Dag 394. Skönhetssömn
Undrar om skönhetssömn har någon slags gräns, om man går över den gränsen så blir det tvärtom?
Har just vaknat efter 12 timmars sömn. Ser ut som ett vrak? Jag måste ha överskridit gränsen. Fan
Jag förstår inte riktigt, är så ända in i bängen trött. Men som vanligt antar jag att kroppen tar vad kroppen behöver.
Igår var jag förbi min pärla Gun och hämtade ett antal beställningar på armband. Sen vidare till skolan och hämtade PidiPhu. Ibland ställer jag till det för mig själv, jag lånar ut min bil. Med glädje till dottern för att förenkla deras tillvaro. Men då står jag ibland utan bil när jag behöver den. Då går jag till grannen och lånar deras. Sådana grannar växer inte på träd
Planen var först biblioteket. Det är stort. Hon har ju eget lånekort och är oerhört noga med att lämna tillbaka böckerna och låna nya böcker. Tog en snabb sväng förbi Röda Korset. Där var det 2 st män som fångade min uppmärksamhet, direkt. Jag hade min väska öppen, plånboken syntes. Jag visste om det. Körde en test. Gick till skåpet med smycken, ställde väskan bredvid mig. Genast blev en av männen väldigt intresserad av smyckena i skåpet. Ställde sig på den sidan där jag hade väskan och hände över mig. Jag satte mig på huk och sköt in min väska under mig, under kappan. Fanskapet insåg att det var kört att komma åt den och gav upp. Undrar hur mycket dom fick med sig på vägen ut därifrån. Helst hade jag velat stanna för att spana in männen lite bättre för att kanske komma på dom. Vågade inte eftersom jag hade barnbarnet med mig. Satan vilket liv jag hade kunna ställa till då.
Eftersom jag inte är som tidningen, alltså livrädd att lämna ut signalement, och inte skriva mer än att det var 2 män, mellan 20-98 år, iklädda byxor. Så kan jag tala om att det var 2 män, troligen i 30 årsåldern, afrikaner eller liknande, dom var hursomhelst svarta. Dom var människor som syntes i mängden.
Vi for vidare till lekparken vid björkvägen. Supertrist där, så vi åkte istället ner till lekparken vid visholmen. Där finnas kompisar för både Ida och mig.
Fick ett låååångt meddelande från sonen. Som vanligt började tårarna spruta på mig. Jag gick undan lite för att inte Ida skulle se mig. Han är lycklig med sin flickvän. Han har det både bra och dåligt. Svårt att få jobb. Kommer hem till vintern. Så ser planerna ut just nu. Kan säkert ändras. Även om tårarna rinner i floder så är det Lycka med stort L varje gång det kommer ett meddelande.
Lämnade av min Sessa, sådär i smyg, vill inte att LillSessan ska se mig, för hon är sjuk, och då vill jag inte träffa henne. Åkte hem, satte mig i min goa fåtölj och gjorde ett armband. Orkade inte mer utan gick upp och kröp ner i sängen. Vet att jag surrade med Göran i morse, vet inte vad jag sa. Men jag tror han fick i mig mina tabletter för dom låg inte kvar när jag tillslut vaknade.
Nej, nu måste jag kliva upp. Gubben kommer hem och äter lunch om några minuter, kan inte vara kvar i sängen då!
Föregående inlägg: Dag 392. Nemen, lever du än?
Nästa inlägg: Dag 396. Borttappad dag. Igen
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar