta på en hård pinnstol. Det tog inte många minuter innan mina ögon började gå som flipperkulor i huvudet. Jag kunde bara inte hålla mig vaken. Fullkomligt omöjligt. 

För andra gången på 18 år sa jag NEJ, när Göran tackade ja till påfyllnaden i glaset. Jag måste hem. Göran tyckte vi skulle ta taxi eftersom jag var så trött, men jag vet att får jag bara frisk luft så piggnar jag till. Det blev bilen och det gick bra. 

5 minuter efter att vi stängde dörren hemma sov jag. Och sov. Och sov. Vaknade straxt innan 12 idag, hade då sovit i drygt 12 timmar. 

Så nu känner jag mig utvilad? Inte det minsta! 😴💤

Nu. Nu vet jag. Vattkoppor smittar INTE till bältros! Pratade med en läkare på onkologen som upplyste mig om att OM jag inte har haft vattkoppor, då får jag absolut inte träffa barnbarnen. Skulle jag få vattkoppor, då skulle jag bli fruktansvärt sjuk. Jag visste inte om jag hade haft vattkoppor, inte heller mina föräldrar mindes. Jag letade igenom gamla papper och lyckas hitta mina gamla böcker som ma och pa fyllde i när jag var liten. Jag hade vattkoppor 1964. Vilket innebär att jag får träffa Prinsessorna obegränsat. Elins grannar behöver inte längre råka ut för att Elin står i fönstret och skriker - Du får inte komma in!   

Annars känner jag mig som att jag fått en släng av lepra. Blåsorna på fötterna blir bara fler och fler. Fick en brun fläck i ansiktet, den lyckades jag klia sönder en natt, så nu har jag ett svullet blodigt sår under ögat. Har fått en plupp stor som en ärta på armbågen. Pluppen fotade dom på onkologen för att se om den växer. 

Men annars mår jag ganska bra.  Var hos kuratorn i måndags, efter det besöket bestämde jag mig för att jag måste sluta upp med att koppla alla dessa extra skitsaker som jag får med cancern. Men det är svårt att styra hjärnan. Hela tiden kommer tanken, är det cancern som ger mig denna plupp, är det cancern som gett mig ett sår under ögat, är det cancern som gör att jag har foten full med blåsor. Jag måste lära mig att istället njuta av beskedet att allt såg bra ut på senaste röntgen. Svårt. Jättesvårt.

Jag vet ju inte vad jag ska hålla koll på, jag har ju ingen aning vad som händer den dagen det börjar växa, hur ska jag veta? Annika märkte ju ingenting av att hennes behandling slutade fungera och hennes metastaser fick frispel. Metastaserna förökade sig med blixtens hastighet, överallt i kroppen. Hon kände ingenting. 

Nej, jag måste ta tag i mina tankar och styra om. Jag måste passa på att njuta istället för att gå och oroa mig.

Förutom att jag denna vecka mest varje dag besökt sjukvården, är det inte pluppar så är det omläggning av min böld, så har jag njutit. Jag har haft sonen hemma, det är lycka. Han är snart klar med sitt körkort, då flyttar han hem till sig igen. Men sen är han bostadslös 1 månad, kanske han kommer hit då igen? Vi har goda vänner och grannar som har en lägenhet mitt i Stockholm, den får han låna om han behöver. Han jobbar ju på helgerna så han behöver då någonstans att sova på dagarna. 

Igår skulle jag hämta Lovis. När jag kommer står hon vid staketet och tittar efter mig. Vinkar och hoppar upp och ner när hon ser min bil, så skriker hon, nu kommer min mojmoj! Personalen hade letat efter henne, för hon hade gått ut utan västen. Alltså hade hon stått vid detta staket som är bakom ett hörn hela tiden och väntat på mig. Lilla, Fina barn. Då blir jag tårögd, måste blinka bort tårarna så hon inte ser. Det är så stort för henne att jag ska komma och hämta. Hon talade om att nu ska vi till bibblan och äta kaka, så frågade hon om vi kunde gå till lekparken sen. Självklart. Sen gick vi och köpte varsin kasse med frukt, en till henne och en till Ida. Hämtade syrran på fritids och åkte hem. Tjejerna var så goa och glada, Lovis talade om att -jag älkar dig Ida, och mina ögon blir sjöblöta igen.

Hemma satte sig Ida i soffan, jag la mitt huvud i hennes knä och sa, ge mig lite energi min älskade unge. Det tyckte hon var kul, så hon tog mina händer och jag sa att jag känner hur jag blir full med energi nu. Tack snälla barn. Hon avslutade med att pilla runt i mina lockar en stund. Blev som nyfödd 

Har inte köpt nya jeans senaste 100 åren. Med tanke på att jag gått ner 15 kilo så måste jag nästan gå och hålla i dom för att inte tappa dom. Måste alltid ha långa tunikor för att inte visa hur fruktansvärd jag ser ut i dom. Jag har hela tiden tänkt att, nej, varför ska jag lägga pengar på nya kläder? Jag vet ju inte hur länge jag kommer att ha dom. Inte slösa. Sjuka tankar som måste styras om.  

Elin sa till mig vad jag skulle köpa, och vart. Tack hjärtat! Underbara jeans. Så köper du minsta storleken. Nu får du väl ge dig älskade dotter, jag är väl för tusan inte en 34!

Jag var en 34  Började med att prova stl 36. Drunknade. Det blev 3 par byxor, i 34. Äntligen var jag så pass smal att jag kunde köpa mig ett par chinos. Har en kollega, Y som brukar ha chinos, så sabla snyggt. Men på den tiden tyckte jag att jag var för kraftig för att dom skulle sitta snyggt på mig. Men nu så! 

Jag har alltid tyckt att den som har Sveriges snyggaste ben är Christer Lindarw. Nu har jag sådana ben. Men dom är inte lika snygga på mig  Aldrig blir man nöjd!

På söndag har jag och maken bokat in en kryssning. Vi behöver göra något kul. Vi har ju all möjlighet i världen att kunna göra det sedan han slutade som bonde. Jag är lite försiktig, valde en lite lagom hytt. Glöm det, maken krävde den finaste hytten. Ska det vara, ska det vara ordentligt  

Helgen efter är det dax igen. Denna gången med min Lilla Familj. Barnen har påsklov, kompisarna åker till fjällen. Då tycker jag att dom måste få göra något roligt, alla föräldrar kan ju inte ta ledigt alla lov, alla har inte möjlighet att åka till fjällen. Så det blir en påsklovskryssning, med allt vad det innebär. Massor av roliga saker för kidsen att göra. Åh, vad jag längtar!

Idag fredag, lunch hos ett par grannar. Middag hos svåger och svägerska. Toppendag alltså  

Jag vet inte varför? Jag mår inte bra. Känner mig väldigt opigg, hängig, trött, konstig, har en ansiktsfärg i snygg vitgrå. Igår kom syrran förbi på morgonen. Vi tog en lite prommis. När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig en stund  Det är inte kul att behöva visa den sidan av sig när man får besök. Åkte och hämtade tjejerna, men det blev bara en snabbis, hade tänkt titta på när Lovis hade sin gymnastik, men nej, jag mådde illa och var tvungen att åka hem istället  Fan, jag som så gärna ville vara med, jag som hade planerat in att vara med, så fixar jag inte det. 

Lagade till morotsbiffar i grön curry sås med någonslags råhavre. Gott, men satan så starkt. En tugga blev det för mig, sen fick jag gå över till yoghurt för att lindra smärtan i munnen. Nicke däremot åt med god aptit. 

Sen ringde Elin och berättade att Lovis troligen har åkt på vattkoppor. Vilket innebär att jag inte kommer att träffa henne på ett tag. Vattkoppor för mig, som skulle bli bältros vore förödande när mitt immunförsvar inte är på topp. 

Numera får Göran lägga om min böld, han fixar det galant om inte lika snyggt som en sköterska. Såret ser sådär ut säger han  

Igår kom ett brev från min Finaste Cicci, hon hade hittat en artikel i tidningen om min nästa behandling PD1. Alltid intressant läsning. Handlar om en man som fick vara med i testgruppen för PD1, han hade fått spridd melanom, mest överallt. Det står att det är när cancern spridit sig som prognosen är riktigt illa. Denna behandling är just för oss som är svårast sjuka. Läkaren berättar också att denna behandling inte botar sjukdomen, det vågar dom inte säga, det är alldeles för tidigt. Men har du tur försvinner alla dina tumörer och metastaser. 

PD1 ges i droppform, och hjälper dom vita blodkropparna att upptäcka och attackera cancerceller. MEN en baksida är att andra sjukdomar kan påverkas. Tex kraftig inflammation i tarmen, och påverkan på sköldkörteln eller hypofysen. Man kan få kraftiga invärtes blödningar. Biverkningar som är livshotande och behandlingen måste avbrytas. 

Jag är överlycklig för denna behandling som finns att ta till den dagen som jag blir resistent mot min nuvarande. PD1 kommer givetvis att fungera på mig!

Tack och Puss på dig Cicci  

Igår lyckades jag få tag på en fotvårdare som är utbildad i medicinsk fotvård. Det är tydligen väldigt viktigt att det ska vara just en sådan som tar sig an mina fötter. Min remiss har jag egentligen ingen nytta av, för det finns uppenbarligen ingen chans att få plats hos dom på vårdcentralen. Nåväl, jag bokade första tiden som är i april  Minuten efter ringer vårdcentralens fotvårdare och förklarar läget varför det är så svårt att få tid, men jag ska på böldomläggning i morgon, var fotvårdaren ledig då skulle hon kontakta mig. 

Det är diabetespatienter som går först. Tyvärr får vi cancerpatienter ofta svåra biverkningar just på fötterna, men det räknas inte  Det är iof inte mycket att tjafsa om, jag vet ju hur viktigt det är att diabetesdrabbade får sina fötter ompysslade. 

Dags att starta upp dagen. Min käre make skjutsade in sonen till stan, så slapp jag sätta mig i bilen straxt efter 7. Han kämpar på med körkortet  Sen ska jag till tandhygienisten och snygga till tänderna. Det är superviktigt att sköta om dessa extra mycket just nu. All medicin jag stoppar i mig gör att jag blir torr som fnöske i munnen och det sliter på tänderna. 

Nu har jag råd att betala för detta själv, men det finns dom som fullkomligt kraschar ekonomiskt när dom får cancer. En ensamstående mamma tex, som blir sjukskriven och ska försöka få ekonomin att gå runt. Då finns http://www.himlenaroverskattad.se som är skapad av Lina Baldenäs innan hon dog. Där kan man söka bidrag för att få hjälp med vissa utgifter. Det behöver inte vara för tänder, det kan vara bidrag för att kunna göra något kul med barnen som kommer i kläm när mamma blir sjuk. 

Jag har nu skänkt 25.000 kr till barncancerfonden. Det kanske är dax att byta mottagare, att ge pengarna till Himlen är överskattad istället? 

Ska tänka på saken!

Jag behöver ingen mat. Jag stoppar i mig så mycket piller att jag blir mätt av dessa  

Dr Maria har gett mig 2 st penc kurer för att jag har låtit förfärlig i bröstet. Jag blir bra, men så fort kuren är slut så kommer infektionen tillbaka. 

Dessutom fick jag för 2 veckor sedan en böld på vänstra skinkan. Stor som ett plommon, stenhårt. Eftersom jag ändå var hos distrikten så tog hon sig en titt på den. Den gick inåt, var illröd, och het. Men alldeles för tidigt för att göra något åt den. Hela tiden hade jag den indränkt i alsolsprit. I fredags morse ringde jag till vårdcentralen, den var nu mjuk som ett moget plommon, blå och illröd. Ville komma till en distrikts. Svar NEJ. Du måste till doktorn. Distrikten får inte skära i dig och inte heller ge dig pencilin. 

Fick träffa en ny läkare, nyssinflyttad till Strängnäs, verkade jättebra. Han stack mig full med tandläkarbedövning. Sen började han skära, och karva, däremellan frågade han om det gick bra, om jag stod ut. Han var tvungen att skära djupt, och stort, det var flera små rum fyllda med var. När han var klar kom en sköterska och la om mig. Dessutom ville hon att jag skulle återkomma på söndag för ny omläggning. På kvällen var Ida och jag till badhuset med Görans systers barn och barnbarn. Jag sa att vi skulle vara hemma 18.30. Straxt innan frågade jag Ida om vi skulle åka hem. Nej, det var hon inte intresserad av. DÅ borde jag ha ringt hem och talat om att vi skulle komma senare. När vi kom hem kl 20 var Göran inte glad på mig. Han hade ringt till Elin och försiktigt frågat henne om vi var där. Elin blev skräckslagen. Han ringde en av dom som var med på badhuset, hon berättade att vi just åkt. Jag var inte populär när jag kom hem. Det var nog första gången som jag gjort Göran orolig.  

Var till vårdcentralen igår, hon bytte bandage och tyckte det såg bra ut. Tillbaka på tisdag igen. Dessutom får jag vattenblåsor på ena foten, som spricker och blir sår. Hon passade på att lägga om dessa också. 

På lördagen var jag med Elin och Ida och shoppade. Dumt av mig. Mådde inte bra och borde ha stannat hemma. Efterklok är något jag är skicklig på. Vi avslutade med att hoppa in på coop för att handla lite mat. När jag kliver ur bilen kommer en kille fram, sticker en lapp i handen på mig och vill att jag ska skriva på och skänka pengar. SATAN I GATAN vad arg jag blir då. Jag vet att han varken är döv eller stum som han låtsas. Man ska skänka pengar till ett centrum, vadå för centrum, var, när osv? Jag tog upp kameran för att fota lappen, det var han inte intresserad av. Men jag lyckades få ett foto. Då hade jag blivit riktigt ilsken. Jag upplyste killen om att det är fult att lura folk på pengar. Så sa jag att nu ringer jag till polisen. Han hade sannerligen inga problem med att förstå vad jag sa. Han vände om och lämnade mig, då skrek jag efter honom att du ska ha klart för dig att jag ringer polisen NU! 

Gick in och handlade snabbt som ögat. Letade efter grabben när jag kom ut, men, hoppsan, dom hade tydligen lämnat parkeringen.  

Idag ska min son börja en superintensivkurs i körkort. Vaknar upp och det ligger ett tjockt lager med snö. Han har aldrig kört i snö. Tycker faktiskt synd om honom. 

Själv ska jag till Eskilstuna lass för att ta en ny gastroskopi. Fy fan  Sen ska jag till onkologen för att hämta nya tabletter. Ev se om någon läkare kan lyssna på mitt bröst som låter allt annan än bra igen. 

Jag som mådde så otroligt jättebra för ett tag sen. Nu känns det skit igen. Feber 37.7  

Morr!