Och jag gör ingenting. Nästan. Febern hänger kvar. Någon dag är jag feberfri och tror att NU är jag "frisk" för att nästa dag vakna upp med feber igen. Tröstlöst. Tråkigt. Deprimerande. Gråtmild. 

En dag satt jag i min fåtölj och läste, maken satt i fåtöljen mitt emot. Så säger han: vad vacker du är! En vanligt människa skulle då le och svara tack  :-D Vad gör jag? Börjar gråta :'( Han kunde ju inte veta att det var exakt det jag behövde höra just då. Jag hade ju precis passerat spegeln och undrat vem fan det var jag såg. Jag såg en person som var blek och såg emlig ut. Helt förfärlig faktiskt. 

Jag pratade med syster Marie igår, men det är bara att hålla ut. Men jag har så ont bakom mitt vänstra öga, har haft nu dryga månaden. Självklart inbillar jag mig att det är en tumör som sitter och klämmer. Måste tänka om, det är förmodligen bihålan som är full med virus. 

Igår skulle vi till Stockholm, Melanomföreningen hade ett möte där som vi ville vara med på. Tänkte då att vi åker tidigt så kan vi strosa runt på stan en sväng. Not. Eftersom jag hade feber så åkte vi lagom för att hinna till mötet. 

Intressant. Först var det en sjukgymnast som berättade om lymfarna och dess system. Jag hade faktiskt ingen aning om att vi har ca 1000 lymfar i kroppen. När man sen börjar bråka med dessa och plocka bort en massa för att kontrollera om dessa innehåller cancer kan man få lymfödem. Det blir stopp i systemet och arm eller ben som är närmast stället där lymfarna tagits bort har då en tendens att fördubbla sin storlek. 

Efter det var det en kvinna där och berättade sin Melanom historia. Hon hade testat dom flesta behandlingarna som finns, men just den som jag har klarade hon inte av utan var tvungen att avbryta. Hon är med i en studie på KS så hon får nu en behandling som vi andra inte kan få än.  

Hon berättade om att tänka positivt när man ramlar ner i dessa djupa hål som man ramlar ner i då och då. Hur man kravlar sig upp igen. Hon sa något som jag redan vet, hur otroligt viktigt det är att ha nära och kära omkring sig som bara finns där hela tiden. Som är det bästa stödet man kan ha. Även när man inte är sprudlande glad, vilket man sannerligen inte är alla dagar. Ibland inte ens några dagar. 

När hon hade det som djävligast, hon hade dessutom metastaser i hjärnan, då, ja då lämnar hennes man henne. Han orkade inte längre? HAN orkade INTE längre. Stackars krake. Eller rättare sagt, fy fan vilken råtta! Där stod hon med 2 barn och var dödssjuk. 

Hon har skrivit en bok om hela hennes historia som jag nu håller på att läsa.

I lördags var det födelsedagskalas igen. Utan mig. Jag hade ju som vanligt feber och då får man stanna hemma. Det gör ont. Jag vill ju också vara med och träffa våra vänner. Att få annat att tänka på och skratta gott en hel kväll. Istället fick jag sitta hemma och tycka synd om mig själv >:o 

Idag är jag faktiskt feberfri. Jag ska ut i trädgården och kratta. Inte kratta mig sönder och samman utan lite lagom till att börja med ;-)