Nix! Himlen får faktiskt vänta!

....... Att jag kan åka på semester utan att bli sjuk. Att jag kan åka på semester och njuta av den. Att jag kan åka på semester utan att stå i kontakt med onkologen   Vi fick ett ryck. Vi åker på semester. Vi hade ingen i somras. Nu när maken har sagt upp sig som bonde är vi lite friare med tider. Sagt och gjort. Vi tog en sista minuten med ett specifikt hotell. ALDRIG mer sista minuten utan att veta var vi hamnar. Från tanke till handling 4 dagar. Det blev Gran Canaria, Bahia Felice. Lugnt område, perfekt hotell. 2 rummare, 5 m från poolen och 20 till stranden, 15 m till Bamse   Vädret var helt perfekt.  

Vi började vår första dag med att umgås med med min svåger och svägerska som också var där på semester och bodde en bit ifrån. Härlig em. Inte så ofta vi träffas bara vi. 

Vi har ätit gott, jag har gått upp 4 kg  bara det är lycka. Vi har slappat, och vi har promenerat. Göran tog en dag med vandring i bergen med guide. Jag blev hemma den dagen. En man halkade, satte sig på benen, som då gick av. Helikopterambulans. Jag behöver inte så mycket spänning. 

Göran tittade ut en alldeles lagom sträcka för mig att gå. Han skulle gå ner i en krater och jag skulle gå runt. Perfekt. Först ca 700 m, han mätte ut sträckorna för mig. Sen en restaurang som jag kunde sätta mig på om jag behövde vila. Sen 700 m till, där skulle jag vika av vägen in på en annan. Bilen stod där och väntade. 

Under tiden jag går ringer Sector alarm. Det larmar hemma hos oss. Tyvärr hade jag glömt var i skallen jag lagt lösenordet, det innebar att jag fick inte veta vad som larmade. Jag bad tjejen att ringa tillbaka till mig om 2 MINUTER. Efter 2 minuter hade jag lösenordet, men tjejen ringer inte tillbaka förrän efter 23 minuter? 23 dj...a minuter, då berättar hon att brandlarmet går hos oss. Sen började kalabaliken med samtal hit och dit med grannar och världens bästa vän Janne som hade tömt asktunnan hos oss på morgonen. Han åkte dit. Tack gode Gud för det. OM det hade varit på riktigt, DÅ hade vårat hus brunnit ner redan när larmpersonalen tar 23 minuter på sig att ringa tillbaka. 

När larmet går skickas dessutom Securitas dit. Man kan undra varför. För dom kom inte förrän efter 1 1/2 timme. Då hade hela byn brunnit ner. Det här ska jag gå vidare med! Enligt min åsikt fungerar det inte spec bra, men det kostar en skaplig summa pengar varje månad. Vad betalar man för? 

Det här innebar att jag missade min avtagsväg och fortsatte gå. Serpentinvägar, efter serpentinvägar. Fy fan! Vägen var så smal att jag kunde knappt möta en buss, som dessutom inte kan köra saktare än 90. Ärligt så var jag rädd. Flera gånger tutchade bilarna min vattenflaska som jag hade i handen som livräddare. 

Tillslut var jag framme i en mindre stad? Vilken? Göran ringde, han hade 1 % kvar på mobilen. När jag går på "vägkanten" som inte ens är så bred att min ena fot får plats, stannar en blå bil. Vår hyrbil var ca blå. Han öppnar dörren, jag kastar in ryggsäcken och skall just sätta mig när jag ser att det är ju inte alls Göran som sitter där? Vafan? Hinner kasta mig ur bilen, får med mig ryggan innan gubbslemmet drar igen.   

Efter säker en timme lyckas tillslut Göran hitta mig. Jag hade inte gått 700+700 meter.  Jag hade gått det många gånger om. När vi tillslut kom hem tvättade jag mina fötter i kallt vatten och smorde in dom. La mig med fötterna i högläge. Där blev jag liggandes. Idag, 4 dagar senare har jag fortfarande så svårt att gå. Dels är fötterna trasiga, men även vaderna eftersom jag gick och spände dom hela tiden i nedförsbacke. 

Elin tycker att Göran ska sätta en sökare på mig, så han lättare hittar mig. Eller alternativt, inte släppa ut mig på egen hand  

Jag köpte armband med vulkanstenar som jag klippte sönder och gjorde nya. Självklart hade jag mina armbandsverktyg med mig.  

Nu är vi tillbaka i verkligheten. Jag ska hämta min IdiPidi efter skolan. Hon ska sova här. Har hon bestämt