Snön vräkte ner, kollegan Y och jag fick åka hem tidigare om vi lovade att köra lugna gatan hem. Okejra :-) 

Det innebar att det blev en lyckodag, var och hämtade Ida på fritids, hon blir så lycklig då så jag nästan dör av lycka. Så fick jag hämta Lovis på dagis, samma lycka där, och jag blir alldeles varm i kroppen, mina underbara, fantastiska Prinsessor. Jag stjäl energi av dom, massor, för dom har i överflöd. 

Vi åkte till bibblan, fikade och låg i saccosäckar och läste böcker. 

Maken och jag låg och såsade i soffan på kvällen och undrade VARFÖR i HELVETE hör vi ingenting om röntgen, den skulle ta 2 dagar att kolla på? 

Det har nu gått 38 dagar och INGENTING har hänt än? Trötttsamt. Oroande. Tär på alla krafter.