Jag har aldrig, tackochlov haft några som helst problem med FK. Jag tillhör gruppen Allvarlig sjukdom, som innebär att "Betydande risk för mycket kraftig försämring inom fem år”

Det betyder också att FK ska ge tusan i att bråka med oss. Min vän Annica, samma sketna sjukdom, skillnaden är att hon är 31 år och har 3 små barn. När hon hade ätit Tafinlar, samma som jag äter så blev hon resistent efter 1 år. På 1 månad hade hennes cancer spridit sig med blixtens hastighet i hela kroppen. Det blev omgående en ny röntgen för att se hur illa det var, sen bytte dom behandling till cellgifter. 10% av oss svarar på cellgifter, Annicka tillhörde dom. Var 4e vecka åkte hon iväg, blev inlagd och blev fylld med cellgifter, 3 veckor hemma osv. Hon mådde så pass bra emellanåt att hon ville prova att arbetsträna lite. Det skulle hon inte ha gjort. En dag i en cellgiftsvecka, när hon satt med nålar både här och där, då ringer FK.

Vi stänger nu ditt ärende, du har arbetstränat för mycket??? Så du blir av med din sjukpenning. Så nu åker hon iväg i 1 vecka, hem för att jobba heltid 3 veckor, samtidigt som hon har 3 barn. Jag hittar inget annat ord än omänskligt. Även Annica går under Allvarlig sjukdom. Antagligen finns ingen kraft kvar att bråka med. Det hon skulle behöva är att vara med sina barn. Jag är så överlycklig att jag fick dr Andreas som sa till mig att from NU ska du bara göra sådant som höjer din livskvalitet, bara göra saker du tycker om att göra. 

Det kom ett meddelande från Annica i början av veckan. Hon ska springa för livet som är ett cancerlopp, i år orkar hon bara 5 km, jag tycker det är fantastiskt, vi som inte kan vara med, springer hon åt. Vi anmäler oss, betalar och hon springer med allas lappar på sig  :-D  

N

Idag kom ett nytt meddelande från Annica. Hennes kropp orkar inte med cellgifterna längre, hon har nu pumpats med gift i 45 veckor. Nu går det inte längre. Hon gick som vanligt, såsom vi gör var 3e månad, och väntade på samtalet. Det kom och det var inte vad hon hoppats på. Tumörerna har inte spridit sig, men dom har börjat växa. Hon kommer nu, så snabbt hennes kropp har hämtats sig att börja med PD1. Den senaste behandlingen som finns. Det vi inte vet är hur lång tid PD1 tar på sig för att börja göra sitt jobb?? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det häkommer att fungerar. Annica är en av dom mest positiva och levnadsglada personer jag någonsin haft kontakt med. 

I förrgår var jag hos kuratorn. Ett mycket bra samtal. Många nya frågeställningar. Mycket nytt att tänka på. Vända och vrida. Pratar ni med varandra? Hur pratar ni med varandra? Vad pratar ni om? Jag trodde nog vi gjorde det, men insåg att, nej, inte på riktigt, vi skrapar bara lite på ytan, inte för djupt, det gör ont. 

Jag mådde inte bra resten av dagen, många tankar i huvudet. Det känner min katt, när jag inte mår bra, ledsen, deppig, grubblande osv, då kommer hon och lägger sig på min axel och lägger tassen på bröstkorgen. Annars ligger hon bara bredvid mig, nära, så att jag får morrhåren i min näsa. Bästa Fina Trösterskan  <3 

Dagen efter pratade vi på riktigt. Hur vi tänker om framtiden osv. När jag fick diagnosen trodde nog ingen av oss att jag skulle få mer än ett år. Då var jag dessutom väldigt sjuk av min behandling och vikten rasade så vi blev livrädda, vart skulle det sluta? Nu har kroppen vant sig med giftet, jag mår bättre, men å andra sidan kanske cancern också vänjer sig. DET är inte bra. Men sedan jag fick diagnosen så har det hänt en del vad gäller behandlingar. Nu finns PD1, som eg boostar mitt eget immunförsvar som tar hand om cancern, den var inte släppt då. Den behandlingen sätter jag stor tilltro till. Den fungerar bara på ca 30%. Jag måste vara en av dessa. Jag bara måste tro det. Jag har inget val.

Så idag planerar vi båda för en framtid tillsammans, hur lång vet vi inte, MEN det vet faktiskt inte någon. 

Jag har äntligen, till slut skaffat en ny telefon :-[ mitt nya nummer är

0723-280834