"Cancer handlar i stort sett bara om att vänta, vänta, vänta och en himla massa oro i väntan på besked"

Befinner mig mitt i värsta tiden, tiden mellan röntgen och läkarbesök. Jag är hopplös. Jag pratar med mig själv stup i kvarten. Andreas har inte ringt, då måste ju det betyda att det inte är något farligt på gång, eller något som brådskar. MEN tänk om han är i Grekland, och svaret på röntgen går direkt till honom utan att passera gå, då blir det liggandes tills han är tillbaka? Men å andra sidan borde det ju inte få vara så, svaret borde även gå till min andra läkare. Men. Svaret går ju alltid till den läkare som har beställt röntgen?

Så håller jag på. Hela måndagsnatten låg "vi" och diskuterade. Vilket innebar att jag var helt dränerad på energi när jag tillslut vaknade kl 13. 

Dessutom har jag då noll och ingen empati för personer som gnäller och tycker synd om om sig själva för ingenting, enligt mina åsikter. Det är ju inte bra, man kan må förfärligt dåligt även för småsaker. Men jag orkar bara inte lyssna! Jag orkar inte engagera mig i nageltrång och liknande. Dessutom hade jag fortfarande så ont i magen att jag hela tiden var tvungen att mota värken, i den mån det passar med barnen. 

Om det inte är familjen vill säga, just nu är jag orolig för att Idas hosta aldrig ger sig. Hon var här i helgen, så hostig, lugn och avslagen. Både hon och jag sov i 12 timmar. 

I torsdags skulle jag hämta mina Prinsessor, vaknade, tog medicin, satte mig med paddan och somnade. Så ända in i märgen trött. Släpade mig upp och gjorde mig iordning. Satte mig i fåtöljen för att lyssna på ring P1 innan jag skulle åka. Nej, det gick inte, jag somnade igen. 

Vaknade så att jag hann åka när jag skulle. Var så trött så jag var gråtfärdig. Parkerade bilen vid skolan och släpade mig in. Då hör jag en Stor Prinsessa skrika, -mormor och kastade sig i min famn ❤️. En sjöblöt alldeles underbar kram fick jag av en nyduschad Sessa, som går i 3an, då har man ännu inte börjat, sluta duscha efter gympan 👏. Vi for vidare till dagis, Ida hade så mycket prat i sig så min trötthet bara blåste bort. Vid dagis skriker en 5 åring iklädd galonutrustning - mojmoj och kommer rusandes direkt från sandlådan och kastar sig över mig så lera, sand och geggamoja bara skvätte. Jag gick ner på knä och mötte upp. Vad gör det att jag ser ut som att jag rullat mig på marken med min svarta kappa, mina kläder går att tvätta. Hela kroppen bara bubblar av glädje. Känns som jag är gjord av sockerdricka. Det är lycka på högsta nivå ❤️❤️

Flickorna hade pratat ihop sig om att vi skulle till bibblan för att äta leverpastejmacka och läsa böcker. Helt ok 😃

Damerna i caféet är supermysiga, MEN när man sedan kommer in på biblioteket blir stämningen annorlunda. Den liksom sjunker. Det blir tyngre. Vi är där så gott som varje torsdag, så vi är inte helt okända, men ett -hej, existerar inte. 2 av personalen har jag sett le, resten tror jag inte kan.

Som den gången Ida och jag satt i soffan och åt nötter, då kommer en av personalen och säger ifrån, ajsing, bajsing, inga nötter. Ida frågade mig då varför vi inte fick äta nötter när det satt en hel utländsk familj och fikade 3 m därifrån. Jag hade inget svar på det? 

Den här gången så fick jag samtal ifrån jobbet, så jag smög åt sidan och pratade, jag kan inte påstå att jag hördes överallt, vi pratade väldigt tyst med varandra. Men då var det en av personalen som såg mig och genast kom fram och talade om att ickepicke, här pratar vi inte i telefonen? Jag blev så paff att vi avslutade samtalet. Nästa gång jag kommer dit ska jag leta upp var lappen sitter som säger att man inte får prata i telefonen. Jag var ju liksom inte på tysta avdelningen, jag var på barnavdelningen. 

Jag återlämnade barnen fulladdad med energi! Jag mådde bra, jag var lycklig 😍

På lördag em körde jag hem Ida, jag och maken skulle på födelsedagsmiddag hos underbara vänner. Jag var inte lika underbar, sjukt trött, ovanligt trött. Ögonen började klippa vid varmrätten redan. Så det fick bli ett gäng promenader i becksvarta mörkret, för att skaka liv i kroppen. Jag var inte helt överkaxig, eftersom det finns en uppsjö med vildsvin där. Jag tvärdog nog om jag skulle snubbla över en, eller för den delen krocka med en älg. 

Det blev en alldeles lagom kväll, en kväll som gjorde att jag förstod varför jag gick omkring med feber sedan ett par dagar. En av gästerna kom inte, pga att personen hade tagit influensasprutan. Den tog jag i tisdags och fick sedan feber som jag inte kunde koppla ihop med något, förrän då.