Dag 247. Sjuk

Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr.

Jag är 60 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)

För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.

Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.

Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

2014-10-20. Publicerat av Marie Alriksson-Hennerstedt.

Idag skulle jag, syrran och våran pappa ut i skogen och hämta svamp. Av det blev nada.

Vaknade med en fruktansvärd huvudvärk, mer ont i kroppen än vanligt, tog febern och jaha, 38 grader.

Avbokade RUT som skulle komma idag, vill bara vara ensam hemma och ligga i sängen.

Vill inte

Men det är också en turdag. Jag har haft direktkontakt med sonen i Nepal på morgonen. Han är på bättringsvägen. Det är så härligt att "prata" med honom i telefonen utan att prata. Teknikens under. Varje gång jag går upp för trappen slänger jag en tanke till sonen. Där hänger en av hans utstälningstavlor som han gav till mig istället för att sälja