Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Onsdagen (dagen efter min fruktansvärda feber) kl 10.15 bad jag den trevliga sköterskan som jag pratade med att be min kontaktsköterska att ringa upp mig. 

Fredag kl 15.30 ringde hon. Alltså 2 1/2 dygn senare. INTE ok! Där och då försvann mitt förtroende och min trygghet. Hon hade inte haft tid? Om jag söker min kontaktsköterska, vilket händer ytterst sällan, då betyder det att jag behöver hjälp, jag behöver henne att prata med, jag är sjuk och rädd.

Jag hörde mig för i vår facebookgrupp, hur långt tid det tar för medlemmarna i gruppen att få tag i sin kontaktsköterska. Dom flestas sköterskor ringer upp samma dag, har man ringt på eftermiddagen så kan det dröja tills morgonen efter. Fick rådet att byta sköterska. Men nej, det känns jobbigt, min sköterska kan mig efter 6 år. Jag hoppas att det bara var en engångshändelse. Det är sannerligen inte ofta som jag söker henne och när jag gör det så är behovet av att få prata med henne snarast, väldigt stort.

Jag fick istället åka till vårdcentralen och där träffa en mycket duktig ung läkare morgonen efter. Lungorna spökade som vanligt. Fick penicillin och blev beordrad vila. Precis vad jag gör, vilar. Jag är fullkomligt dränerad på krafter så jag kan inte annat än vila.

I lördags var det den 15e, alltså dagen för min födelsedagspresent till Göran. Föreställning med Sissela Kyle och hotellnatt i Örebro. Jag mådde inte bra. Men vi åkte, fick ett rum där man kunde ha med sig hunden. Göran gick på föreställningen, Dino och jag var kvar på hotellrummet. Han är verkligen en äkta lantishund. När han kommer in i en stad kopplar han helt bort mig, han stänger öronen, och drar, han drar något så vansinnigt att jag blir galen på honom. Han måste lukta, lukta på allt, och kissa, hur mycket kiss är det möjligt att ha i blåsan? Ska man hinna med alla lukter, ja då måste man dra. 

Nu är jag på banan igen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte halkar av. 2020 startade verkligen inte bra, nu tycker jag att det bara kan bli bättre. Visst? 

Bättre har det blivit, så mycket bättre. Härom kvällen ropade jag på Göran, när han kom så var jag bara tvungen att tala om för honom att -jag mår bra, herregud vad glad jag blir! Det var första gången i år. Jag brukar vara noga med att berätta när jag mår bra. 

Idag har jag varit och röntgat min hand, handen där det sitter en knöl på pekfingret. Nu är det bara att vänta på svar, frågan är om det behövs göras en biopsi på knölen? Jag känner mig inte speciellt orolig. Varför skulle jag få en metastas där och ingen annanstans? 

Det är nog en fettknöl. Den får jag vara rädd om, för det är i så fall enda fettet jag har. Men jag är på G, nu börjar jag snart närma mig 49 kg igen 🤗

Mina Fina Sängvärmare 

Storm på Prästgårn! Det blev ingen bra flytt 👎 Inte helt nöjd!

Jag har just avslutat ett långt över förväntan, otroligt bra samtal med min handläggare på FK. Jag blir nästan gråtfärdig av lycka. Efter allt man läst och hört så var jag livrädd att ringa henne. Hon var fantastisk! Hon lyssnade, hon förstod och hon kommer inte att ställa till det för mig. 

Jag uppfyller ju liksom kravet ”efter lång tids sjukdom, fortsatt behov av omfattande och krävande behandling”.

Jag har träffat Andreas efter min röntgen. Allt är fortfarande lugnt och stilla i min kropp. Jag kämpar med vikten, jag rasade ju tyvärr ganska många kilon efter 2 slängar med vinterkräksjukan. 

Dock upptäckte jag en knöl på höger pekfinger i oktober. Hade det varit 2014 så hade jag omgående kontaktat onkologen. Idag är läget ett annat. Jag är lugn och fin. Får inte panik för minsta lilla. Utan numera så konstaterar jag en knöl, ok, jag tar det med Andreas nästa gång vi ses, nu växte den dock inte med blixtens hastighet, då hade det varit skarpt läge. Den ska hursomhelst röntgas. 

Andreas ska bli pappa igen, men han bokade in en röntgen och ett möte innan han blir pappaledig. Jag vet inte hur länge han blir borta och jag vet inte vem som blir min onkolog. Jag vet bara att det finns en som jag INTE accepterar.

Jag går här hemma med min vovve och katten Julia. Så fort jag sätter eller lägger mig har jag genast båda 2 i knät. Calles fru Lollo sa att man ser aldrig dig utan ett husdjur på dig. Sant. 

Jag träffar inte så mycket folk förutom kära maken, dottern Elin och bästa barnbarnen. Sonen Nicke ringer mig ungefär varannan dag för att kolla läget, det blir ofta långa samtal. Det går bra för honom. Det är lycka.  

I helgen hade vi visning av huset igen. 6 familjer här och tittade. Jag tror att affären snart är avklarad. Arbetet med nya huset går snabbt framåt. Göran är helt otrolig. Jag fattar inte hur man kan kunna så mycket som han gör. Han gör ju liksom det mesta arbetet själv. Men i mars har han hyrt in en firma som ska måla och tapetsera. 

Mitt liv är behagligt och består av värk och lugn. Jag kan oftast parera det onda. Jag har blivit kontaktad av en kvinna vars bästa väninna var fruktansvärt sjuk i malignt melanom. Hon frågade om jag hade förslag på vad man kunde göra, läkarna gjorde inget mer än gav henne smärtstillande. Tyvärr var det för sent, cancern hade tagit över. Hon var ung och lämnade maken, väninnan och små barn, den yngsta var inte ens året född. Så ledsamt.

Idag är det måndag. Måndagar är barnbarn. Barnbarn är stor lycka och stort välmående. Dessutom är vädret ljuvligt.

Nu promenad med Dino!