Skulle inte tro det. 

På torsdagen ringde min doktor och frågade hur jag mådde. Nu när han hade fått provsvaren såg han att jag hade fått fel penicillin. Då klarnade mitt liv en aning. Jag gick alltså runt med en skaplig infektionen i kroppen fortfarande. Inte ett dugg konstigt att jag var trött, så ända in i skelettet trött. En förklaring på varför jag inte kände mig glad och hade så lätt till tårar. Jag kände inte igen mig själv alls 😳. Jag skulle höra av mig när jag kom hem.

Det gjorde jag i morse, men ingen har ringt upp mig än? 20.58. Nytt försök i morgon alltså. 

En av dagarna hade vi bokat in oss på en utflykt. Som vanligt somnade jag så fort jag satte mig ner. Vi skulle gå 1 km i en tunnel som var 7 km lång, då var man framme vid vattnet. Vi gick ner en bit och stannade till, jag kände mig olustig. 

Sedan gick det rakt ner, trångt, man var tvungen att gå duckad, ju längre ner vi kom, desto svårare blev det att andas. Vi stannade till en sväng till, jag tyckte jag såg fladdermöss och hela taket full med träck. Där och då tog luften slut. Flåsade till Göran att jag måste vända, han förstod, men jag ville inte att han skulle avbryta, jag klarar mig själv tillbaka upp, väste jag.

Vände och stapplade tillbaka upp i luften och ljuset. Jag överlevde. Men det var riktigt obehagligt. Vi fortsatte utflykten med stopp här och där. Jag sov hela tiden vi befann oss i bussen. 

Det var inget överflöd av sol, ej heller värme så vi tillbringade högst några timmar vid poolen på hela veckan. Däremot så gick vi mycket. Men det var ett skönt miljöombyte 🤗 Hemfärden började fredagens morgon 10.30 trodde jag. Så jag jagade ut Göran med väskorna till entrén. En buss kom, jag ville gå på, inte Göran eftersom det inte var våran buss. Jag hade alltså jagat ut min make 1 timme för tidigt, vi skulle inte bli hämtade förrän 11.30. -Men varför sa du inget?

Jag hade bestämt att jag skulle hålla mig vaken tills vi var uppe i luften och man fick spänna av sig bältet igen. Då tog jag sats mot toaletten. 

Somnade sen omgående. Blev väckt till maten och somnade sedan om igen när vi gick ner för landning. 

10/10 att komma hem. Åkte in och hämtade Ida vid 17 tiden på lördagen. Då skulle hon sova här. När det närmade sig läggdags, alla var klara så skulle jag bara ner och hämta en mugg, när jag kommer tillbaka så sitter hon i trappen. - Men lilla vän varför sitter du där och väntar, in i goa sängen med dig! - Nej, vet du mormor, ❤️ jag är så rädd att du ska svimma och att ingen hör dig 😭 -Men lilla barn, jag har väl aldrig svimmar förr? Nej, men tänk om du gör det! 

Troligen tänker hon på vår bilfärd när jag fick blodsockerfall. Eller så har hon läst eller sett på tv?

Det lilla barnet har full koll på mig. Hela tiden. Hon ser allt som händer och hör allt man inte tror! Har nog aldrig träffat på en så omtänksam 9 åring. 

Sen drog vi till affären. Ida läser från recept i min mobil och går och plockar efter den. Plockade upp en lite syster som blir överlycklig när vi kommer. 

Hem och stekte amerikanska pannkakor tills brandalamet gick 😱 Då vet vi att det fungerar 😂

Idag, vid 9.30 ringde jag onkologen, fick en uppringningstid vid 2, somnade om tills Göran kom hem på lunch och väckte mig. Då hade jag sovit i 13 timmar. Skickar nu istället ett meddelande till onkologen om att jag vill bli kontaktad i morgon bitti. 

Vill nu bara bli frisk och pigg och glad igen!