Jag är ingen människa som gråter. Jag är en människa som biter ihop och stänger av. Men senaste halvåret har jag gråtit mer än dom senaste 50 åren. Men det gör inget. Ofta är det glädjetårar. 

Igår var jag och handlade när telefonen plingar till. Meddelande från sonen. Ett meddelade så fantastisk skrivet så jag försökte bita ihop, det hårdaste jag kunde. Det gick inte. Var tvungen att släppa vagnen och gå ut i bilen och gråta av mig. Folk stirrar så vansinnigt när man går runt i en affär och gråter. Det har hänt förr. Jag vet. Han mår bra, är tack och lov frisk igen, och är otroligt lycklig. Dom hade blivit hembjudna till en "lokal" (inföding) på middag.  

Träffat en man som var 120 år?! Trot om man vill :-)

I morse vaknade jag att telefonen plingade igen. Nytt medd från sonen igen. Fullt av kärlek. Jag började storböla. Igen. Göran kom och undrade vad som hänt. Men jag var ju bara glad. Nicke upplyste mig om att sluta med svarta tankar som att ....är detta sista gången som jag.... Är detta sista julen......? Det är det INTE! För nästa jul kommer han och Lara hem till vackra Aspö och firar jul. Lara har aldrig sett eller varit med om varken vinter eller snö. Då ska vi baka pepparkakshus med Sessorna och Lara. Då ska vi åka spark, åka pulka, bygga snögubbar och bara promenera. Jag har redan beställt snö till dess. 

En mycket bra start på dagen, tårarna är ju bara för att jag blir så glad :-D då är dom nog bara nyttotårar!

Nu ska jag åka till onkologen på taktil massage. Kommer att befinna mig mellan dröm och verklighet i en timme. En slags meditation. Man bara glider bort.

Ett annat glädjetillfälle igår var att chefen ringde och pratade bara. Då blir jag också så där härligt glad.

När jag läser vad vad skrivit låter det som jag har det bra, är glad och gråter mest hela dagarna. Hm.

Igår visade jag maken min uppskattning. Det var lyckat!