Igår fick jag så mycket motion att jag står mig hela veckan på det tror jag  :-\ Upp tidigt för "min" pärla RUT kom, för att fortsätta röja bort flera års damm. 

Jag kastade på mig kläderna och tog en promenad till Aspö handel för att köpa 1 l mjölk. Sen kom min kära, fina syster och hälsade på, hon är nyopererad och alltså åxå sjukskriven. Vi tog en promenad, måste sett galet ut när 2 kvinnor i sina bästa år staplar runt på bygden. Det bjuder vi på!

Sen låg syrran i soffan och vilade, jag satt och gjorde armband och så tog jag in min utekatt Tjorven som inte vågar gå in i huset sedan många år tillbaka (tack för det Julia). Julia fick stanna utomhus och Tjorven fick stanna kvar inne i flera timmar, dom sista timmarna låg hon tillsammans med Göran i soffan, den ena snarkade, den andra spann, båda av välbehag.  

På eftermiddagen ringde tillslut min syster Marie, om man inte själv har cancer tror jag inte att man förstår att varje timme man väntar på ett samtal är en plåga, även om man arbetar på en canceravdelning. Egentligen blev jag inget klokare, men hon sa som så:

Hon och Andreas hade kommit överens om att, nu på måndag gör jag min röntgen, eftersom Marie har rätt att läsa min journal så håller hon koll på när svaret kommer. Är svaret ok, alltså min tumörer fortsätter minska i storlek och inte ökar i mängd, så fortsätter jag äta samma piller som idag. Men om svaret säger något annat, knappt jag vill skriva det, men alltså istället ökar, då ringer hon till Andreas som är på kurs och dom bestämmer hur akut det är med att sätta in nya behandlingen. Då bör jag träffa en läkare, alltså en annan än min Anderas, för att starta behandlingen. MEN om jag absolut INTE vill träffa annan läkare så är det ok, då väntar jag helt enkelt till den 26/10 då Andreas är tillbaka, för att vara med vid starten. Jag är lite orolig för den behandlingen, den är inte snäll. 

Sammanfattning: jag vet ingenting mer än tidigare. Jag vet inte om jag och maken kan åka på en kort semester. Eller jo, vi kan åka. Men då kan jag få ett samtal om att jag omgående måste in till onkologen. Jag är alltså lika snurrig som tidigare. Saken är dessutom den att om vi inte åker innan jag får röntgensvaren, ja då kanske vi inte alls kan åka. Börjar jag ny behandling (vilket jag förutsätter att jag inte gör) då blir det inget fara hemifrån alls. Jag vill ju så gärna åka, för vi ska och hälsa på fina bonusdottern i Österrike, och så tänkte vi hinna hälsa på våra nya härliga vänner T&T i Schweiz en sväng. JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL!

Rörigt va? Mm, så rörigt är det i min skalle  ;-)

Nåväl, sen tog jag nästa promenad, ner till Aspö handel igen, tog bussen till stan, gick ut till Elin för att hämta min bil. Kom tillbaka hem, åt dagens måltid, satt alldeles för länge med mina armband (kan ju inte låta bli, är ju så kul), tog på nattlinne, la mig i sängen och föll omgående i koma, sen befinner jag mig i koma tills Göran kommer vid 6 tiden och ska försöka få i mig mina tabletter. Jag misstänker att jag är riktigt surrig då, och pratar gallimattias med honom. För jag befinner mig då fortfarande i min koma. 

Idag blir en bra dag! Jag ska till stora Prinsessans fritids för droppinfika, sen hittar vi 2 på något i ett par timmar innan det är dax att lämna tillbaka henne. Egentligen skulle jag även hämta LillSessan åxå, men det klarar jag inte själv längre så då skulle Göran följa med, nu blir det inte så för hon är hemma med sin pappa och är sjuk. Tyvärr för henne, Göran är nämligen DEN STORA favoriten av alla favoriter. När den lilla trollungen med stora blå ögon och, stora yviga lockar överallt säger - Jag älkaj dig Öjan, ja då smälter det mesta, och han skulle lätt kunna hämta ner månen till henne. Göran ligger över prispallen när det gäller att vinna priset Årets Bästa Bonusmorfar :-* Man får vad man ger, och han ger henne full uppmärksamhet när vi träffas, och vi träffas ofta!  (Barn gör inte som man säger till dom, barn gör som mamma gör, alltså sminkar sig)