I onsdags kom Göran hem från jobbet. Gick upp i sängen för att vila en stund. Somnade. Så hör han hur jag kommer hem, slår igen dörren, trampar runt i köket, går upp för trappen, in i sovrummet. Han känner hur jag står och tittar på honom, tror väl att jag ska komma fram och ge en puss. Men jag vänder och går ner för trappen igen. Ok, hon ska nog sätta på kaffe och komma upp med. Efter en stund undrar var jag tog vägen. Han går ner och ser att jag är visst inte hemma, det står ingen bil på gården. Dörrarna är låsta. 

Jag var inte hemma. För jag var i stan. Då ringer jag honom, för jag vill att han ska komma och hämta mig, jag har ingen bil. Tja, vad säger man? Överlåter det till var och en. Jag har varit med om mycket konstigt i vårat gamla hus, så även min son, men aldrig Göran. Tidigare.  

Jag har flera dagar mått ganska bra. Känt mig harmonisk. Pysslat i trädgården, har lärt mig att pyssla lagom så det inte straffar sig. Badat i tunnan flera gånger, har tidigare inte känt någon lust till det alls. 

Men idag har jag mest sovit. Sov länge. Pysslade i trädgården. Somnade i stolen på verandan när jag vilade och jobbade på armband. Pysslade lite i trädgården igen. Satte mig i en skön stol utanför köksfönstret. Somnade. Göran kom hem, pratade lite, grannarna skulle komma över halv 7. Somnade om. Vaknade ute i duggregnet, men jag var inlindad i filt så jag hade det gott, men klockan var halv 6, panik. Men herregud, jag har sovit mer än jag varit vaken idag? Fattar ingenting?

Just nu gör jag makram'e armband och fotlänkar med miracle pärlor som blir självlysande i vissa ljus. Superhäftiga 

 

Jag var åtminstone pigg och vaken när vi umgicks med grannarna, Tina och jag har så mycket att prata om så tiden bara rusar iväg. Middag hos oss så avslutade vi med kaffe, glass och jordgubbar hos dom. Nöjd och belåten ska jag nu krypa ner i sängen och........ somna om igen.