Dag 327. Nytt år, nya möjligheter!
Jag såg att min Älskade, Fantastiska dotter Elin gjorde en sammanfattning av 2014 på FB. Självklart började tårarna att spruta. 2013 var ett helt fantastiskt år, 2014 blev av en annan sort.
""""""""""Elin Alriksson
Vi hade som vanligt en underbar nyårsafton i all enkelhet!
Första dagen på 2015 kände jag mig som att jag hade haft en som i gamla tider tuff nyårsafton. Herreejösses så fel, jag drack inte ens champagne utan drack hallonsoda som småtjejerna gjorde. Jag var låg helt enkelt. Många tankar en sådan dag. Var det min sista nyårsafton pluppar upp hela tiden, fast jag inte vill tänka så, jag knuffar bort den lille elake fan som sitter på axeln och tjatar, men fanskapet kommer tillbaka och fortsätter tjata, och gnata.
På em när alla hade åkt hem röjde jag det sista, dammsugningen får vänta tills idag. Hade varken ork eller lust. Satte mig och gjorde armband, sen tog vi en restmiddag i soffan och tittade på "den fjärde mannen".
2015. Jag hoppas, jag vill, önskar att jag kunde bestämma, och det kan jag till viss del att detta blir ett bra år!
Jag kan bestämma, genom att tänka rätt, tänka positivt, sköta om mig, motionera, och umgås med folk som fyller mig med energi! Undvika sådant och sådana som istället tömmer mig.
2015 SKALL bli ett bra år! Nu är det bestämt och kan inte tas tillbaka

Jag har inga planer på att lämna min älskade, fina, fantastiske make. Vi ska ju för tusan bli gamla tillsammans, vi har ju fortfarande resor kvar att göra som vi har bestämt. Jag tänker inte lämna mina underbara barn, jag fattar ff inte hur jag kunde få sådana ljuvliga, ödmjuka, fina barn, dom behöver mig fortfarande, även om det har blivit omvändavärlden och det numera är dom som tar hand om mig. Och mina barnbarn, mina älskade knoddar, mina prinsessor, mina allt, dom ska jag se växa upp, jag vill ju även vara med när LillSessan går till sin första skoldag. Och så syrran, bästa syrran, vi är ju bara 2, så henne kan jag absolut inte lämna.
Nej, så lätt ger jag inte upp. Min bästa doktor Andreas har så mycket i bakfickan att ta till när det gäller mig, och nya mediciner kommer hela tiden.
Nu känns det bättre! Och jag börjar med att idag skall bli en bra dag! Snart ska jag gå upp och dammsuga! Ska bara torka bort dagens tårar
en viss dos måste tydligen ut varje dag. Hm

Gott Nytt 2015 på er alla!
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Dag 323. Men mormor!
Nästa inlägg: Dag 332. Dagarna flyter ihop...
:-) och jag har alltid varit en människa som ALLTID har bitit ihop, och gått undan om jag varit ledsen. Aldrig visat. MEN som nu förtiden har släppt det undan för undan, jag lär mig dag för dag :-) Går nog inte en dag utan att jag gråter en skvätt. Men fortfarande bara inför make och barn. Du har ju rätt, barn bör också veta att vuxna kan gråta. När jag fick diagnosen igen, då bet jag ihop, och bet ihop, och arbetade. Jag vågade inte släppa, eftersom jag inte visste vad som då skulle hända, jag var ju inte van. Det kanske skulle bli fritt fall för mig. Jag var så rädd. Din tanke är väldigt klok. Och den dagen kommer nog, kanske snart, när även hon får se att jag är mänsklig. Vi var på restaurang med 7 åringen i förrgår, hon satt mitt emot mig och tittar på mig, så säger hon - mormor, är du väldigt, väldigt trött, jag ser det på dig. Då är det väldigt, väldigt nära. Men kan kan ju hålla mig tills vi är på hemmaplan :-)
Anna, din tanke är inte alls dum! Tack!
Kram
Kanonfina dagar - med din fantastiska familj! :-) Kanonfin föresats inför 2015 och resten av livet; klart du inte kan lämna någon eller något åt sitt öde! Kanonfina läkaren trollar fram nya gifter som håller oönskad vävnad i schack och får dom att skrumpna och förtvina till damm! För du hör ju hemma här - Marie! I ditt liv! . . . Vet du Marie, en tanke, men det är min tanke och du får gärna tycka den är hur dum som helst! Men, skulle det verkligen göra något om du skulle "råka" fälla tårar när du och storprinsessan har "djupsnack". Tänker liksom att det till och med kan "legalisera" hennes sorg/tankar om/att du känner så mycket - att du gråter. Att det liksom lite är som att barn inte ska följa med på begravningar för att inte behöva se vuxna människor gråta. Men är det inte lite fint att barnen vet att vi också gråter. Och kanske "legaliserar" barnets tårar. Bara en tanke. . . Jag tycker inte det är "tappert" att inte gråta. Jag tycker det är tappert - att visa sina känslor. Dessa ord kom just från gammal förtappad kvinna som gråter tsunamifloder - av/vid minsta Walt Disney-snutt. . . Kram/Anna