Är med ord med flera innebörder. Många får jobbångest när dom ska tillbaka till jobbet efter en lång härlig ledighet. Jag får jobbångest av att inte få gå tillbaka till jobbet :-( 

I måndags var jag på min taktila massage igen. En timme i himmelriket. Efter det åkte jag till jobbet, hade lovat att lämna av mina armband där. Då slår jobbångesten till som en spark i magen. JAG VILL TILLBAKA. NU! Att sitta i ett rum med mina kollegor och prata, och skratta är fantastiskt, och jag mår bra i hela kroppen. Jösses vad jag saknar dom. På vägen hem kom tårarna, jag vill också vara med. Lämnade över nya lappen med sjukskrivning till chefen. Sjukskriven maj ut. Kändes inte bra. 

Fick en ny idé av min chef. Att göra makram'e armband för män, alltså i mycket tjockare tråd. Nu djäklar, har jag inhandlat flaggstångslina, den tror jag kan bli bra. Ska provgöra en idag :-D 

Igår var det dax för en tur till Eskilstuna igen. Den här gången för att träffa en kurator. Bara för att. En oerhört trevlig kvinna. Vi pratade om allt och inget. Hon ville veta från början till nu, hur min familj tar hand om mig, hon blev förvånad hur väl dom tar hand om mig, tex att det varje morgon står en kaffebricka på sängen och väntar på mig. Hur jag mår på dagarna, hur jag tog beskedet att jag faktiskt aldrig kommer att bli bra igen. Jag berättade att jag i början var iskall, låtsades som inget, släppte aldrig kontrollen för att gråta, allt det för att jag var livrädd för hur jag då skulle reagera, så väl kände jag inte mig själv. Tänk om det skulle bli fritt fall och jag helt tappade kontrollen över mig själv. Hualigen så hemskt. 

Men att jag nu lärt mig att visa känslor, att jag gråter minst en skvätt varje dag. Inte inför andra, men jag bryr mig inte längre om att min familj ser mig böla och snora. Fan, jag har ju all anledning att göra det. Jag vet ju ingenting om min framtid, inte ens en månad framåt.

Just därför, har jag nu bokat en resa till Turkiet. Jag kan ju inte gå och vänta på vad som ska ske. Elin har så rätt när hon säger att man numera tänker på ett annat sätt - vänta inte, utan gör istället. Man vet aldrig vad som kan hända, det gäller alla. 

Alltså åker vi hela tjocka familjen, 12 personer, på en vecka semester. Göran och jag delar boende med Lilla Familjen. Han har helt rätt när han säger, ska vi nu åka med knoddarna, ja då ska vi njuta av dom hela tiden, så mycket som möjligt. På morgonen känner jag att, nej, det kommer inte att gå, jag är ju helt trasig på mornarna. På eftermiddagen känner jag att, johodå, det här kommer att gå superbra. 

Underbart att ha något att se fram emot. Längtar :-P 

Tyvärr så kommer vi att sakna Lillebror, men han är lycklig där han är. Dom har tillslut lycktas  hitta ett boende. Litet och dyrt =-O Nu ska han bara fixa jobb och ta körkort. Han kommer att fixa båda, han är en person som det bara löser sig för, han är inte rädd för att ta tag i saker och ting.

Igår hade jag kontakt med en tjej som även hon har malignt melanom, och äter samma medicin som jag gör. Men hon har tumörer på andra ställen. Hon hade fått ersättning från både AFA och Folksam, varför lyckas inte jag hitta någon som betalar ut försäkring till mig? Tack och lov så lovade Yvonne på jobbet att forska lite åt mig, kolla upp facket osv. Tack snälla Yvonne!

Idag börjar vattengymnastiken, ska bli härligt, det är jag, ett gäng äldre damer, och en man. 

Häromdagen hade maken och jag ert samtal ang mig och min sjukdom, vi har inte det så ofta, varken jag eller han orkar älta och prata om den jämt och ständigt. Den finns ju där hela tiden, och ingenting blir bättre av att tjata om den. Vi kommer ju liksom inte undan den. Jag är inte så mycket för att prata om hur jag känner och mår, eftersom han läser min blogg så ser han det mesta här. För jag har lättare att skriva än för att prata. 

Nåväl, vi kom fram till att ibland behöver jag nog berätta lite mer för honom, han trodde nog att jag mår bättre än vad jag eg gör. Fast jag mår för det mesta helt ok. Men tex på natten när jag ska på toa så har jag så ont i kroppen att jag får hålla mig i väggen för att ta mig fram, han tycker jag ska väcka honom så han kan hjälpa mig. No way! Aldrig i livet. Kan själv! Eller att jag är så trasig i kroppen på morgonen att jag knappt kan vända mig, och att jag måste ta värktabletter innan jag kommer ur sängen för att börja min dag. Sånt kan vara bra för honom att veta kom vi fram till.  :-[ Så, ok, jag ska skärpa mig, jag ska prata lite mer med min man, men kommer fortfarande inte att tugga om det varje dag. Det blir ingenting bättre av! 

Tillslut måste jag bara berätta om knäppa mig och knäppa katten Julia. Numer när jag går och lägger mig så tar jag med mig 2 glas vatten till sängbordet. Ett glas till mig, och ett glas till henne. Mitt glas lägger jag en tjock bok över. Gör jag inte det, och glömt hennes glas så puttar hon bort boken och dricker ur mitt glas. Ärligt, jag har ingen lust längre att dela vattenglas med henne. Hon äter faktiskt råttor >:o Jäk.