Alltså jag menar inte att min tid börjar ta slut. Jag menar att jag har ont om tid. Jag vet, det låter inte klokt. Jag börjar bli som pensionärerna, fullt upp hela dagarna. MEN med ett helt annat tempo än vanligt. 

I lördags morse kl 06, väckte jag Ida som sov här, hon går från 0-150 på 2 sekunder. Hon tog på sig kläderna, avslutade med min stora fleecejacka, och satte sig med pigga ögon i bilen. Vi hämtade upp mamman och satte oss på tåget mot Astrid Lindgrens värld. För er (dom flesta) som inte vet det, så finns det alltså en station vid Astrid Lindgrens värld, dom stannar bara där om någon specifikt säger till, annars blåser dom förbi. Det var en ren slump att jag upptäckte det. Framme kl 11.46, släpade oss iväg till vår campingstuga i regnet :-) checkade in och drog direkt till världen! Hon gick fortfarande runt i min fleecejacka  :-D

Vi hade en helt fantastisk helg vi 3. En sådandär underbar helg som förlänger mitt liv mycket. Vi har så hysteriskt roligt. Vad gör väl lite regn. Vad gör väl att Idas gummistövlar var trasiga så hon var dyngsur om fötterna efter 10 minuter :-). Hon fick ta mina strumpor när vi vred ur dom hon hade på sig. Vi körde lite olika tempon, mina fötter hänger inte riktigt med så tjejerna fick springa som dom ville, jag kom efter. Inga problem :-) 

 

Hemma igen sönd. Kväll kl 20.30. Ett fullkomligt utmattat gäng. På tåget satt vi och gjorde armband.  

Sen var det måndag och dax för mitt besök på onkologen. Började med att hoppa in en sväng på jobbet för att få tillbakalängtan. Det fungerar verkligen. Blir jobbsjuk så fort jag varit där några minuter. Bra. Blir så taggad :-)

Syster Marie var nöjd med mig, allt var som vanligt, jag stapplar in på mina trasiga fötter, hon tömmer mig på blod och vågen står på ett ungefär på samma som förra gången. Får med mig nya giftpiller och åker därifrån. Sen håller jag väska hårt under armen när jag går på stan, dessa piller kostar ju skjortan, så jag har en förmögenhet i väskan, inte för att någon annan skulle ha nytta av mina piller, kanske kan vara lite svåra att sälja på svarta marknaden  :-\

Jag kan väl egentligen inte påstå att mina dagar varit speciellt stressande, men dagarna bara försvinner med blixtens hastighet. 

Har nu bokar tid för att träffa kvinnan som är ordförande i Melanomföreningen. Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på en workshop en hel helg i Uppsala, det kommer folk och föreläsare från hela världen dit. Ska bli så vansinnigt kul, nu är väl inte min engelska den bästa, spec när det gäller fackord ang malignt melanom cancer. Men va fan. Det får gå   ;-) Ska bli så kul att ha något viktigt att engagera mig i, det behöver jag nu!

http://www.melanomapatientnetworkeu.org/mpne-workshop-nov-2014.html

Annars rullar livet på som vanligt, jag mår bra tycker jag, mätt med mina mått. Är nöjd och belåten med livet. Extra känslig på mornar och förmiddagar, då kan en höjd röst mot mig eller ett vänligt ord starta tårflödet. Ibland behövs inte ens det, jag har väl förmodligen en viss mängd tårar som helt enkelt ska ut varje dag. Börjar vänja mig med det också nu. Som tex i helgen, då började jag tänka, -men herregud, tänk om det här är sista året som jag åker dit med mina tjejer. Då är det bara att dra sig undan ett tag, och låta tårarna rinna färdigt, utan att någon ser mig och undrar vad det där är för galning som går runt och bölar.

Ida är klurig som tusan, när jag hämtade henne i fredags em satt hon tyst i bilen en stund, sen kom frågan, - mormor, har inte du varit på jobbet idag eftersom du kunde hämta mig nu? Det enda hon vet om är att mina fötter inte fungerar som andras, annars vet hon inget, och skall INGET veta!