På torsdagskvällen åkte vi till ett hotell i närheten av Arlanda, minns aldrig vilket. Hade fortfarande feber, mådde skräp 😤 men påbörjat pencilinkur. Vi gick upp kl 05 för att vara på Arlanda 06. Det är för tidigt för mig, jag går upp, åker iväg, men kraschar, förr eller senare. Det blev ungefär mitt i flygningen. Jag somnade medan vi lyfte, vaknade efter halva tiden kanske av att jag var i AKUT behov av toaletten. Självklart satt jag längst in. Helvete. Matvagnen på väg, några rader framför oss. Sa till Göran och damen bredvid honom, ursäkta, men jag måste på toaletten NU. Kan du vänta ett tag så vi kan få vår mat först blev svaret. Förbannade idioter 😫 Säger jag NU så menar jag INTE snart, om en kvart eller så. Då brast det 😭 Då fattade min man att jag menade NU! Jag bad honom och damen att fälla upp sina bord så jag fick kliva över dom på sätena. NU! 👿 Flygvärdinnan hade en något snabbare handlingsförmåga än mina grannar. Hon såg att jag var ledsen och att det var akut. Hon drog undan vagnen åt sidan och vinkade förbi mig. Tack underbara, förstående människa 🙏 Kröp sedan upp i min stol igen och somnade om. 

När vi sedan skulle hämta våra väskor så måste jag på toaletten igen. Alltid. Efter det tappar jag bort Göran. Har nu hänt 2 gånger alltså en vana numera. Gick ut, gick in, ut igen, hittade tillslut en person som det stod TUI på och frågade henne efter vår buss. Jösses, det var minst en halv km att gå. Där hittade vi varandra igen. Allt gott. Not. 

2 dagar senare skulle Göran vandra upp på vulkanen, då tänkte jag ta en promenad till stan. Det tyckte inte han, min make. Eftersom jag nuförtiden tiden har en tendens att gå bort mig och inte hitta tillbaka. 

Han gick iväg. Jag gick iväg, åt höger. Gick ca 2 km, letade efter en affär jag hade för mig att jag sett där. Det var fel. Gick tillbaka 2 km, missade grindarna till vårt hotell, så jag fortsatte mot stan. Upptäckte jag efter ett tag, då hade jag kommit så långt att jag likagärna kunde fortsätta gå, ca 4 km. Väl där ringde Göran och undrade var jag var, han var klar med sin promenad utmed vulkanen. Hm, i stan, men jag är på väg hem nu, kanske tar en taxi. Stannade på ett fik, tog en kaffe och lånade toaletten innan jag började min färd hemåt. Ringde Göran och sa att jag hade stannat och fikat. Säkrast att avlägga rapport. Jag gick hem, alltså 4 km till. 12 km. 😫 Det är INTE vad min kropp tål, speciellt inte med en infektion i kroppen. Jag vill och tror att jag kan så mycket mer än jag fixar. Just då går det bra. Sen kommer straffet. 2 dagar efter promenaden hade jag behövt permobil. Kunde inte gå 😱

Det som skrämmer mig mest av detta är att han, min make har rätt. Mitt minne har blivit uruselt. Det gör mig fruktansvärt rädd. Jag vet ju om det, vilket dessutom gör mig stressad, och då tappar ännu mer minne. Ibland måste jag till och med vrida till en mening så att jag slipper använda ordet som jag tappat, snyggt, så det inte märks 🙄

O

Nu måste jag sova. Igen. Somnade 2 timmar på eftermiddagen 😏 Sen, i morgon ska jag skriva om berättelsen när vi skulle på utflykt. Suck