Nix! Himlen får faktiskt vänta!

Det har nu gått 2 år sedan sköterskan kände min tumör i armhålan. Det var i november 2013. Som hon trodde var ärrvävnad, och friskförklarade mig. 

Jag lever fortfarande och det är jag oerhört tacksam för. Prognosen för spridd malignt melanom är verkligen urusel. Tyvärr så läste både Göran och jag på en hel del om sjukdomen. Då trodde vi att kanske 1 år var vad jag hade kvar. 

Först gällde det att jag hade rätt gen för att kunna behandlas, ca 50% har den! Jag var en av dessa. Utav dessa 50% är det ca 50% som behandlingen fungerar på. Jag var en av dessa. Behandlingen fungerar ca 8 månader innan man blir immun mot den. På mig har den fungerat 19 månader  och gör fortfarande. 

Den dagen jag blir immun, om jag blir, jag verkar vara ett medicinskt under. Då får jag en ny behandling som heter PD1. Den fungerar på ca 30% av patienterna. Jag förutsätter att jag är en av dessa. 

I veckan fick vi ett roligt men märkligt besök. Det finns en man i Skåne som mailar med mig. Tyvärr samma skitsjukdom. Av en slump har han sin son i Strängnäs  Nu var han och frugan och hälsade på sonen, så hela gänget kom hit och fikade. Att få ett ansikte på en person man inte känner, men ändå känner var riktigt kul. Det var ett härligt gäng. Vi hade nog kunnat sitta och prata hela kvällen. Dessutom bor hans barnbarn i Australien, i samma stad som Nicke. Ibland är världen så liten, så liten. 

I torsdags hämtade jag min Lilla Prinsessa själv. Stora Prinsessan kunde inte vara med.  Vi gick på fik, sen shoppade vi lite, det fick räcka tyckte trollet. På fredagen hämtade jag StorSessan efter skolan, hon hade bestämt att hon skulle sova hos oss. Hon blev kvar till söndag em. 

Jag lämnade av Ida, åkte hem, tog på mig stövlarna, tog en promenad och fick ett bryt. Kände att det var på G så jag passade på att skynda mig ut. Göran hann se att jag inte mådde bra så efter ett tag kom han efter. Dom mörka tankarna hade tagit över.   

* Mina barnbarn, vad gör jag den dagen jag inte orkar ha en prinsessa en hel helg? Den stora Prinsessan är inte besvärlig att ha, hon hjälper mig mest hela tiden och det viktigaste, hon får mig att skratta så där hysteriskt gott .

* tänk om Göran kanske tycker att jag är med IdiPidi för mycket? När hon är här, ja då är det bara hon som gäller. Vi har en massa rutiner för oss. En är att vi avslutar kvällen med att krypa ner i sängen, då kan klockan vara 19.30. Hon ser ett avsnitt på en serie och jag läser tidningen, på varsin padda. Sen släcker vi. Jag lägger mig med ryggen mot henne och hon ligger och trasslar i mina lockar tills hon somnar. 

-Där hade jag fel, det som gör mig glad, gör Göran glad. Han ser hur gott jag mår tillsammans med min Ida. Dessutom är han lika glad i kidsen som jag är. 

* Jag skippar dom andra tankarna för denna gång. Dom är så jobbiga. Typ, vad händer den dagen då..........

Idag ska jag till Marie för att hämta ut nya tabletter, tömmas på blod och vägas in. På onsdag är det dax för besök hos doktor Antonio. Jag har satan ont i en kindknöl. När man är sjuk, då blir man uppenbarligen aningen hypokondrisk. Men å andra sidan måste jag vara uppmärksam på nya saker som dyker upp. Får ta upp det med honom. Dessutom blir jag lite orolig, nu när behandlingen har fungerat så längre, så skulle jag vilja att dom kortade ner tiden mellan röntgen till varannan månad. Det dagen det börjar röra på sig, då är det djävligt bråttom att sätta in nästa behandling. Då kan 1 månad vara 1 månad för mycket. 

Nej. Nog. Slut gnäll. Nu måste jag vända mina tankar. Mörka tankar tär både på kropp och själ. 

Idag ska jag se till att få till en tid med min fina granne T, bara för att prata, och prata. Hon gör mig gott