Har jag varit otydlig? Jag vet inte?

Jag är INTE frisk! Tyvärr. 

Jag blir aldrig frisk. Man kan inte bli frisk. Spridd malignt melanom är obotlig! 

Jag är tumör och metastasfri! Det är det mest fantastiska jag kan få vara med om. Jag är överlycklig för detta, det var en bonus jag inte hade räknat med.

Närsomhelst, varsomhelst, hursomhelst kan cancern återkomma, och kommer troligen att göra, men jag har ingen aning om när eller vart, jag vet faktiskt inte ifall metastaserna som har försvunnit kan bli aktiva igen? I morgon? Nästa vecka? Om 1 år? Om 5 år?

Jag får aldrig någonsin sluta med min behandling. Min vän Marie var tumör och metastasfri typ ett år, då gjorde dom uppehåll i hennes behandling, det skulle dom inte ha gjort. På 3 månader fick hon levern full med metastaser och en stor tumör på hjärnan. 

En person som står mig nära hade gråtit sig sönder och samman av lycka, timme ut och timme in. Jag nämnde det för maken som då frågade -du la väl inte upp det som att du är frisk nu? Gjorde jag det? Nej, det är jag övertygad om att jag inte gjorde, men måste ändå kolla upp. Jag vet med mig själv, ibland hör jag vad jag vill, inte vad som sägs!

 


För tillfället känner jag mig som ett skört kristallglas. Jag säger något dumt, tippar omkull och går sönder i tusen bitar och tyvärr så kan man aldrig laga ett kristallglas. Så står jag där igen som ett nytt fint glas, klantar till det, och går återigen i tusen bitar, bara att sopa ihop och kasta, eftersom det aldrig går att fixa till. Det gör ont, så ända in i helvete ont, varenda gång glaset går sönder.  


Åh, vad jag önskar att jag var den där gamla Marie, stark som en oxe, tog inte åt mig om någon var dum, vände bara ryggen åt, var inte skör  som ett kristallglas, mer som ett gammalt hederligt saftglas som inte gick sönder i första taget. Grät en gång vart 5e år, inte 5 gånger om dagen.

Det var då det!