Jag håller mig till dom nya filosoferna. Farbror Melker i Saltkråkan.

Denna dagen ett liv, i mitt nya liv. Det har snart gått 5 månader sedan jag kände den förbannade knölen. Tack och lov. Hade jag inte känt den hade jag förmodligen jobbat på som vanligt, resta land och rike runt med mina kollegor, och förmodligen mått ganska bra. Frågan bara hur länge till? Det är ju inte min sjukdom som gör mig 100 år äldre, det är ju min behandling som gör mig sjuk. Denna behandling som förhoppningsvis ger mig många flera år med min familj, utan behandling hade min framtid haft väldigt dålig prognos. 

Tänk vad livet kan förändras så snabbt, och det enda man kan göra är att hålla i sig och åka med. 

Varje morgon (utom när Ida sover hos mig) så ringer min telefon 07.00 då kliver jag upp och tar mina gifttabletter. Tror jag. Dom är ivarjefall borta på morgonen. Jag gör det i sömnen. Min kropp har inte sovit sina 10-12 timmar kl 07. 

När jag sen vaknar så står det en bricka med kaffe bredvid mig i sängen. Jag har nog bästa, finaste, goaste, mannen i världen. Inte nog med att jag lyckats få till dom omtänksammaste, ödmjukaste barnen, jag fick dessutom Göran. (Fick, och fick, fasen heller, vi som många andra har sprungit hinderbana för att komma fram till där vi är idag). Så måste jag ta ett par värktabletter för att efter en stund kunna använda mina fötter och röra på mina leder. 

Det är tur vi har stor säng, för igår samlades hela min härliga familj i sängen och drack kaffe innan jag kunde ta mig upp. 6 personer och 1 katt. Nej vi är inte perversa, vi bara är såna, syrran, svågern, jag, Göran, och 2 barn. Knäppa, förmodligen, men många goda skratt delas den stunden.

Idag då? Tja, lugnt. Känner mig ganska pigg och glad. Dagens uppdrag är att åka in till stan för att köpa björkaska. Nöjer mig så. 

Igår hittade jag på en anledning till att slippa promenaden. Jag målade dörrfodret runt ytterdörren på verandan :-D

Tyvärr har jag tittat färdigt på dom avsnitt som finns av "orange is the new black". Nudå? Kan någon tipsa om en bra serie på Netflix. När jag behöver ladda mig sitter jag på verandan och syr samtidigt som jag tittat på paddan.

Om någon undrar, vilket det säkert är, varför vi aldrig tar ner flaggan, så kan jag tala om att det är jag som vill ha den uppe, jämt. Vackert!

Tack, men nej tack! Inte idag heller :-\