Alltså är allt bra!

Så länge det står still är allt bra. Men jag hade tydligen en fläck/prick som levde, Andreas trodde att jag hade haft den hela tiden. Blev så glad att jag glömde fråga mer om den 🙄 Det där med tror/ trodde är ett ord jag inte gillar. Ända sedan specialistsköterskan ”trodde” att min tumör i armhålan var ärrvävnad. 

Jag ska be om att få utlåtandet ifrån röntgen. Det brukar jag göra eller brukade, det var längesedan nu. 

Nu ska jag snart klä på mig en massa kläder för att ge mig ut i skogen med min Prins. Inte Göran alltså! Nu är det svårt att klä sig. Igår morse tog jag på mig termosar, fleecetröja, jacka, pannband och vantar. Tog cykeln, men höll på att frysa häcken av mig. Ställde ifrån mig den och använde benen istället. Plockade en himlans massa svamp, tiden bara rusade iväg. Så jag missade att hämta Lovis på skolan. 3 timmar i skogen bara försvinner i ett nafs. Elin fick svampen, så jag blev förlåten. Men efter 3 timmar har vädret ändrats helt. Solen värmer och vantar och pannband åker av. 

Det är så skönt, så vansinnigt skönt att i lugn och ro bara lalla runt i skogen. Tyvärr stod en bil vid ”min” skog, så alltså måste jag ha Dino i koppel. Till min och hans förtret. Vi trasslar in oss i varandra, i buskar och träd. Irritationen är på topp. Men jag vågar inte ha honom lös. Ser han en människa ska han fram och hälsa, svanstippen går som en elvisp på honom. Alla uppskattar inte att det kommer en hund rusande mot dom. Det skulle inte jag heller göra. Spelar ingen roll att han bara är glad och vill hälsa. Det finns dom som är hundrädda. Han fattar inte när jag säger det till honom, eller så vill han bara inte fatta? 

Just nu ligger han nedbäddad i vår säng, sover djupt. Det sista han vill för tillfället är att byta sängen mot skogen.  

Igår läste jag ett ledsamt farväl. En kvinna som kommit till vägs ände. Inga alternativ fanns kvar. Hennes dotter skrev det hon sa. Hon skulle sövas ner, för att inte vakna igen. Hon visste så klart inte hur länge hon skulle ligga nersövd innan kroppen gav upp. Timmar, dagar eller veckor. Jag tycker att det låter som ett bra alternativ, men hur ska man kunna bestämma sig för att NU, är det dax? Det går ju inte att ångra sig. En av mina Fina vänner som jag känt sedan -09 tror jag, vi träffades en helg i Järvsö, Malin Berghagen hade en rehabhelg för cancerdrabbade. Det var en fin helg. 

Nåväl, denna fantastiska kvinna och jag har fortfarande kontakt. Jag uppskattar henne otroligt mycket. Hon vet mer om mig än dom flesta. Hon har hursomhelst kollat upp dödshjälp i Schweiz. För den dagen ingen mer hjälp finns. Men att bli nersövd är ju faktiskt ett alternativ. Problemet är om man blir liggandes länge, hur ska då dom anhöriga orka? Hm.

Ha en underbar helg! Tydligen ska det bli busväder? 

//M