Dag 1522. 5 års överlevnad!
Röntgen. 4 år sedan jag satt här första gången. Svaret den gången slog undan benen för mig. Spridd malignt melanom. Prognos, usel. 1 av 5 överlever 5 år.
Jag har nu alltså klarat 4 år. Ska jag bli den som klarar 5 år? Just nu känns det tveksamt. Jag är så slut och så trasig. Vikten fortsätter nedåt. Mitt skinn är för stort för min kropp. Kanske ska höra om en sömmerska kan sy in både mig, och mina kläder. Det är idag det visar sig om det är medicinen eller cancern som håller på att ta kål på mig.
Jag hoppas att det är medicinen. Men vad gör man då? Jag måste ha ett liv också, inte bara överleva. Nästa vecka ska jag till doktorn, då får vi diskutera vad vi kan göra.
Det här är den tiden som jag mår som allra sämst. Mellan röntgen och läkarbesök. Jag är så orolig, jag grubblar mest hela tiden. Jag har ett getingbo i skallen, och jag känner mig konstant ledsen. Jag ångrar att jag inte tänkte på att boka tid hos kuratorn just denna vecka. Jag behöver någon att prata med.
Härom kvällen talade jag om för min son hur jag kände. Han blev tyst, så sa han -mamma, ge inte upp. Snälla, Du får inte ge upp mamma!
Nej! Så fan att jag ger upp! Jag får bara inte ge upp, jag kan bara inte ge upp. Jag har så mycket som är värt att leva för ❤️
Det är ett ständigt krig varje dag när jag vaknar, mellan mig och mig. Den ena vill inget annat än att somna om, den vill bara sova, sova och sova. Den andra Marie vet att hon måste kliva upp, måste få i sig lite näring. Det är lite olika vem som vinner.
Jag känner mig inte piggare när jag sovit 17 timmar, istället för mina 12 standard timmar.
Igår hade jag en tid att passa, alltså måste jag ställa klockan. Jag såg i ögonvrån att jag inte var själv i sängen, shit, har Göran försovit sig? Men nej, när Göran har åkt till jobbet, så smiter Dino upp en våning, in i sovrummet, och tyst smyger han upp i sängen och somnar som en klubbad liten sälunge 😍 på Görans plats. Då blir jag glad i hela kroppen, han är fantastisk vår nye lille familjemedlem.
På kvällen var vi bjudna på middag hos min lilla familj. Dino är självklart med. Där är det bus och stoj precis hela tiden, så när han hoppar in i sin bur i bilen somnar han tvärt. Denna hund älskar att åka bil. När jag tar min handväska, då vet han vad det är frågan om. Då sätter han sig i hallen och inväntar koppelpåtagning.
12 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Dag 1506. Kan själv?
Nästa inlägg: Dag 1534. Rätt svar!
Grattis på födelsedagen och ta hand om dig. Många kramar 🎂
I dag när jag läser din blogg är det din födelsedag så jag önskar dig en underbar dag med dina. Har inte en sekund tvivlat på att du skulle kämpa mot din sjukdom. Du är och har alltid varit min hjälte och förebild . Love u min älskade kusin ❤
Åhhh, min älskade LillPluttKusin, som jag har släpat runt på dig som liten 😁❤️ Tack, dina ord värmer gott. Puss o Kram
Hej Marie, har läst din blogg sedan januari. Är full av beundran över din kämpaglöd, humor och klokhet. Hoppas så att din läkare har många ess i rockärmen och att du orkar hänga med länge till! Önskar dig en fin helg med familj och husdjur.
Tack TB! Jodå, det finns några ess? Samtidigt vill jag spara dessa. Men jag måste ju också orka leva. Svårt. Men jag är envis, så här ges inte upp!
Det är verkligen så. Tack och lov har jag barnbarnen, som kräver att jag kliver ur sängen och hämtar dom 😀 Det tar emot ibland. Men jag gör det! Jag mår så mycket bättre efter ett par timmar med knoddarna❤️ Den stora prinsessan håller sina händer på mitt huvud och för över energi till mig 😂 Det kommer nog ifrån att jag sagt att jag får energi av henne när vi är ute och går, hand i hand ❣ Hon är insatt i min sjukdom
💪Kramar min bästa Marie
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Puss min bästa ❤️
Hej! Följt din blogg ett par år men aldrig kommenterat!
Min mamma fick samma skit som du, fast klarade sig bara ca 10 månader 😔
Önskar och hoppas att du får må bra länge till!
Styrka och omtanke till dig!
Och, fungerar medicinen ännu, tror jag den fungerar länge till 💜💜💜
Tack Anna för dina fina ord❣️ Fruktansvärt med din mamma. Jag kallas långtidsöverlevare. Jag hoppas verkligen att min medicin fungerar länge till. Den brukar egentligen bara fungerar ca 6-7 månader.
Stor kram på dig💙