Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Jag tycker mig känna mig som en människa igen. Ivarjefall del av. Det känns konstigt, jag tror jag mår bra igen. 

Men varje morgon jag vaknar upp känner jag att, nej, en resa till Turkiet kommer jag inte att klara av. Inte en chans. På kvällen känner jag att, jodå, det kommer att gå så bra. Göran och jag delar ju lägenhet med min lilla familj. Det innebär att jag kommer att bli den ständige barnvakten på kvällen. Jag lägger mig samtidigt som barnen, så då kan föräldrarna får följa med dom andra vuxna för att att slappna av utan barn en stund. Bara sitta och vuxenprata. Det har jag gjort i så många år nu så det unnar jag mina småbarnsföräldrar att göra. Nu finns jag där för barnbarnen. Passar mig perfekt. 

För några dagar sedan fick jag besök av en energitjuv. Det är en person jag träffar ibland men som helt enkelt suger musten ur mig. Dom flesta energitjuvar har jag valt bort, men det är inte alla som det fungerar med. Jag blir på dåligt humör redan en timme innan. Jag blir otrevlig och sur. Efter besöket måste jag gå och lägga mig en stund och bara ladda om batterierna, med ett fruktansvärt dåligt samvete.

Jag är sjuk. Jag vet att jag är sjuk. Jag vet att jag står med ena foten i graven. MEN jag vill inte prata sjukdomar. Jag accepterar inte min sjukdom. Jag ska bli sjukdomsfri. Därför vill jag inte älta varken min eller andras sjukdomar. Vill inte. Vägrar. Det drar ner mig. Det innebär att jag ramlar ner i det där stora svarta hålet och måste kravla mig upp igen, det är jobbigt, för kanterna rasar när jag klättrar upp. Visst, ibland måste jag dra en snabbversion av läget. Det är helt ok. Nu ska ingen bli rädd för att fråga hur jag mår! Det är en helt annan sak! Det är omtanke. Dessutom skriver jag av mig det mesta här så slipper jag prata  

Idag mår jag bra. Fått kaffe på sängen av maken. Nu ska jag försöka hålla mig undan folk som är förkylda, antar att jag är extra känslig när jag äntligen efter 5 veckor så sakteliga frisknar till. 

Ska försöka träffa så lite folk som möjligt nu innan påsk. För på påskafton har vi som alltid släktträff här hos oss. Det får bli som det blir, alla hjälps åt både med mat, disk och allt annat. Alla vet ju läget, och jag har möjlighet att gå undan och lägga mig en stund om det blir för mycket. Känns helt ok