Har bott på hotell inatt. En miniutflykt. Fast en dyster sådan. Var på begravning igår. En av Görans bästa vänners fru har gått bort. Det gick så fruktansvärt fort. Hon åkte till sjukan med lunginflammation. Där upptäcktes flera saker och 2 veckor senare fanns hon inte längre. En sådan fruktansvärd chock. 

Jag trodde att jag skulle klara av att följa med med, jag kände inte M speciellt bra, men ville följa med för Görans väns skull. Visa respekt. 

Det gick inte alls. Det enda  jag tänkte på var att nästa gång kanske det är jag som ligger därframme i en vit kista. Det kanske är mina vänner och min familj som sitter längst fram. Så tårarna började spruta, inget papper hade jag, så jag fick sitta och snora med min schal. Det var otroligt vackert, och underbar musik, men en mardröm för mig. 😭 Så här i efterhand, jag borde inte ha åkt.

Min huvudvärk blev inte bättre för att fatta mig kort 😫

På kvällen gjorde vi Linköping, snabbt gjort, hittade en grekisk restaurang, där vi åt en god middag. Sen var det rummet som gällde. Jag hade tänkt kika i några affärer innan maten, men det blev jag blåst på. Allt stängde 7. 

Som vanligt vaknade jag med feber. Nu skiter jag i febern. Allt under 38 är från och med nu inte feber. Huvudvärk? Ja!

Drog oss hemåt, jag sov, som vanligt. 

Väl hemma så kom Mulle och Agnes med Charlie. Vi ska vara hundvakter en vecka. Samtidigt var vi bjudna på fest men jag ansåg att det är inte ok att gå hemifrån eller ta med hunden innan den gjort sig hemmastadd. Alltså fick jag vara hemma. Göran lovade att komma hem vid 23 tiden för då behövde hunden gå ut. Vaknade ca 00.30 ingen hemma. Så det var bara att ta på kläderna och gå ut med hunden. Arg på en skala= 8. Ledsen på samma skala= 10. Han kom hem samtidigt som jag och doggen kom hem. Sen var hela dagen efter förstörd. Jag var ledsen och grät mest hela tiden och så var jag var besviken och så förbannad på mig själv som bär mig åt så. Kanske mest för att jag förstår honom. Självklart är det underbart att komma iväg och träffa glada, skrattande människor. 😄 Hur djävla kul på en annan skala är det att alltid gå här med mig som antingen har feber, är sjuk eller gråter. Fast jag försöker verkligen att hålla humöret uppe, jag gör allt i min makt för att vara glad. Göran säger att han älskar att gå här med mig. Han älskar att komma hem och jag är på plats. Han blir glad. 

Det är bara så förbaskat svårt att ta till sig det 🙉  Jag måste verkligen jobba lite med mig själv hör jag när jag skriver. Jag måste lyssna på vad han säger och ta till mig det 👍. Alltihopa beror nog på att jag är rädd, rädd för allt känns det som. Så fruktansvärt skiträdd, det är jag det 🙀

På onsdag är det dax för min röntgen igen. Har tappat räkningen. Rädslan lämnar jag på sjukhuset denna gång tror jag. Ska ivarjefall försöka. Avslutar besöket med ett toabesök, där spolar jag ner all ångest och rädsla. Är så trött på den. Jag kan ju inget göra ändå, än att vänta och se vad som händer. 

Så kommer jag ut därifrån glad, lugn, positiv och harmonisk❣ Alla blir nöjda och glada. Ja, så får det bli!

Har just fått ett meddelande ifrån en kvinna med samma skit som jag, en ny väninna, vi ska försöka träffas. Hon är i ungefär samma ålder, men, hennes cancer är så mycket mera spridd än min. Hon har metastaser i båda brösten, maghinnan, skelettet, lungorna och några fler ställen. Jösses, min spridning känns som en droppe i havet. Om det nu gick att jämföra, vilket det ju inte gör.

Idag ska jag tillbaka till vårdcentralen och få min fot omlagd. Tycker det ser ut som att jag håller på att tappa tårna. Bilderna gör sig inte rättvisa. Lilltån är nu som en enda stor blåsa. Dubbel storlek. Inte lätt med skor inte 😡