Denna eviga väntan. Som jag numera har lärt mig att hantera. 

I måndags gjorde jag min 19e planerade röntgen. Det har dessutom blivit ett antal där emellan, men jag har ingen koll på hur många. Under alla dessa röntgen har jag stoppat min lyckostenar som barnen har gett mig, i strumpan. Skulle jag mot all förmodan glömma stenarna hemma, då skulle jag inte våga göra min röntgen, utan boka om. Det har verkligen blivit en fix idé hos mig. Knasigt? Ja, förmodligen, men det bjuder jag på.

 

Har ont i halsen. Inte pga svamp utan hederlig gammalt halsont. Ida har ont i halsen, samma skit som jag. Har varit hos henne på dagarna eftersom hon har väldigt svårt för att vara själv hemma. Hon vantrivs med ensamheten, då ringer hon sin mamma ca 2000 ggr/dag. Mamman har ett jobb som gör att hon inte kan svara i telefonen OM det inte är akut. Då ringer hon istället mig ❤️ Jag ger upp med en gång, tycker synd om min Sessa och åker dit. Men i måndags var jag tvungen att åka till Eskilstuna för att ta mina månadsprover. Dino stannade hemma hos Ida, men den älskade lilla knäppgöken låg vid ytterdörren och väntade på mig hela tiden 😢 så Ida satt istället i hallen hos honom 😳, det skulle ju vara tvärtom 🙄. Tack Fina Ida ❤️

Nästa vecka får jag svar. Ska då träffa min underbara onkolog Andreas.  Fungerar min behandling fortfarande trots sänkningen? Ja, det är jag övertygad om, jag tänker fortsätta med titeln ”Mirakel” länge till. 

Förutom det halsonda med en aning feber så är min rehabilitering att vara i skogen med Dino. Jag helt enkelt älskar det, jag har blivit beroende av att först gå eller cykla ut i skogen, för att sedan knalla runt i timmar, plockar kantarellerna som jag stöter på. Det blir mer än jag kan ta hand om så jag ger bort. Min sköterska Marie fick en påse med dagsfärska kantareller i måndags. 

Jag och Dino vandrar runt i skogen, helst ska han vara lös, då trivs vi allra bäst. Det får han vara om vi är i ”min” skog. Sticker han så hittar han hem. Det finns en sommarstuga som vi går förbi där jag alltid, fullkomligt tappar kontrollen över honom, jag kan ropa mig blå, skrika mig hes på honom, men han har stoppat kottar i öronen och lyssnar inte. För i den stugan finns Stig och Siv, av Stig får man korv 😁 av Siv får man godis. Där går man INTE bara förbi.  Jag förstår honom, dom är fantastiska människor, så fina. Det blir alltid en stunds prat innan vi kan gå vidare. Dom bor i en liten stuga som tagen ur en sagobok. Så vackert dom har fixat.

Sen kan vi gå runt i timtal. Jag pratar med Dino, han lyssnar och håller med, hela tiden på ögonavstånd från mig. Han måste se mig alltså, annars blir han orolig. Det är så magiska timmar, så jag måste bara göra dessa turer, helst 2 gånger om dagen. Antagligen kickar mina endorfiner igång när jag ger mig ut 👍

Jag är nog i bättre form än jag någonsin varit, men jag vet att blir jag riktigt sjuk så tappar jag den formen på några dagar, så är det bara att börja om igen, men jag kommer igen ganska snabbt. Får så mycket motion, och Dino som är en stor hund i liten förpackning, kräver en otrolig massa motion. Han mår bäst när han får springa som en galning, över stock och sten, för att sedan somna direkt på golvet när vi kommer hem ❤️ Min kompis❣️

Sonen 😍 han åker snart till Australien. Igen. Det är nu några år sedan han kom hem därifrån. Men i Sidney har han en av sina absolut bästa vänner. I Australien ska han göra en helt sjuk spelning. Gratis. Han ska alltså INTE jobba. En otroligt stor festival, och där ska min son visa vad han går för. Helt djävla makalöst. Det är stort, det är så galet stort. 

Mitt enda bekymmer är julen. Vem tar hand om knyttet under julen? Hoppas han firar den med sin Adam och hans fru. Då skulle jag må gott ❤️

Ännu ett jobbäventyr!

I ca 4-5 år så åkte jag till Ryssland varje år. Bodde där på ett barnhem långt in i landet. Saratov, en tidigare stängd stad för alla. Skitläskig ärligt talat, jag kände mig så vansinnigt otrygg om jag var ute på stan. Flyg till Moskva och tåg i 17 timmar innan man var framme. 3 av barnen där tillbringade ett antal somrarna hos oss. 2 av dom har jag fortfarande kontakt med Anastasia ❤️ och Sergej ❤️. Båda är idag föräldrar. Nastja är en väldigt stabil och bra tjej. Grabben blev tyvärr pappa första gången när han var 17. Har idag 2 barn, men vill flytta till Sverige i ca 5 år. Själv ☹️. 

Nåväl. Ryssland och mitt jobb, inte helt kompatibla. Innan resan fick jag alltid sitta i samtal ang vad jag skulle tänka på, efter resan fick jag sitta i samtal, om jag varit med om. Jag satt inne med mer info än vad som var nyttigt för mig. Efter en av resorna, som jag och min son (stora problem att åka tillsammans, han var inte myndig och vi hade olika efternamn, han hette Alriksson och jag hette Alriksson- Hennerstedt, ajsing bajsing, där höll vi på att inte komma iväg tillsamman 😡) gjorde till Saratov så blev jag sjuk när jag kom hem. 

Jag började kräkas. Jag fortsatte att kräkas i 3 veckor. Jag gick ner 13 kg innan jag blev inlagd. Vad hade hänt? Hade jag blivit förgiftad? Dom jag arbetade för frågade ut mig om hela resan, från start till slut. Hade jag träffat någon som bara råkade komma i min väg? Hade jag varit med om något annorlunda? Så fortsatte det. Svaret var nej, inte vad jag vet. Det togs alla prover på mig och några till. En dag upphörde kräkningarna. Jag var då inlagd på sjukhus. Dagen efter minns jag att jag bad Göran komma med pommes till mig, jag var hungrig för första gången på 3 veckor. Vi satt på en gräsmatta utanför sjukhuset och jag njöt av dom bitarna jag fick i mig. 

Jag vet inte vad det var för fel på mig den gången. Någon slags bakterie hade jag helt klart fått med mig hem.

Maten på barnhemmet var fruktansvärd. Men eftersom vi var gäster så fick vi extra stor portioner. Jäck, så vidrigt det var. Under den veckan låtsades jag alltid vara vegetarian. Åt absolut inte kött eller fisk. Det var dom sämsta och billigaste köttbitarna som barnen fick, fisken kokades hel, så risken fanns att man fick ett fisköga i tallriken. Jag som är så kräsmagad kunde bara inte äta maten. Jag skämdes som en hund när jag kastade i slasken. Det här var vad barnen levde på dagligen och jag klarade inte ens en vecka. Shame on me ☺️ På barnhemmet bodde ca 125 barn i åldern mellan 6-18.

Sergej och Nastja var underbara att ha här. Nastja som då var 16 år gick upp 8 kilo och var arg som ett bi när hennes kompisar som vi träffade på flygplatsen vid hemresan retade henne. Sergej älskade varje sekund han var här. Han cyklade runt hos grannarna och hälsade på, det spelade ingen roll att han inte kunde språket. Men det var aldrig jobbigt att släppa hem honom igen. Han längtade då efter sina kompisar.  Dessutom var personalen på barnhemmet helt fantastiska mot barnen. Problemet var att dom var inte vana att vara själva, dom levde ihop med andra barn 24/7 i ca 7 bäddsrum. Sergej fixade det, men inte den andra killen vi hade en sommar. Han höll på att fullständigt bryta ner oss. Efter den sommaren orkade vi inte längre och Sergej fick inte åka till Sverige någon mer gång, han misskötte sig på hemmet. 

Jag och Niklas har varit tillbaka och hälsat på en gång till. Sergej och Nastja bodde då inte kvar. Nastja hade fyllt 18, då åker dom ut och Sergej 17 år, bodde ihop med sin socialassistent som han hade fått barn med 🙄. Men båda kom och hälsade på oss. Nastja varje dag och Sergej en gång. Det var faktiskt lycka ❤️ Vi fick inte hälsa på Sergej hemma hos honom. Jag vet att han skämdes, dom bodde i en liten etta tillsammans med hennes föräldrar. Men han ljög (enda tyvärret med Sergej var/är att han är mytoman) och sa att dom bodde i en stor villa där hans sambos syster med familj bodde på övervåningen. Jag visste sanningen men ville inte förnedra honom genom att tala om det.  

Då får det räcka för den här gången. Vi har hunnit med 2 och en halv timme i skogen. Dino sover och jag ska göra ett armband, alltså vila. I kväll ska vi bort på middag, om jag kommer iväg med min taskiga hals?