Sa min doktor Andreas till mig. Krasst antar jag att han menar innan det är för sent. 

Sagt och gjort. Elin skötte allt. Jag bara hängde på. Skönt, faktiskt, att för en gång skull inte vara reseledaren. Det enda jag behövde göra var att vara med och betala. Lyxhotell i Incekum, Turkiet. All inclusive, helt underbart när det är små barn med på resan. Enda smolket i bägaren är att ryssarna även tagit över detta ställe. Det är det enda folkslag som fullkomligt saknar skam i kroppen. Ett ex, en stor, överfetdam fyller en skål med lökringar. Ok. Dom kommer att rymmas i hennes kropp. MEN så stoppar hon hela skålen i sin väska??? Dom skulle hon endast ha till kvälls snacks. Så många av detta ryska släkte som stoppade mat i väskan? Ärligt! Jag var helt chockad =-O 

Nåväl. Det slutade med ett gäng på 12 personer, 4 generationer som drog på semester/rekreation.

Första 2 dagarna fick jag svassa runt och bada i min nya tankini. Så otroligt fin. Dagarna började som vanligt, Göran hjälpte mig att ta mina giftpiller och så somnade jag om. Resten av gänget gick ner och åt frukost, jag fick snällt stanna i sängen till min kropp började fungera. 

Sen kom febern krypande. Jag låg på en solstol under ett parasoll medan resten av gänget, mest yngre generationen började få simhud. 

Febern fortsatte stiga och jag fick snällt ta mig en sväng till doktorn. Han hörde något i ena lungan som han inte borde höra, inte ville höra. Fick en dunderkur med antibiotika, sen fick jag sitta med en kåpa över mun och nos i 30 minuter för att få andningen att fungera lite bättre. Tillbaka på kvällen igen för att få andningshjälp igen. 

I morse vaknade jag helt övertygad om att taket hade rasat ner över mig. Ont. Överallt. Inte en fläck på kroppen som inte blivit misshandlad. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag kan garantera att jag vet hur det känns att bli det. Dessutom hade den djävla febern stigit till 39.5.  :'( 

Jaha, bara att bryta behandlingen alltså. Det gör mig verkligen riktigt förtvivlad. Jag vill inte bryta den. Är helt enkelt livrädd för att bryta den. Tänk om mina metastaser och tumörer får tokspel om dom inte behöver slåss? Tänk om......

Klockan 10 satt vraket med febern hos doktorn igen för att på nytt få andningshjälp. Släpade mig upp till rummet, hängde upp "stör ej" skylten, och kastade mig i sängen och somnade. Någongång kom Göran med en skål yoghurt till mig. Måste ha ätit upp innehållet vid tillfälle, för skålen var tom när jag vaknade till ordentligt. 

Just idag skulle Göran och jag gå på Hamam som är helt fantastiskt ljuvligt. Men inte da, inte jag inte, jag är inte det minsta bitter. Min pappa fick ta min plats, det gör mig glad. Han  har aldrig fått uppleva en Hamam. Genast känns det bättre  :-D 

Resten av eftermiddagen, medan stora hela härliga familjen var vid poolen, då låg jag och sov på rummet. Igen. Pratade även med onkologen i Eskilstuna, jag ska dit på fredag, direkt på morgonen. Behövs troligen en röntgen. Lunchen hoppade jag över. Grannfamiljerna kom från poolen/stranden för att iordningställa sig till middagen och jag fick återigen släpa mig till doktorn för att få en bättre ansiktsfärg =-O genom andningshjälpen :-( 

Tja, vad säger man, det blev en annorlunda semestervecka. Fast härlig. Dessutom en inte helt oväntad komplikation. Jag visste ju att det kunde hända. Även om hoppet fanns. 

Sova. Återkommer!