........ och föll.


Ner i ett stort svart hål som jag inte visste fanns. Jag tog mig inte upp.

Ångesten jag hade tog överhand. Efter min massage i måndags sov jag hela resten av dagen och natten. Dagen efter grät jag tills det var dax att krypa ner i röntgenmaskinen. Då lyckades jag bita ihop en timme. Tillbaka i bilen kom tårarna igen och jag grät tills min syster kom och hälsade på, bästa syrran hade mat med sig. Jag lyckades skärpa mig under tiden hon var här, sen var det dax igen. Hela natten gick jag upp och ner, kunde inte sova, ångesten bara slet i mig. Jag var fullkomligt livrädd. :'( 

Jag vill inte dö. Alla negativa tankar man kan tänka sig sköljde över mig. Vad kommer att hända med mig när medicinerna inte fungerar längre? Hur sjuk kommer jag att bli? Kommer jag att kunna följa med min stora härliga familj till Turkiet? Mina barnbarn? Jag kan inte lämna dom, det finns inte i min värld. Det fanns ingen ände på tankarna.

Dagen efter var min "RUT" här. Innan hon dök upp tog jag en lång promenad, ville inte träffa någon. Resten av dagen tillbringade jag sovandes på våran inglasade uteplats. Blev rekommenderad att ta några piller jag har för att lindra ångesten, för det är inte bra för varken kroppen eller knoppen att dra med den. 

På kvällen hade jag lyckats få grepp om kanten och krälat mig upp ur hålet. Sakta men säkert började jag bli mig själv igen. På kvällen fick vi besök av en god vän, jag tänkte vara med en stund och sen lägga mig. Men det var så uppiggande att träffa honom, det gjorde mig så gott, så jag blev nattuggla till 24 tiden och fick sen sova på natten.

Dagen efter var det torsdag. Lyckodag. Jag mådde bra igen. Hämtade IdiPidi, innan mellis var önskemålet denna gång. Hon berättade att vi först skulle till Präntaren för att äta mellis och sen till bibblan. När vi var klara där skulle vi hämta hennes syrra på dagis. Det är syskonkärlek det :-) åka och köpa glass, för att sen tillbringa en stund i lekparken. Så fick det bli!

När vi satt och åt mellis i Präntaren så talade IdiPidi om för mig att hon har väldigt dåligt med vårkläder. (Hennes mamma skrattade gott, och var av helt annan åsikt) Hon skulle nog behöva något. Skulle vi kanske kunna gå in på Kappahl för att titta en sväng? Jodå, vi gick in där och hon provade diverse toppar. Hittade en jättefin. Dessutom fanns det en klänning i samma tyg som skulle passa syrran. Hon hittade dessutom en klänning, men jag sa att jag kan bara köpa en sak var till er, mina pengar räcker inte till mera. Ok, inga problem.

När vi skildes för dagen frågade hon när jag får min lön? Tja, om några dagar svarade jag. Men mormor, då kanske vi kan köpa klänningen nästa torsdag då? Gullunge :-* 

Julia har fått sina fästingdroppar och är åter välkommen till sängen.