Göran och jag planerar en liten resa, bara vi 2. Det har varit lite väl mycket nu så det känns som att det skulle sitta fint.

Men så fort jag tänker tanken, eller ibland till och med hinner iväg. Då blir jag sjuk. Igår vaknade jag med huvudvärk, det är ovanligt. Men jag stoppade i mig piller och körde på som vanligt. Åt lunch med min bästa X svägerska Ylva, det gör gott för själen. På kvällen köpte vi hem pizza, jag fick tvinga i mig en fjärdedel. Sen somnade jag i soffan. Kl 19? Förflyttade mig till sängen istället. 

Vaknade i natt av huvudvärk, tog tabletter. Vaknade i morse med huvudvärk, flera tabletter. 38 i feber. Faaaaaan!

Eftersom vi funderar på resa så ringde jag till mammografienheten. Ville veta om jag skulle bli kallad eller inte, och i så fall när. Kvinnan i luren sa att egentligen får jag inte ta detta över telefonen. Jag förklarade att om jag hade knölar så var det akut. För om det var nya malignt melanom så betydde det att min behandling inte fungerade längre och att jag då måste byta behandling. Så jag kan inte kasta bort flera veckor. Ok.

Då måste jag säga att det ser inte grönt ut för dig =-O tack och lov hade jag stannat bilen när det ringde, för jag blev alldeles stel i hela kroppen, det måste vara 2 läkare som tittar på bilderna. Jag ska försöka få tag på en läkare som gör det så skickar vi ett brev hem till dig. NEJ, snälla du, kan ni inte ringa mig istället så att jag får en tid via telefonen. Ok, hon lovade det. Satt kvar i bilen en stund, tankarna for runt som en karusell i huvudet på mig.

Fortsatte hemåt, då ringer hemligt nummer igen. Hej det är.......... från mammografienheten, vi pratade just vid. Nu har jag fått tag på en läkare som tittat på dina bilder, och allt ser bra ut. Du kommer inte att bli kallad hit  :-D Vi hade pratat olika språk. När hon sa att det såg inte grönt ut så menade hon att mitt ärende inte var färdigbehandlad, en läkare till var tvungen att titta på bilderna. 

Ner som en pannkaka och upp som en sol. Tårarna rann hela vägen hem.

Annars är livet helt ok. Läser så många artiklar om min nästa behandling PD1 som verkar göra underverk. Flera personer som fått den har helt blivit av med sina tumörer/metastaser. Det ger mig hopp. Stort hopp.

Jag har haft Niklas och Lara här ute på landet ganska mycket. Men i söndags åkte Lara hem igen. Till andra sidan jordklotet. En kväll satt jag och sonen och pratade allvar. Många tårar skvätte den kvällen. Han vill flytta ner till Lara, men han vill inte lämna mig. Jag upplyste honom om att han måste leva sitt liv. Hans liv finns i Australien, inte här. Jag bad honom läsa en artikel om PD1, efter att ha gjort det så fick han en helt annan syn på mig och min sjukdom. Det är troligen inte så att jag kommer att dö om ett halvår. Jag kan med den behandlingen leva i mååååånga år till. Jag skulle bli oerhört ledsen om han stannar i Sverige när han har sitt liv i Australien. 

Självklart vill man helst inte ha sitt barn så långt bort som bara är möjligt. Men man får bara inte vara självisk, och det är ju så att mår mina barn bra, då mår jag bra.