...... När det på förmiddagen plingar till i telefonen och det kommer ett meddelande från sonen. 

- Jag är framme i Katmandu! Allt är underbart, lassat in packning på rummet för att utforska!

Hur det gick till vetetusan. Den ungen klarar det mesta. Även denna gång. Återigen tårar, lyckotårar. Jag måste snart ha tömt reserven. Jag som är van med att sonen far jorden runt som en annan åker mellan Strängnäs och Eskilstuna. Men nuförtiden tiden lever jag med nerverna utanpå kroppen, och det behövs nästan ingenting för att kranen med tårar ska öppnas.

Igår kväll fick jag ett medd från AirFrance, om dom kunde hjälpa mig. Jag tackade för erbjudandet med det var aningen för sent nu. Jag ska forska i om det är möjligt att få tillbaka pengarna på resan till Paris som han var tvungen att köpa ny. 

Idag tänkte jag mig försöka ge mig ut i trädgården och rensa upp allt som rasat. Allt från halva träd till blomkrukor. Herreminskapare så det ser ut. Idag är det högerhanden som inte vill fungera, men jag har ju 2 händer, så det får väl bli den vänstra som får jobba  >:o