Den här texten hittade jag på vår facebookcancersida. Jag tyckte den var så fantastiskt bra. Det är nästan så att jag skulle ha kunnat skriva den själv! Men det har jag inte. Författare okänd!

Mitt liv med kronisk cancer

Först behöver du förstå vad kronisk cancer betyder. Det betyder att den är obotbar. Cancern går alltså inte att bota. Det går inte att få bort all cancer ur min kropp. 
Det betyder att jag kommer att dö av min cancer. 
Det betyder att jag kommer att dö för tidigt. 
Det betyder att jag hela tiden går runt med vetskapen om att jag har en dödlig sjukdom. 
Det betyder att jag inte vet om jag får leva några månader eller några år till. 

När du har förstått vad kronisk cancer betyder så finns det några saker du bör tänka på. 


* Säg inte att det finns mirakel, att jag kommer att klara detta. Jag tror på vetenskapen och på läkarna. Jag kommer inte att klara detta. 


* Säg inte att de forskar så mycket så snart kommer det nog ett botemedel. Ja, det forskas men sånt tar tid, tid som jag inte har. 


* Säg inte att jag ska kämpa. Jag gör så gott jag kan, men när jag dör, är det för att jag har slutat att kämpa? 


* Säg inte att jag är stark som går igenom det här. Vad har jag för val?


* Säg inte att jag kommer att vinna över cancern för det är ingen tävling. 


Och det viktigaste:


* Säg inte att alla ska vi dö eller att du kan bli påkörd av en buss imorgon. Det känns som du förringar mig och min sjukdom. 

Fråga istället hur jag har det idag.
 Säg istället att det är härligt att träffa mig.
 Ge mig gärna en kram (om du inte är förkyld😄). 


Fråga mig vad jag gjorde igår eller i helgen. 
Du får gärna fråga mig om min sjukdom eller om behandlingarna, men bara om du verkligen vill veta. Om jag inte orkar prata om det så säger jag det. 
Jag vill inte att du ska vara rädd för att säga fel saker till mig. Det finns saker som kan bli jobbiga för mig att prata om, men det tar jag hand om. Det är mycket jobbigare för mig om du inte vågar prata med mig. 

Ditt liv fortsätter som vanligt. Det gör inte mitt. 
Jag lever i tremånadersperioder. 
Var tredje månad är det röntgen och sen läkarbesök med svaret på röntgen. 
Det går inte att beskriva hur fruktansvärd den tiden är. 
Det känns som om man går och väntar på sin dödsdom. 
Efter domen bestäms vilken behandling jag ska gå igenom de kommande tre månaderna. 
Sen blir det cellgifter varannan vecka. 
Cellgifter innebär biverkningar. 
De gör saker med min kropp som gör att jag lider. 
Oftast hinner biverkningarna försvinna lagom till nästa behandling. 
Vissa biverkningar försvinner aldrig.

Din dag är som den brukar vara. Det är inte min.
 Jag jobbar inte.
 Jag tillbringar mycket tid inom sjukvården.
 Jag tillbringar mycket tid ensam i soffan.
 Jag har ont och jag är trött.

Ibland är det en bra dag.
 När någon skickar ett sms. Om jag inte svarar så skicka ett till. 
När någon ringer. Om jag inte svarar så ring igen.
 När någon har bokat en träff med mig.
 När jag kan vara på jobbet en stund. 
När jag inte känner mig ensam.

Säg inte att du tänker på mig varje dag. För det märker inte jag. Visa det istället! 
Kram