Dag 16. Ett par dygn i Malmö.

Himlen får vänta, jag har annat för m

Jag heter Marie, eller Mimmi eller Mojmoj. Jag har obotlig spridd malignt melanom. Tyvärr.

Jag är 60 år. Jag har ett fantastiskt liv, en underbar make sedan 20 år, dom som delar förstaplatsen med honom är; mina helt 2 fantastiska barn, mina 2 ljuvliga barnbarn, mina kollegor, min stolliga katt, mitt härliga arbete, min tidskrävande trädgård, mm, m fl :-)

För 11 år sedan fick jag malignt melanom, ett elakt, djupt födelsemärke på ryggen, hade även smittats till lymfkörtlarna i armhålan. Opererades. Bra. Allt frid och fröjd. Förstod nog inte allvaret, och ingen berättade det.

Den 28 nov 2013 var jag på min sista kontroll. Specialistsköterskan kände en knöl i den opererade armhålan. Sa att det "nog" var ärrvävnad. Tack och hej, leverpastej, nu ses vi inte mer. Friskförklarad. Mm. Trodde hon ja. Hade hon skickat mig på röntgen, då hade dom upptäkt att jag var full med metastaser.

Då började resan. Jag älskar i vanliga fall att resa. Ofta. Dock inte den här resan.

Presentation

2014-02-25. Publicerat av Marie Alriksson-Hennerstedt.

Alldeles för mig själv, på hotell, var på Presentationsteknik. Satan i gatan vilken bra och rolig kurs. Men att bo mitt inne i centrala Malmö innebär ju för mig som inte kan Malmö, mer än det jag läser i tidningarna, att jag antingen måste stanna inne på hotellrummet hela min lediga tid, eller springa runt hukandes i zickzack för i den stan är det ju rena rama vilda västern. Där skjuter dom ju hejvilt kors och tvärs. Över allt. Usch. Nåväl, det löste sig, var tvungen att sitta på rummet och jobba hela kvällarna, på nätterna när jag ändå inte kunde sova hade jag kontakt med sonen i Australien som ju faktiskt har dag när jag bör ligga och sova.