Kvällen innan dagen D tog jag på mig fullkontrollövermigsjälv kostymen. Bita ihop. Inte visa hur skräckslagen jag var. Inte gråta. Bara låtsas som ingenting. Det fungerade. 
På morgonen hämtade vi Elin och åkte iväg. Hon skulle prompt med, och jag vill gärna ha även henne med. Hon var nog lika orolig som vi andra, för jag trodde nog faktiskt att min behandling inte fungerade längre. Hade inga belägg för det. Bara trodde. Elin trodde nog också. 
Pratade och skrattade i bilen som ingenting. In och satte oss och väntade på doktor Andreas som tillslut kom och hämtade oss. Fick min vanliga kram. In på hans rum där jag berättade att jag var skräckslagen. Han tittade på mig och sa att det behöver jag inte alls vara. Han hade försökt ringa mig en vecka tidigare för att tala om att allt var lugnt. Men jag hade inte svarat. Kanske lika bra det, hade jag fått samtal från honom hade jag förmodligen dött på fläcken. Han såg genast att jag hade gått upp i vikt :-D bra, mycket bra. Tänk att få beröm för att man går upp i vikt  :-\ 
Ingen förändring på röntgenbilderna. Allt såg ut som förra gången. Ingenting bakom ögat fanns. Jag är lite ovanlig. Tafinlar brukar fungera ungefär 8 månader innan metastaserna kommit på ett sätt att strunta i tabletterna och börja växa och föröka sig. Jag har nu ätit dom i 1 år, och då på 75% dos. 

Nu ska jag vänta i 3 månader till nästa röntgen och besök. Jag tycker det är för lång tid, men det tycker inte Andreas. Eftersom jag gått upp i vikt och verkar må bra så kommer jag att känna om något händer i kroppen och kontaktar dom då. Sjukskriven september ut  :'( 

Han är mycket glad för att jag åker iväg på semester. Påpekade endast att jag ska ta det lite lugnt med solen. Mina dagar liggandes i solstol för att bli så brun som möjligt finns inte i min värld längre. Nu är det parasoll, solskyddsmedel och kläder som gäller, dessutom tankini. Jag får inte tag på den jag vill ha, dessutom inväntade jag faktiskt gårdagens svar, om det var någon mening med att köpa någon. Men nu har jag sådan tur att vännen Eva bor i Örebro, hon hoppar in och köper en åt mig, vet vilken jag vill ha och så skickar hon den till mig. Ibland ska man ha tur.

Jag ligger fortfarande i sängen. Har grymt ont i kroppen idag. Förmodligen spänningen som släppt. Fötterna djäklas och jag går återigen på glasskärvor  >:o 
Dags att kliva upp, har en massa samtal att ringa. Tex till trygg Hansa >:o som inte direkt är mitt favoritföretag. Blä

Sammanfattning: igår fick jag bästa födelsedagspresenten :-*