Åkte till min härliga doktor Andreas. Han klämde och kände. Men fann inget nytt. Det onda sitter liksom längre in. Jag undrade om det kunde vara kattbettet jag fick för en månad sedan som kanske gett mig någon infektion. Den köpte han inte. Nåväl, han fixade en ny röntgentid, inom en vecka. 

Trodde han ja :-\ 

Igår ringde dom från röntgen och hade en tid på em som någon hade avbokat. Annars fanns inga tider förrän i augusti? =-O 

Ok, vad gör jag, givetvis vill jag ha den tiden, inget snack om saken, men, jag har Ida hos mig. Inga problem säger sköterskan, henne tar jag hand om :-D 

Så Ida packade väska med riskakor och en dricka, pennor och block. Så drog vi mot röntgen. När det var min tur ringde dom efter den underbara sköterskan Ingrid som kom och tog hand om Ida. Jag vågar inte och vägrar att lämna henne ensam i väntrummet, det finns alldeles för många knäppgökar som smyger runt på det sjukhuset. Röntgen går ganska snabbt att göra. In med kontrast som ger en häftig känsla. Håll andan, andas igen, andas in, håll andan, andas igen. Klart. 

När röntgen var klar var det brådis in på toan igen. Att dricka 2 liter vatten på en timme sätter sina spår. Jag hörde genom dörren hur Ida underhöll och pratade med alla i väntrummet. När jag var klar och försökte få med henne, då visste hon vad alla hette och diverse övrigt. Hon är så social så jag fick slita med mig henne.

Ida hade berättat för sköterskan att vi skulle leta efter en lekpark så hon rekommenderade oss att åka till Lilla stadsmuseet. Så blev det och där blev vi ett par timmar. 

Ja, så nu är det bara väntan, och ångesten som följer väntan i bakhasorna. 

"Pratade" med sonen och berättade om röntgen och ångesten, jag har lovat att alltid hålla honom uppdaterad. Svaret blev att vänta på ett bra besked behöver man inte ha ångest för :-* Han gör mig lugn. Han gör mig harmoniskt och glad. När han säger att det är lugnt, då taggar jag ner :-D 

Ida och jag åkte hem och gjorde hemmagjord pizza med Göran. Jösses så god den blev. Litet barnbarn och jag kröp sedan ner i sängen och slocknade som utblåsta ljus. 

I eftermiddag är det dax för återlämning av IdiPidi. Tiden går så fort när jag har henne och jag får sällan tid att grubbla på mig och mitt :-* Det är underbart att kunna hjälpa till, för hon vill inte till fritids, har inga av sina kompisar där. Nu är det bara 2 veckor kvar tills hon får semester. Hon är ju liksom inte till besvär, tvärtom, hon är till stor hjälp! 

Tack för att jag får ha henne!