Röntgen. 4 år sedan jag satt här första gången. Svaret den gången slog undan benen för mig. Spridd malignt melanom. Prognos, usel. 1 av 5 överlever 5 år. 

Jag har nu alltså klarat 4 år. Ska jag bli den som klarar 5 år? Just nu känns det tveksamt. Jag är så slut och så trasig. Vikten fortsätter nedåt. Mitt skinn är för stort för min kropp. Kanske ska höra om en sömmerska kan sy in både mig, och mina kläder. Det är idag det visar sig  om det är medicinen eller cancern som håller på att ta kål på mig.

Jag hoppas att det är medicinen. Men vad gör man då? Jag måste ha ett liv också, inte bara överleva. Nästa vecka ska jag till doktorn, då får vi diskutera vad vi kan göra. 

Det här är den tiden som jag mår som allra sämst. Mellan röntgen och läkarbesök. Jag är så orolig, jag grubblar mest hela tiden. Jag har ett getingbo i skallen, och jag känner mig konstant ledsen. Jag ångrar att jag inte tänkte på att boka tid hos kuratorn just denna vecka. Jag behöver någon att prata med.

Härom kvällen talade jag om för min son hur jag kände. Han blev tyst, så sa han -mamma, ge inte upp. Snälla, Du får inte ge upp mamma!

Nej! Så fan att jag ger upp! Jag får bara inte ge upp, jag kan bara inte ge upp. Jag har så mycket som är värt att leva för ❤️

Det är ett ständigt krig varje dag när jag vaknar, mellan mig och mig. Den ena vill inget annat än att somna om, den vill bara sova, sova och sova. Den andra Marie vet att hon måste kliva upp, måste få i sig lite näring. Det är lite olika vem som vinner. 

Jag känner mig inte piggare när jag sovit 17 timmar, istället för mina 12 standard timmar. 

Igår hade jag en tid att passa, alltså måste jag ställa klockan. Jag såg i ögonvrån att jag inte var själv i sängen, shit, har Göran försovit sig? Men nej, när Göran har åkt till jobbet, så smiter Dino upp en våning, in i sovrummet, och tyst smyger han upp i sängen och somnar som en klubbad liten sälunge 😍 på Görans plats. Då blir jag glad i hela kroppen, han är fantastisk vår nye lille familjemedlem.

På kvällen var vi bjudna på middag hos min lilla familj. Dino är självklart med. Där är det bus och stoj precis hela tiden, så när han hoppar in i sin bur i bilen somnar han tvärt. Denna hund älskar att åka bil. När jag tar min handväska, då vet han vad det är frågan om. Då sätter han sig i hallen och inväntar koppelpåtagning.

En dag när Ida kommit hem från skolan så ringer det på dörren. En kompis som ska hämta en sak, då ser hon något som ligger på deras veranda, precis vid trappen där hon står, ser ut som en slang, typ. Hon tittar lite noggrannare. Det är en orm 😱 En huggorm. Hon slår igen dörren och låser 😅 Troligen hade jag gjort lika. Så ringer hon till mamma och pappa. Den ligger kvar när dom kommer hem. Då börjar huggormsjakten. 

Jag vet vad jag hade gjort. Ett hugg, klart. Jag vet att man inte får göra så. Men är ormen 2 dm från att komma in, då har den tagit sig för långt! Den slingrade sig runt trappan och under grannens lilla veranda, fortsatte sin färd till nästa granne där den rullade ihop sig i rabatten. Tom får upp den på en spade och går iväg med den 😇 Den fick leva och vi har olika åsikter 😉 "En bra orm, är en död orm" 
Idag skulle jag träffa Marie, en tjej som var med och startade Melanomföreningen. Hon har en liknande historia som jag, men hon gjorde ett uppehåll med behandlingen. Då gick det fort. På en månad hade cancern kommit tillbaka och satt sig i levern och en tumör på lillhjärnan. Därav anledningen till att jag inte vill göra uppehåll. Jag har nu så många "vänner" som jag hade närmare kontakt med som gått bort. Lunchen blev inställd, för jag är vrålförkyld, eller allergisk?

Jag har nu fått tid hos öron-näsa-hals. Jag har återigen fått en typ virusblåsa, som blir till ett öppet sår, och blir större och större. Den här gången på andra sidan av tungan. Enligt onkologen sitter det en till i halsen på mig. Det återstår nu bara att se om dom tänker skära i mig igen. Efter att dom tog bort en slice av tungan förra gången så har inte blåsorna återkommit. Visst, det gör satan så ont, och sedan har man hela munnen full med blå tråd, någon vecka eller 2, men det är värt det. Dessutom skickas hålet på kontroll 😂
På fredag nästa vecka ska jag träffa min doktor och få veta hur jag mår.