Söndag och jag vaknar fortfarande upp med feber. Inte så mycket, men ca 38. Inte så att jag är sängliggandes men tillräckligt för att ta på krafterna. 

Jag har fått många förfrågningar hur jag orkar? Orkar? Jag har inget val! Jo, jag skulle kunna krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och ge upp. Men, nej, det är inte min melodi. Herrejösses, jag är överlycklig att min behandling fortfarande fungerar, alla dessa minuspunkter tar jag så gärna. Det finns en sak som är både på gott och ont. Det syns inte att jag är sjuk. Jag har inte tappat håret, tar jag kontinuerligt mina piller så kan jag nästan röra mig som andra människor, lite saktare bara. Jag är fruktansvärt trött, men jag kan gå undan och vila, dessutom sover jag ju 11 timmar per dygn. Jag har tappat en massa vikt, så pass att jag inte får gå ner mer, därför väger dom mig vid varje besök på onkologen och tvingar mig att dricka en massa näringsdrycker. Det går att dölja genom att klä sig rätt. Men det innebär att en del har svårt att förstå att jag inte alltid orkar eller tackar nej till vissa saker. 

Något jag däremot inte kan är att jobba! Av många orsaker. 

Vad onkologen håller på med just nu förstår jag inte. Den 24 aug var jag på senaste besöket där. Skulle då få en journalkopia på dagens besök eftersom Stygg Hansa kräver in det. Idag är det den 13 sept och jag har fortfarande inte fått den, trots flera påstötningar. Jo, dom ringde faktiskt och sa att nu låg journalen i receptionen, hämtade de, det var hela min journal, MEN inte senaste besöket. Det var fortfarande inte inskrivet? Lite läskigt tycker jag. Att det tar sådan tid att skriva in. Tänk om jag blir sjuk och det står något viktigt från senaste besöket, men det finns inte med att läsa för den läkaren. 

Igår gjorde jag något som gav mig så dåligt samvete så tårarna :'( kom och gick hela eftermiddagen. En sak som gör att jag förstår att jag inte är mig själv. 

Jag blev arg och skrek på tjejerna??? JAG skrek åt mina Prinsessor >:o JAG som fullkomligt avskyr när folk skriker åt sina barn. Jag tror aldrig jag har skrikit åt mina egna barn ens. Man behöver aldrig skrika åt sina barn om inte en olycka är på väg att hända. Då kan man skrika, då reagerar dom. Det gör dom inte om dom är vana med gap och skrik. 

Jag tappade tålamodet =-O Vi satt i bilen och tjejerna var på dåligt humör och retades med varandra hela tiden. Dom hade en burk med Loka som dom skulle dela på, så fort den ena drack, skrek den andra och vise versa för att den andra inte skulle få för mycket. Då skrek jag GE MIG BURKEN NU! Tvärtyst. Dom har aldrig hört mig skrika. Jag fick burken och hällde upp hälften i en mugg och gav tillbaka. 

Herregud så dåligt jag mådde sen. Så fruktansvärt onödigt av mig. Låter förmodligen skitlöjligt, men det är inte jag som gör så. Hade det varit vanliga Marie hade jag stannat bilen, bett att få burken och delat upp innehållet. Istället så skrek jag åt dom. Det fick jag lida för hela eftermiddagen sen. Skämdes som en hund :-[ 

Vi som hade haft en sådan underbar förmiddag och så slutade den så tokigt :-\ 

Idag är det söndag. Vilodag :-D