Har varit nere på botten och kravlat ett par dagar. Det är så förbaskat svårt att ta sig upp. 

Det började i torsdags, flickornas mamma har åkt bort ett par dagar. Jag hämtade tjejerna, vill INTE att dom ska behöva vara på fritids/dagis till klockan 17. Vi åkte till ett café och tog en fika, det är viktigt att vi går efter rutiner. Sen gick vi till stora lekparken. Dit kom då morbror Niklas som är hemma för att packa släpet fullt med sina prylar som ska till hans nya hem. Ida berättade att hon skulle på sin mountinbiketräning på kvällen, hur kul det var, och vilken vurpa hon hade gjort förra gången. 

Vi åkte hem för att förbereda inför pappans hemkomst, eftersom han skulle med Ida på träning så hade jag fixat middag och hade med mig, för att förenkla för familjen. Det blev ingen träning för Ida, jag tror aldrig jag någonsin sett henne så förtvivlat ledsen. Jag erbjöd mig att stanna hos syrran. Svaret var nej. Då åkte jag hem och grät lika förtvivlat jag, sen var det ingen hejd, jag grät hela kvällen, ända tills jag var ända nere på botten. Därifrån är det nästan hopplöst att ta sig upp igen. 

På fredags morgonen gick färden mot Stockholm, vi skulle till mäklaren och skriva, jag var trött som ett vrak, tack och lov körde Nicke. 

Maken och min pappa kom efter med släpet.  Världens bästa syrra kom också för att hjälpa till ❤️ Tack min underbara familj! 

Jag körde genom Stockholm flera gånger för att hämta möbler och diverse prylar på olika ställen. Jag HATAR att köra i Stockholm. 

Till slut var vi klara och åkte hem. Nicke var installerad och lycklig 😃

Vaknade sent på lördagen, med en fruktansvärd huvudvärk. Mina fötter var fulla med blåsor. Både under, ovanpå och mellan tårna. Mitt humör låg fortfarande nere på botten och skramlade.  

Tunnelvandring på schemat. Dock inte för mig som knappt kunde gå. Vi åkte hem till lilla familjen som skulle med. Jag såg dock ett problem. Ida skulle på kalas ungefär samma tid som tunnelvisningen var klar. Vem skulle hinna fixa till henne till dess? Ta fram kläder, fixa till håret, och present var inte inhandlat. Ida och jag kastade oss i bilen och åkte ner på stan och köpte ny topp till kalaset, det hade jag lovat henne, och köpte en present till födelsedagsbarnet.  

Ida ville inte följa med och gå i tunneln, och det ville inte heller lillesyrran. Jag stannade hemma med Prinsessorna. Vilket innebar att jag i lugn och ro hann krusa håret på Ida och byta kläder. Man får inte glömma att hon är bara 9 år och fixar inte allt själv, hon har inte koll på vad tiden är. Hon är så otroligt tacksam det barnet, - tack snälla, snälla mormor. Det räcker för att mina tårkanaler ska öppnas. Men INTE NU! INTE NU! "Sen"!

Göran och jag åkte hem, för att göra oss i ordning för att åka på kräftskiva. Jag orkade inte. Då kom "sen"! Jag var helt slut och bara grät. För allt och för inget. Jag ville ju åka men insåg att det var ingen idé, jag hade inga krafter kvar. Då blir jag ännu mer ledsen, för jag skäms för att jag inte följer med, jag tycker jag sviker Göran. 

Jag kröp ner i sängen kl 20.30 somnade innan huvudet landade på kudden och vaknade kl 10 i morse. 

Nu kan det bara bli bättre. Jag har några tankar i mitt huvud, det känns som att någon tryckt på repeat knappen, dom går bara runt, runt. Måste hitta stoppknappen.