Nix! Himlen får faktiskt vänta!

I måndags höll jag på att rensa och plocka ihop kläder och badlakan som vi inte använder längre. Jag skänker allt till Tolv Korgar. Tolv Korgar drivs av Pingstkyrkan tror jag. Det är det stället som jag tror mest på, jag tror verkligen att varje krona går till bättre behövande. Det finns inga höga chefer som plockar åt sig hälften av dom skänkta pengarna och stoppar i egen ficka, eller som en del, kallar det för lön. Hysteriskt hög lön enl mig. Nej, jag är inte intresserad av att bidra till dessa giriga människor.  

Röda korset tex, där jobbar en massa människor gratis i affären, otroligt fint gjort av dessa. Samtidigt som andra i organisationen tar för sig. 

När jag rensade bland badlakan så fick jag för mig att åka tilll Ikea för att inhandla nya, fräscha badlakan. I samma färgskala. 

Väl inne på Ikea i Västerås slog huvudvärken till, Ikea är samma sak som huvudvärk för mig . 4 små handdukar blev inköpet och en massa ljus.

Åkte istället till Lager 157. Handlade kläder till tjejerna. Det är mycket roligare  Då ringer telefonen, hemligt nummer  Hugg i magen. Det numret jag väntat så länge på. Svarar. -Hej Marie, det är doktor Antonios, kan du prata? Jag förflyttade mig till ett hörn i affären där jag satte mig ner. - Nu kan jag prata! 

Jag vill bara ringa och berätta att ALLT ser fortfarande jättebra ut, ingen förändring. Inget som rört på sig, inget som tillkommit, inget som vuxit. Han fick upprepa allt en gång till för att det skulle gå in i mitt huvud. Tillslut fattade jag och sa att denna väntan är fruktansvärd. -Jag vet det, och jag lovar dig Marie att jag ringer dig så fort röntgensvaren kommer. Men vi träffas ivarjefall nästa vecka som bokat så vi får prata lite. Tryckte bort samtalet, då kom tårarna. Lyckotårar. Men det vet ju inte dom andra i affären där jag går med tårar på kinderna. Jag bryr mig inte längre  

Gick ut till bilen och åkte hem till mina tjejer. Alldeles mjuk och avslappnad i kroppen, ungefär som jag bestod av bomull.

Jag lever i 3 månadersintervaller. Men Elin har rätt när hon säger att det är ju inte så att du ska dö om 3 månader, kanske. Utan du kanske får en annan behandling om 3 månader. Hon har ju så rätt. Där måste jag tänka om.

Lägenheten. I söndags var det visning. Har sett en ny sida av min son. Satan i gatan vad han kan ha det snyggt omkring sig. Putsat och fejat, undanplockat och superfräscht.  När jag tänker efter så är det ju faktiskt 8 år sedan han flyttade hemmifrån. Självklart har han blivit en annan person under dessa år. 

Första budet kom mitt på måndagen, då skulle det ända vara en visning till, på kvällen.  Tisdagen började med att telefonen var tyst, alldeles för tyst. Jag var skitnervös. Jag hade frågat mäklaren om ifall att jag inte är nöjd med priset, kan jag då säga nej och strunta i att sälja? Absolut, jag som säljare bestämmer själv. Sen började det! 

Kl 20 igår kväll gick Niklas till mäklaren, med en fullmakt från mig och skrev. Lägenheten är nu såld. Niklas och jag är nöjda, köparen är nöjd, mäklaren är nöjd. Alla är nöjda  Överlämning blir from maj, perfekt, då kan Niklas bo kvar ända tills han åker till Australien. Vi hinner i lugn och ro tömma lägenheten. Han hinner sälja av sina prylar. Det blir bara några veckor som han måste fixa annat boende. Han kan ju bo hemma hos mamma, men samtidigt så jobbar han på krogen tills han åker. Kan vara svårt att pendla. 

Idag ska jag till kuratorn. Jag har ingenting annat än positiva saker att prata om. Visst, jag har ju fortfarande cancer. Kommer alltid att ha. Tyvärr. Djävla skitcancer. Men det väljer jag att tänka så lite som möjligt på.