Jag skrev lite felformulerat igår. Har ändrat lite. Jag menar absolut inte att jag inte vill höra mina vänner berätta om dom inte mår bra, och jag berättar givetvis för mina vänner hur jag mår.

MEN sen finns det den sortens personer vars största intresse är sina sjukdomar, eller sjukdomar i allmänhet. Där tar mitt intresse slut. Jag orkar inte lyssna. Jag blir tom på energi >:o 

Speciellt som i detta fallet när det är en person, visserligen en vän, men tillhör inte närmaste kretsen. En person som troligen har alldeles för mycket tid för att känna efter. För mycket tid att leta efter aj. Men en person som jag ändå tycker mycket om. 

Jag har för mig att det var Astrid Lindgren som när hon ringde sin syster började med att säga " döden, döden, döden" så var dom klara med alla krämpor och elände. 

Jag som inte alltid är så mycket för att prata, skriver istället av mig här. Men det gör jag bara för att jag har en obotlig sjukdom, en ovanlig sjukdom. En sjukdom som ett fåtal än så länge har, men en sjukdom som fler och fler får. Tyvärr. 

Jag har fått väldigt mycket positiv respons på bloggen av personer som har samma sjukdom, ofta sådana som just fått besked och ger sig ut på nätet och letar. På gott och på ont. Hittar man fel sak på nätet kan man bli fullkomligt skräckslagen, och börjar omgående skriva "vita arkivet" Därför kan det vara bra att fråga någon som faktiskt står mitt uppe i skiten. Fråga om hur det började, hur man går till väga, vad som kommer att hända, vilka behandlingar som finns, vilka biverkningar får man. Det finns miljoner frågor. Jag kan svara på några. Men "vita arkivet" borde vi alla skriva.

Min sjukdom tar stor plats i våra liv, alldeles för stor. Därför försöker jag knuffa undan den så gott det går. Med olika resultat olika dagar. 

Vi försöker planera för framtiden, men jag blir rädd. Men jag vet att jag måste göra det. Igår kväll pratade vi om sommarens semester. Vandra i alperna  :-D Kanske inte riktigt något för mig, men Göran älskar att kuta runt i bergen. Jag kan kan gå småsträckor, och hitta på annat. Inga problem! Hur rädd jag än blir så bara måste jag planera. Måste. 

Speciellt med tanke på att jag tänker bli sjukdomsfri!

Igår var vi i Eskilstuna och lyssnade på Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Herreejösses vad bra. Dom var klockrena.

Nu ska jag göra mig iordning för att träffa min kurator. Ännu en resa till Eskilstuna. Min bil går på autopilot dit numera.

Somnade som en prinsessa igår efter att ha fått ett långt meddelande från sonen. Han låter glad, harmonisk och lycklig. Har fått jobb på en helt nyöppnad krog och har jobbat varje dag sedan öppningen. Trivs som fisken i vattnet. Dessutom så ramlar pengarna äntligen in. Men jag visste det. För det löser sig alltid för den grabben. Kan bero på att han är supersocial och inte är rädd för att fråga. 

Är mina barn glada, då är jag glad. Är mina barn lyckliga, då är jag lycklig! Osv