......... min 3e dopparedag sedan jag blev sjuk. Det är 3 mer än vad vi trodde att vi skulle få fira tillsammans. Ärligt så trodde vi nog alla att jag inte skulle få vara med och fira jul någon mera gång. Då 2014. 

Idag 2016, känns allt annorlunda.

Vi känner oss alla mycket tryggare eftersom min medicin tar så otroligt bra på mig. Det känns som ett sådant där spel på Grönan, där det hoppar upp grodor ur hål och man ska slå på dessa hårt med en klubba. Så tänker jag mig min medicin, den bankar skiten ur metastaserna, dör gör dom inte, men en rejäl smäll så den håller sig lugn, still och fin.

Om min kropp bara orkar med medicinen, den sliter ner min kropp bit för bit, så kör vi 3 år till. Till att börja med!

Veckan har inte varit något vidare. Faktiskt underbart vs urusel. Började med att mor var jättesjuk, över 39 i feber och hade nästan omöjligt att andas. Men nejdå, hon skulle INTE till sjukhuset, jag fick inte ringa 1177. Vi var rejält osams. Dagen efter blev hon inlagd på lasarettet. Idag, fredag är hon fortfarande inlagd. 

Dessutom har jag mått riktigt taskigt. Tröttheten höll på att slå omkull benen på mig. I tisdags sov jag hela dagen. Tvingade mig upp ur sängen vid 11 tiden, klädde på mig och satte mig i fåtöljen och somnade om igen. När Göran kom hem vid 16 tiden hade jag sovit mest hela dagen. Vi bytte om till träningskläder och så åkte vi till Enköping för att träna på gymmet. Jag var så trött att jag satt och blundade när jag körde dom olika stationerna. 

Min färg i ansiktet var läcker gråvit och ögonen hängde på halv stång, dessutom var jag var så fruktansvärt yr. La mig och sov vid 20 tiden. När Göran skulle krypa ner ruskade han på mig - Marie, hur mår du? Ähhhh, jag vet inte, vadåra? Du sitter upp och sover med lampan tänd? Troligen hade jag somnat innan jag hann lägga mig ner. 

Jag sov i 14 timmar i ett sträck. 😴💤😴💤

Dagen efter var det besök hos kuratorn, Göran väntade utanför, han hade hittat på en överraskning till oss som vi skulle iväg på. Vägen gick mot Västerås där vi tog in på hotell. På kvällen hade han bokat bord på restaurang Frank, det var en upplevelse. Det fanns ingen meny, man fick bestämma sig för kött, fisk eller vegetarisk. Rekommenderas varmt, ta med tjocka plånboken 😳 Tack min älskade make, överaskningar gör livet värt att leva❤️

Upp tidigt på morgonen för hemfärd, jag skulle byta om för att åka på lunch med mina underbara kollegor. Jobblängtan slog till med full kraft 😫 Tillbaka till Strängnäs för att hämta tjejerna för en fika på cafe Prinsen. Sen fanns ingen mer kraft än att åka hem och sova igen. 

Återigen trött ända in i märgen. Då kom Göran på att jag har nog en släng av fatigue. Klockrent, givetvis är det så. När man är så trött att man sitter och gråter en hel kväll egentligen utan anledning, då är det något som inte stämmer. Så är det ju. Det stämmer inte. Jag har cancer, jag har en kropp som inte har hälften av mina gamla krafter, när det dessutom varit aningen för mycket, ja då säger kroppen ifrån på skarpen till slut. Inse!

I morgon, själva julafton kommer våra 3 st 27 åringar, storasyrran med familj kommer på kvällen. Alltså blir mest hela dagen lugn. Juldagen blir lite häftigare, då firar vi återigen julafton, denna gång med syrran med familj samt Elin med familj. 

Igår var mina flickor här och gjorde julgodis. En alldeles fantastisk kväll. Jag sover aldrig så gott som jag gör när jag har en större prinsessa som ligger och drar i mina korkskruvar när hon ska sova. 

Idag var sedan bästa dagen på länge. Jag var barnvakt till båda Sessorna, föräldrarna åkte och inhandlade sista julisarna. Helt underbart. Vi spelade spel och Lovis fick göra pannkakor helt själv, vad gör väl lite kladd 😀. 

Vi 3 tillsammans= 10 i topp ❤️❤️❤️