Jag har inga levande metastaser i lungorna kvar!

Jag har inga levande tumörer i armhålan kvar!

Allt, verkligen allt har gått i regress. ALLT!

Det här är helt overkligt. Efter 3 år och 4 månader med en medicin som egentligen bara fungerar i ca 6 månader. 

Jag fick massor med frågor av en tjej igår, vars mor just börjat med Tafinlar tillsammans med mekinist, som inte fanns när jag börjades knapra. När medicinen började fungera, mm, mm. Jag minns inte. Som allt för ofta nuförtiden tiden. Jag var tvungen att läsa mina journaler. Efter 3 månader med Tafinlar så hade min tumör i armhålan minskat 1 cm, mina metastaser i lungorna hade minskat något. Efter 6 månader så hade tumören minskat lite till och likaså metastaserna. Efter det stod allt still i ca 2 år. Läge stabilt! 

Läge stabilt, var helt ok för mig. Från början stod det "patienten har ett mycket stort antal metastaser i lungorna, ca 70 st" 

Det gjorde mig skräckslagen, om dom skulle fortsätta växa, vad skulle då hända? Skulle jag "drunkna"?  

Efter det började saker att hända igen. Förra röntgen, i april, var läget mycket bättre? Vad som var bättre fick jag aldrig någon förklaring på, tyvärr. 

Så denna gång, augusti 2014, allt borta!

Mitt liv kommer inte att förändras väsentligt. Jag fortsätter med min behandling som tidigare. Det ska jag göra ända tills jag blir resistent mot den eller den dagen min kropp inte orkar längre, det är tuffa och elaka mot kroppen de piller jag äter. Men den dagen ska dröja. Har dom nu fungerat så länge så räknar jag med att det fortsätter så. Jag har haft dessa biverkningar så länge att jag lärt mig att leva med dom. 

Den största skillnaden mot i förrgår är att jag nu vågar planera lite längre in i framtiden. Det har jag varit väldigt försiktig med tidigare. 

Men om jag jämför mig med den Marie som 2014 började denna behandling och den jag är idag, så är det inte mycket som är sig likt. Varken kroppsligt eller mentalt ☹️

Det som finns kvar är ivarjefall fall envisheten. Jag har inga planer på att dö! Har aldrig haft. Vägrat acceptera att det faktiskt kunde ske. Jag tror min läkare i tysthet gav mig ca 1 år, jag har tom papper underskrivna till mina anhöriga att fylla i och lämna till FK, "vård av anhörig".

Enligt sonen så finns det ett ord för det. När man vägrar att acceptera att man har en sjukdom. Han tror att jag är sådan, sa han medan tårarna rullade. Han är full av känslor, som han dessutom inte håller inne med ❤️ Jag har alldeles för många anledningar för att inte dö. Så är det bara!

När man fått diagnosen spridd malignt melanom så säger statistiken att 1 av 5 lever i 5 år. Prognosen är alldeles urusel. Men den tiden ska jag spränga med råge! Jag ska bli världsbäst i tafinlarätande 😂 Den titeln tro jag är ledig!

Nu kommer jag bara att röntgas var 4e månad. Onkologen tror inte att min cancer är snabbväxande. Så vi hinner mota "Olle i grinn" 

Det är ok. Nu vet jag om det. Men att bara ändra utan att tala om/förklara det för mig är inte ok. Som mellan senaste gångerna. Då blir jag bråkig och obekväm 😡

Jag är inte den som sitter fint, bockar, bugar och nickar och är så tacksam för att andra sköter om allt och jag inte behöver engagera mig. Enkelt och smidigt, ja visst. Men det är inte jag, jag vill vara aktiv, det är min kropp, jag har egna åsikter, och jag upplyser om dessa. Jag vet att jag kan vara irriterande, men det bryr jag mig inte om. Jag har bara en chans.

Nu är det bara att hålla koll på kroppen, jag kommer fortfarande att träffa min sköterska varje månad för provtagning. Det finns bara ett problem, min kropp ljuger ju, även om jag är jättesjuk, så visar mina prover att jag mår lysande?

Det här var exakt vad jag behövde efter en för övrigt riktig skitvecka. Förutom i måndags, Idas sista dag på sommarlovet. Jag hämtade henne och tog ut henne på lunch innan vi skulle hämta lillasyster på nya förskolan, vi passade på att shoppa inför skolstarten. Pennor, block, mm, mm.

Fortsatte in i klädaffären, oj 😳 vad kläder man behöver. Hämtade lillsyrran, ner till nästa klädaffär. Vi skulle titta på en t-shirt 😂 Det blev lite mer X 2, denna gång 🤑 Men eftersom tjejerna är så otroligt tacksamma för allt, så är det en fröjd att handla med och till dom. Inget tas för givet 😍 Ida håller koll på priset och sa tillslut att -mormor, vi ska nog inte handla mer nu 😂😘

Tog en tur till lekparken med frukt och nötter. 

Fick sedan lite egentid med min dotter på stan. Den dagen var en lisa för själen ❤️